Tre dagar kvar till uppbrott

Har inte skrivit här på ett tag , men nu kände jag helt enkelt för att skriva av mig några rader igen. Internet har legat nere här hela helgen, så jag får väl lite skylla på det.. det har varit tomt att inte ha en datorn med uppkoppling tt förlita sig till när uppfinningsrikedomen och inspirationen för annat trutit, men samtidigt har det varit ganska lärorikt. Om bara ett par veckor kommer jag att få lära mig leva i princip helt utan internet. Internet-caféer och deras nätverk kommer nämligen att vara den enda chansen för mig att surfa på cybervågen från och med mitten av januari och framåt. Gran Canaria erbjuder tydligen inte lika bra internetmöjligheter som Sverige. Lika bra alltså att börja träna på att minska ner surfandet redan nu.

Dagarna rinner verkligen på här och snart är det faktiskt dags för det stora uppbrottet härifrån skogsdungen. Onsdag, torsdag och fredag är jag fortfarande här, men redan på lördag bär det av. Kan inte riktigt förstå att tiden verkligen gått så fort som den gjort. Känns inte som mycket mer än ett par veckor sedan jag började här i augusti, samtidigt som det känns som år sedan jag kom. Jag har vant mig vid lunken här och verkligen kommit in i systemet och atmosfären som råder. Jag är ett med livet här. Känns fortfarande både konstigt och väldigt overkligt att tänka mig att jag faktiskt kommer åka härifrån redan om ett par dagar.. Samtidigt som det känns som ett rätt beslut. Det är ett steg i mitt liv som jag helt enkelt behöver ta för att komma vidare. Jag är en äventyrsmänniska och lite av en sökare. Jag vill ha fart och fläkt omkring mig och jag tycker om nyhetens behag. Efter ett tag tröttnar jag och känner en längtan att komma bort, att komma vidare och det är ungefär precis där jag stå i detta nu, med ena foten kvar i Färgelanda och andra redan på väg att ta steget härifrån. Tar jag inte tillfället i akt och verkligen följer min intuition och ger mig iväg, är jag rädd att stanna, att bli kvar med en rivande längtan och en inre frustration, ståendes på bara ett ben. Tiden är mogen nu för mig att ge mig ut på nästa etapp på min resa och även om det är smärtande att resa vidare och vinka av de människor jag lärt känna och verkligen kommit nära under tiden här, så känns det som någonting jag mer eller mindre behöver göra för att ta mig vidare. Att jag väljer att återigen kasta mig ut i det okända och ge mig av, betyder inte ett absolut avslut med de relationer och de vänskapsband jag lyckats bygga upp under mina veckor här i Dalsland. Jag försöker att mer se det som en paus och som en kortare resa, visserligen ett visst avbrott, men inget defintivt farväl. Jag är fast besluten om att komma tillbaka hit ner, när jag väl har avslutat min tid i Spanien. Att tänka att jag kommer tillbaka och att vänskapsbanden jag nu knutit fortfarande då existerar, ger mig både kraft och mod och jag tror att det även är en av förutsättningarna för att jag över huvud taget ska orka ta mig igenom uppbrottet härifrån. Det kommer bli jobbigt och känslosamt nog som det är.