Nyårsgrubbel och tankesnubbel

Tänk. Igen. Jag tänkte igår också, mycket möjligt även i förrgår och nu tänker jag igen. Det är fasligt egentligen hur mycket jag tänker. Men jag kan helt enkelt inte låta bli. Tankarna snurrar och hjärnan går på högvarv, även om jag vill det eller inte. Idag är det hur som helst den allra, allra sista dagen på det här året. Någon årskrönika blir det däremot inte idag, den skrev jag av mig igår, så idag blir det inga pompösa och sentimentala rader. Mest bara lite grubbel och ett och annat förvirrat ord.

Det är ganska lustigt egentligen, hur planer kan ändras och hur allting kan lösa sig så där mest bara ur ingenting. Ännu igår hade jag inga direkta planer för kvällen, allting var öppet och det enda jag hade gjort, var att slänga ut ett par lösa och förvirrade trådar ihopp om att någonting eventuellt skulle nappa. Jag hade ingen stress och jag kände helt enkelt på mig att det sist och slutligen skulle lösa sig ändå, det brukar det allt som oftast göra, och visst löste det sig även den här gången. Kattby, Hammarland, är destinationen för kvällen och ett gäng tjejer är sällskapet. Middag och singstar och diverse andra förhoppningsvis upplsuppna diskussioner, känns som riktigt bra förutsättningar för en lyckad kväll. Jag går in med öppet sinne även här, inga direkt förväntningar och inga krav. Det kan helt enkelt inte bli annat än bra. (:

Gott nytt år och ta väl vara på er!

2008 kommer bli ett riktigt spännande, innehållsrikt och inspirerande år. Det känner jag på mig!

2007, en tillbakablick

Tänk. Egentligen bara en dag kvar på det här året. Eller om vi ska vara petnoga en och en halv., den här dagen är ju inte riktigt slut ännu. Kan faktiskt inte riktigt förstå vart det här året har tagit vägen. Allting har verkligen bara rusat förbi och speciellt hösten och nu de allra sista månader. Känns som det inte alls var speciellt länge sedan jag flyttade ner till Färgelanda och bodde in mig i mitt ljusa rum på Gråbo, lärde känna nya människor, tog mig an Livslinjen och hela det konceptet och helt enkelt började på ny kula nere i sydväst. Det känns som hela Dalslandsvistelsen kunde varit endast några få veckor, samtidigt som det på något vänster ändå känns som det minst lika bra kunde handla om år. Jag kan helt enkelt inte riktigt greppa det där med tid. Allting är relativt, javisst, men när det gäller tid är det verkligen ett klockrent uttryck. Vissa dagar och stunder sniglar sig fram och en minut känns i det närmaste som en timme och ibland ännu mer, medan andra dagar, veckor och månader bara svischar förbi och verkar inte pågå i mycket mer än en sekund.

Det här året har har hur som helst verkligen varit i en klass för sig. Aldrig har jag varit med om att det har hänt så mycket och skett sådana otroliga förändringar under bara några få månader. Det här senaste året har varit så intensivt och så fullspäckat av intryck, upplevelser och livsavgörande faser att det istället för bara ett år lika bra hade kunnat handla om två, och i vissa avseenden kanske även tre. Det började inget vidare. Den inledande vintern var motig, trög och mörk. Det var segt, oinspirerat, tungt. Starten i Mora kom som ett ljus i allting och efter första veckan där, någon gång i april, kom den verkliga vändningen. Bara på några dagar vändes allting på ända och hela mitt liv ställdes på kant. Jag stod vid vägskälet. Livet och allt vad det innebär, eller en fortsatt tillvaro i dunklet med ångest och förbud som mina två bundsförvanter. Vägskälet kom precis rätt i tid, jag var så redo jag bara kunde bli. Jag tog tjuren vid hornen och valde livet. Det var nu, eller aldrig. Efter det rullade allting igång. Slit och hårt arbete har det varit. Mycket djävlar anamma och spott i näven. Det har varit både hårt och tufft, men jag har varit envis och enträgen. Stretat på och vägrat lägga mig ner och ge upp, även om det många dagar känts som det enda vettiga. Min envishet har varit en av mina styrkor, den har tagit mig framåt och fått mig att kämpa vidare, trots att dalarna ibland varit becksvarta. Det har varit många dalar under färden och även om de mörkare perioderna fortfarande återkommer då och då, handlar det inte längre om avgrundshål och långvariga perioder av mörker, topparna och de ljusa stunderna har undan för undan dykt upp med allt tätare intervall och dagarna med lycka och glädje har blivit allt fler. Mitt liv har med andra ord ändrat från den mörkaste grå- och brunmurriga nyansen, till en tillvaro allt mer färgad i glatt och ljust. Skillnaden från nu och tillbaka till för ett år sedan, är motsatser som lika vitt skilda som natt och dag.

Mora var vändpunkten och sedan dess har mitt liv bara gått fortare och fortare. Jag var på väg tillbaka ner i den djupaste avgrund, men lyckades vända i sista stund. Från apati och likgiltighet inför framtiden tog jag steget och gav mig ut på öppet hav. Jag hittade motivationen igen och på något sätt vinglade jag mig tillbaka in på livets stig. Tillsammans med Linda gav jag mig iväg på en resa till Bulgarien, kastade mig huvudstupa ut i det okända och ut i livet. Jag var skoltrött så huvudet värkte, men tog mig ändå framåt och vidare och fick efter fyra år min efterlängtade vita mössa. Jag tog studenten och jag firade. Och faktum är, jag njöt. Jag hade tänkt strunta i allting och ville först ingenting hellre än att bara dra täcket över huvudet och sova bort hela dagen. Låtsas som jag inte existerade. Kura och förtränga. Ändå tvingade jag på mig festkläder och gav mig ut i vimlet. Släpade mig till studentmiddagen och anslöt till festligheterna. Och faktiskt. Jag hade roligt. Jag hade så roligt som jag inte haft på väldigt, väldigt länge och jag festade till. Jag gick till och med ut på krogen, någonting som då var i det närmaste en prestation av världsklass. Jag vågade mig ut, jag utmanade mig själv på diverse plan, jag var rädd och full av oro, men jag gjorde det ändå och jag njöt av mina framsteg. Det var en skräckens dag, men jag gjorde det till min och till en dag att minnas.

Sommaren flöt på och undan för undan började allting ramla på plats. Det gick i maklig takt och förändringarna skedde inte över en natt, men sakta men säkert gick det framåt. Det gick åt rätt håll. Mot livet. Hela tiden mot livet. Det är en både krokig och snårig stig, full av fällor och svårövertagliga hinder, men det är en väg som ger resultat och som stärker och inspirerar. Även om det vissa dagar fortfarande är kämpigt, mörkt och dystert, så är jag fast besluten. Lika fast besluten som jag var i Mora någon gång i april. Då valde jag livets väg och jag tänker inte avvika, det här är vägen jag tänker fortsätta på. Det här är den väg jag vill gå, min väg.

"Plättar med sylt uppå, det är så gott att få..."

Jag har egentligen ingenting vettigt att skriva, ändå är jag här. Dagen idag har nämligen varit en ytterst ordinär dag och ingenting utöver det vanliga har inträffat. Eller jo, jag år mammas pannkakor med sylt och grädde. Det är någonting att hurra över. Faktiskt. Dels är det ruskigt gott och dels är det ännu ett nära på återerövrat område. Tji. Där fick du så du teg du lilla inneboende dumjäkel.

Annars har det inte hänt mycket här på Ålandsfronten. Tog mig en sväng in till staden, mest bara för att ännu en gång konstatera att det ju faktiskt inte finns mycket här att se. Inte här heller. Det tar den sedvanliga dryga halvtimmen och så känns det som om du är klar.

Däremot passade jag på att träffa Erica en sväng. En kompis jag inte sett på ungefär ett halvår nu och som studerat på Irland hela hösten. Ett kärt återseende och roligt att märka att det inte känns som det var speciellt länge sedan vi sågs, även om det i verkligheten faktiskt rör sig om månader.

För övrigt ingenting nytt. Det regnar fortfarande som bara den utanför fönstret och någon snö verkar det inte vilja komma, åtminstone inte det här året.

Kusin(er) vitamin(er) med söt-nissar

Just det. Jag glömde ju en väldigt väsentlig och väldigt trevlig händelse med hela Karisvistelsen. Det var ju trots allt inte enbart stön och bök under veckan som gick. Jag fick ju faktisk träffa två av mina kusiner, Camilla och Mikaela, som jag inte sett på flera år och dessutom, och som grädden på moset, fick jag även chansen att se och gulla med deras små och väldigt söta barn. Tyvärr saknades en av dem, Casimir, men jag fick i alla fall se två av de små liven och kan ni tänka er, en av dem heter faktiskt Ronja. Kanske är jag en liten, liten inspiration för namnvalet. Hur som helst kan jag ju alltid låtsas. Söta var dom i vilket fall och speciellt Ronja. Hon är trots allt redan 2,5 och kan i det närmaste liknas vid en helt vanlig människa. En livfull och extremt energirik sådan, men en människa i miniatyr. Awa var visserligen också söt, men hon är inte ens ett halvt år än och liknade mer en liten stoppad korv, än någon människa. Fast det är klart. Hon var allt bra söt och mysig ändå och alldeles sådär underbart och härligt babymjuk. Precis sådär som bara bebisar kan vara.

Tillbaka på ön, efterlängtad tystnad

Väckning vid halv 6, knappa 2 timmars bilfärd, 1 timme väntan vid incheckningen och en närapå 6 timmar lång båtresa. Det har varit en lång resdag även idag, men nu har jag äntligen landat på ålänsk mark och fått insupa frisk havsluft igen. Inte ens en vecka har jag varit på språng och i tryggt "förvar" i mina förfäders förgyllda stad. Inte ens en vecka och ändå är lättnaden så väldigt påtaglig nu när jag väl är tillbaka igen. Det tar på att hela tiden vara omringad av människor. Det tar på att umgås med människor man inte sett på länge och det är påfrestande bara det att hela tiden försöka visa upp en av sina bättre sidor, vara på alerten och tillmötesgående. Inte konstigt egentligen att det känns alldeles extra påtagligt just den här gången. Nu har jag ju trots allt inte haft en endaste släkting på miltals avstånd under hela hösten och nu, under bara de här enda veckan är alla upp över öronen på mig i princip dygnet runt igen. Inte ens mamma har jag varken sett eller umgåtts med på månader och nu har jag varit omkring henne konstant, dygnet runt, enda sedan jag kom upp från Färgelanda. Det är klart att jag är trött. Det är tillåtet att känna så. Det är okej. Jag behöver inte känna skuld, eller ånger, allt är precis som det ska. Helt till sin rätt. Hur som helst har jag överlevt veckan i Karis och nu är jag tillbaka i lugnet och "hemma" på min välbekanta ö igen. Jag har fått en stor dos släktskap, julmat och middags- och fikabjudningar, men det är som det ska. Det har varit jul, en tid där det faktiskt är meningen att man ska samlas och umgås i gemenskap. Och det är precis vad vi gjort den här veckan. Inte mycket mer, men heller inte mycket mindre. Vi har ätit tillsammans, skrattat tillsammans, grälat, skränat, höjt rösten åt varandra, fikat lite till och även gråtit en skvätt och allt det tillsammans. Vi har i princip hunnit med allt det som brukar och kan tänkas hinnas med under en veckan släktgemenskap. Nu är det dock Åland som gäller igen för hela slanten och faktum är att det känns riktigt skönt. Det är skönt med lite tystnad, med lugn och med hemvanda knutar. Ingen att ta hänsyn till, förutom i vissa avseenden mamma, mer rutin och mer vardag. Och på samma gång fakiskt en hel del att se fram emot. Det blir hur som helst Åland nu i åtminstone ett par dagar framåt. Färgelanda drar allt mer och mycket troligt tar jag mig en sväng ner mot sydväst redan i mitten av nästa vecka. Mina älsklingar där nere drar mig tillbaka och jag saknar och längtar ibland så mycket att det faktiskt gör ont.

Tankar och inre dammtroll

Blir en lite kort uppdatering om läget och vad som händer i mitt liv just nu, resten och lite mer detaljerat får ni eventuellt senare. Ett inlägg ligger redan skrivet och klart på min dator hemma hos mormor, kanske publicerar jag det i morgon, kanske dröjer det ännu några dagar, kanske kommer det aldrig. Tiden får utvisa vad som händer med mina skrivna och opublicerade rader. Har tyvärr inte tillgång till internet hemma i mormors super hightecha 50-tals hus, så idag fick det bli en avstickare och en tillfällig flykt till det enorma och alldeles fantastiska biblioteket mitt i centrum av Karis, mina släktingars hemvist och Finlands pärla. Nåja, en järnvägsknytpunkt mitt ute i ingenstans och en liten håla utan någonting direkt fantasifyllt över huvud taget att kunna skryta med. Jag står ut att tillbringa några få dagar här varje år, två veckor utspritt över hela året kan jag klara av, men mycket mer än så är faktiskt tveksamt. Jag har inga vänner här, ingenting att göra om dagarna. Centrum, byhåla är kanske mer riktigt att kalla det, går man igenom på betydligt mindre än en timme och så mycket mer finns det egentligen inte att se. Som sagt, det är en järnvägsknytpunkt, men inte så väldigt mycket mer. Egentligen inte så mycket mer alls. Som tur är finns det i alla fall ett bibliotek med internet, tänka sig. Internet och uppkopplingen har som tur var åtminstone hittat hit ut i bushen. Bättre än ingenting. Annars finns det inte så mycket mer här att göra. Visserligen åker jag ju aldrig hit med intentionen om att se och uppleva plentum. Till Karis åker jag enbart för att se och träffa mina släktingar och få en dos finlandism. Resorna hit innebär alltid ett väldigt flängande hit och dit och en hel massa människor, platser och släktrelaterade händelser att hinna med. Vi (mamma och jag) bor alltid hos mormor och i hennes stora villa, så henne blir det mycket tid tillsammans med, både på gott och ont. Det är trevligt att se henne, det är det alltid, men hon är ganska energikrävande och luften blir ganska fort mättad av henne närvaro. En, två dagar kan jag stå ut och kan i vissa fall även uppleva ganska trevlig, men blir det mycket mer än så är det rent av mest bara påfrestande. Att komma hem brukar alltid vara en mer eller mindre lättnad utan dess like. Förutom mormor, så är det farfar som ska ha sin beskärda del och nu när även pappa är här och hälsar på, så vill jag gärna hinna se honom en del också. Dessutom bor även min ena morbror här tillsammans med hela sin familj, bestående av Johanna 7, Mathias 11, Sofie 17 och så frun Maggie. De är bara de allra närmaste som ska hinnas med under ett Karisbesök. Sedan finns det en hel drös andra mer och mindre viktiga att försöka klämma in där det finns plats och tid. Mammas morbröder, mostrar och diverse andra långväga släktingar och bekanta. En Karisresa är alltid lika fullspäckad och alltid lika intensiv. Den här trippen har varit aningen lugnare nu eftersom det varit jul och helgdagar och tur är väl kanske det. Det har varit en träff om dagen, men inte mer än så. Det har varit överkomligt och helt okej, men det ska ändå bli ruskigt skönt att komma tillbaka till Åland och slappna av ett tag. Inte för att jag egentligen vet vad som väntar mig när jag väl är tillbaka på de karga klipporna, men det är i alla fall betydligt mer hemma än här. Där har jag mitt eget rum att krypa tillbaka i, jag har mina hemvanda stigar och promenera längs och jag har mina smultronställen att gå till för att söka frid och energi. Inga direkta måsten, inga krav, eller jo, en hel del att fixa och ordna inför den kommande resan, men det är inte riktigt samma stressfaktor och samma energitjuv. Det är förberedelser och pyssel som jag faktiskt ser fram emot att få ta tag i och även någonting som känns både spännande och roligt. Det enda jag funderar över är hur jag ska få tiden att räcka till. Tre veckor låter kanske som en lång tid, men faktum är att det bara känns kortare och kortare. Det är sist och slutligen ganska mycket jag vill hinna med innan 17e januari och det är en hel del kvar att göra. Jag skulle både vilja jobba en del, för att dra in några extra kulor, jag behöver inhandla en hel del som inte finns att få tag på, på holmen och jag behöver fixa med en hel del praktiska saker innan avfärden står för dörren. Försäkringar som ska skrivas, FPA-kort som jag behöver beställa, ett nytt pass, eftersom det gamla hinner gå ut medan jag är borta och ett besök via banken, bland annat. Allt det plus att jag mer än gärna skulle vilja hinna med en tripp ner tillbaka till mina kära skogar nerplanterade frön i Färgelanda. Det är ett par där som jag mer än gärna skulle vilja hinna se och umgås med innan jag beger mig av på min långtur. Maria är en av dem. En alldeles fantastisk och härligt sprudlande nyfunnen vän. En person som verkligen kommer lämna ett stort tomrum inom mig när jag åker, men som ändå kommer att finnas på en alldeles speciell plats i mitt hjärta under hela färden. Riktiga vänner är svåra att finna, men jag har lyckats stöta på åtminstone en under mina månader nere i sydvästra Sverige och det är jag evigt tacksam för!

På resande fot - allt längre bort från min hemtama dunge i sydväst

Så, nu var alltså tiden i Färgelana slut. I alla fall för den här gången. Fattar inte riktigt att jag verkligen är på väg bort därifrån. Faktum är att jag inte en riktigt kan förstå att jag verkligen har varit där nere i skogen i 4 månader nu och inte heller att det inte varit mer än så. Det är som om tiden där nere inte fungerat som tiden brukar, åtminstone inte som jag förut har upplevt den. Dagarna har bara flugit iväg, veckorna rullat på och månaderna tickat vidare, samtidigt som det känns som om tiden stått stilla. En jätte konstig känsla av dubbelhet. Nu sitter jag här på den välkända och utnötta Ålandsfärjan igen, tittar runt i kafeterian, ser borden, stolarna och den gräsliga grönröda mattan. Allting precis som om ingen tid alls hade gått sedan sist. Välbekanta ansikten, bräkande åländska. Jag är åter tillbaka i samma värld som jag lämnande i augusti. Jag har inte varit här mycket sedan dess, frånsett en kortare visit i oktober, och ändå känns det som om jag inte varit borta alls. Ju längre bort jag kommer från de gröna, dalsländska vidderna, ju mer avlägset och faktiskt också overkligt känns det. Det börjar redan kännas som om allting lika bra kunnat vara bara en dröm, påhittat, än någonting som verkligen existerat och funnits där. Det är en skrämmande känsla, men väldigt påtaglig. Kanske även det ett skydd för att stänga ute alla eventuella känslor jag annars är rädd att släppa in?!

Hur som helst är jag snart tillbaka på holmen igen. Nu är det bara dryga halvtimmen kvar innan jag kan andas åländsk luft igen och stå med fötterna på åländsk mark. Jag är inte längre i olag över att återvända till min välbekanta ö, jag ser det inte längre som enbart en plåga och någonting stort och skrämmande. Jag har helt enkelt förlikat mig med tanken och faktum är att jag nu verkligen ser fram emot att få komma tillbaka en sväng igen. Speciellt nu, efter snart 14 timmars resande, ska det bli mer än skönt att snart vara framme. Det ska helt enkelt bli alldeles underbart att få stiga iland, köra de sista km hem till lägenheten, ta mig upp för trapporna och sedan slänga mig i sängen. Åh, vad jag ska njuta!

Ett dygn och två julbord senare

Inte ofta du äter av ett dignande julbord två gånger på mindre än ett dygn, det har jag i alla fall ganska svårt att tro. För mig måste det hur som helst vara någon form av rekord. Under det senaste dygnet har jag nämligen lyckats klämma in med inte mindre än två julborsdukningar. Igår kväll var det julshow och julbord med klassen och en kväll fylld av trevlig underhållning, mat och härligt håll i gång. Idag var det julbord ännu en gång och julmat för ett helt infanteri framdukat i skolmatsalen. Julmat i all ära och visst är det gott med fisk och sill och hela köret, men blotta tanken om att det serveras rester ifrån julbordet även till lunch i skolan i morgon får min mage att vända sig några extra varv. Tur att det väntar mig ett hederligt och gott finskt/åländskt julbord när jag ska ge mig i kast med det på riktigt nu under julhelgen. Prinskorv, köttbullar, jansson, revbensspjäll och hela köttsläkten och hans moster, det kan jag faktiskt bra vara utan, åtminstone till jul. Jag längtar efter lådor och goda, fräscha sallader, goda fiskrätter och ska det vara kött så ge mig en riktig julskinka med äppelmos och stark senap. Jag tycker mycket om Sverige och föredrar många gånger svenska produkter framför finska, men när det gäller julmat så vinner Finland med hästlängder. Faktiskt. Just för tillfället är jag inte det minsta sugen på julmat över huvud taget, den står mig redan ut genom öronen.

Tre dagar kvar till uppbrott

Har inte skrivit här på ett tag , men nu kände jag helt enkelt för att skriva av mig några rader igen. Internet har legat nere här hela helgen, så jag får väl lite skylla på det.. det har varit tomt att inte ha en datorn med uppkoppling tt förlita sig till när uppfinningsrikedomen och inspirationen för annat trutit, men samtidigt har det varit ganska lärorikt. Om bara ett par veckor kommer jag att få lära mig leva i princip helt utan internet. Internet-caféer och deras nätverk kommer nämligen att vara den enda chansen för mig att surfa på cybervågen från och med mitten av januari och framåt. Gran Canaria erbjuder tydligen inte lika bra internetmöjligheter som Sverige. Lika bra alltså att börja träna på att minska ner surfandet redan nu.

Dagarna rinner verkligen på här och snart är det faktiskt dags för det stora uppbrottet härifrån skogsdungen. Onsdag, torsdag och fredag är jag fortfarande här, men redan på lördag bär det av. Kan inte riktigt förstå att tiden verkligen gått så fort som den gjort. Känns inte som mycket mer än ett par veckor sedan jag började här i augusti, samtidigt som det känns som år sedan jag kom. Jag har vant mig vid lunken här och verkligen kommit in i systemet och atmosfären som råder. Jag är ett med livet här. Känns fortfarande både konstigt och väldigt overkligt att tänka mig att jag faktiskt kommer åka härifrån redan om ett par dagar.. Samtidigt som det känns som ett rätt beslut. Det är ett steg i mitt liv som jag helt enkelt behöver ta för att komma vidare. Jag är en äventyrsmänniska och lite av en sökare. Jag vill ha fart och fläkt omkring mig och jag tycker om nyhetens behag. Efter ett tag tröttnar jag och känner en längtan att komma bort, att komma vidare och det är ungefär precis där jag stå i detta nu, med ena foten kvar i Färgelanda och andra redan på väg att ta steget härifrån. Tar jag inte tillfället i akt och verkligen följer min intuition och ger mig iväg, är jag rädd att stanna, att bli kvar med en rivande längtan och en inre frustration, ståendes på bara ett ben. Tiden är mogen nu för mig att ge mig ut på nästa etapp på min resa och även om det är smärtande att resa vidare och vinka av de människor jag lärt känna och verkligen kommit nära under tiden här, så känns det som någonting jag mer eller mindre behöver göra för att ta mig vidare. Att jag väljer att återigen kasta mig ut i det okända och ge mig av, betyder inte ett absolut avslut med de relationer och de vänskapsband jag lyckats bygga upp under mina veckor här i Dalsland. Jag försöker att mer se det som en paus och som en kortare resa, visserligen ett visst avbrott, men inget defintivt farväl. Jag är fast besluten om att komma tillbaka hit ner, när jag väl har avslutat min tid i Spanien. Att tänka att jag kommer tillbaka och att vänskapsbanden jag nu knutit fortfarande då existerar, ger mig både kraft och mod och jag tror att det även är en av förutsättningarna för att jag över huvud taget ska orka ta mig igenom uppbrottet härifrån. Det kommer bli jobbigt och känslosamt nog som det är.

Pysseldag och lussetåg

13 december. Luciafirande och pysseldags. En riktigt bra kombination och ett roligt tema att fördriva bara en helt vanlig onsdag. Julkortsverkstad, pyssel och bullbak och pepparkakskavling så det ligger härliga till. Det har varit en riktigt mysig dag faktiskt och jag tror de flesta här på skolan kan hålla med mig. Lärarnas lussetåg knäckte och Urban var alldeles kanonsnygg som lucia.. och själc förgyldes min dag av en söt liten nisse som fick för sig att uppvakta mig med blommor och presenter, bara sådär, utan egentlig anledning. Sånt uppskattas. Presenter när jag minst anar det är presenter som är allra mest uppskattade. Så är det bara. Och blommor. Vem tycket inte om att få sånt?

Med andra ord en riktigt trevlig mysdag och en dag jag kommer länge kommer minnas.

Äntligen hemma i dungen igen, bland tomtar, troll och svindlande känslor

Första kvällen hemma ända sedan i lördags. Känns som en evighet sen sist, ändå som igår. Hur som helst njuter jag verkligen av att vara tillbaka. Fägelanda ÄR verkligen mitt hem nu, även om det bara är för en dryg vecka till. Det är här jag har mitt liv och här jag trivs som allra bäst. Så är det bra. Känner mig hur som helst som en ny människa nu, enbart efter att jag fått andats frisk Dalsländsk luft igen och gå på Dalsländsk mark. Nej, det har nog kanske inte så mycket med själva naturen att göra, eller kanske har det, vad vet jag. Hur som, så är det otroligt skönt att vara här igen. Har varit i Mora nu sedan i måndags och tre dagar där uppe är verkligen mer än tillräckligt. Det som förut verkligen var min oas, mitt andningshål i vardagen har nu tappat lite av sin stjärnglans. Visserligen är det fortfarande mysigt att komma upp, men det har inte alls samma funktion och positiva påverkan på mig som det hade de första veckorna jag var där. Inte ens mötena och mina samtal med Isobel ger lika mycket som de en gång gjorde. Förut var hon verkligen mer eller mindre min gud, min skyddsängel och min mentor, nu är hon mer som vilken samtalspartner som helst. En enorm skillnad egentligen och kanske är det bara ett bra tecken. Ett tecken på att jag faktiskt kommit vidare och tagit ännu ett steg mot min självständighet och ett fritt liv. För Mora är ju faktiskt egentligen ingenting annat än en mellanlandning, en rastplats och ett stopp för att göra sig redo för vidare äventyr. Jag är glad över att jag fick chansen att komma dit, jag är mer än tacksam faktiskt. Hade det inte varit för MHE och Mora, vet jag faktiskt inte riktigt var jag hade stått idag. Knappast där jag står just nu i alla fall. Det har hänt enorma förändringar i mitt liv sedan i april då jag började där och redan allra första veckan dör uppe tog mitt liv en total helomvändning, en förändring som mer eller mindre hållit i sig. Det var en period i mitt liv då Mora faktiskt var så nära himmelriket för mig som jag kunde komma, det var min chans att koppla av och pusta ut.. även om veckorna där alltid också betydde nya utmaningar och stora rädslor och myter att slå hål på. Det var inte bara rosa och lekande lätt att vara i Mora, men det var givande och det gav mig alltid väldigt mycket. Mycket av just den euforiska glädjen och känslan av lätthet är nu borta. Det är inte alls lika härligt att komma upp nu, som det var för bara ett par månader sedan, faktum är att det nu faktiskt är mer påfrestande, än vad det ger mig. En lite sorglig känsla, men samtidigt lite av en triumf. Jag har verkligen tagit mig någonstans, även om jag många gånger känner mig som om jag bara står kvar och trapar på stället. Jag är defintivt på rätt väg och även om jag själv anser att jag fortfarande har en bra bit kvar av min vandring, så har jag nog ärligt talat aldrig mått så bra som jag gör nu. Det sprittar av känslor och liv i min kropp och för första gången på väldigt länge, kanske någonsin, har jag en längtan och en äventyrslystenhet som verkligen driver mig och manar mig framåt. Jag njuter av livet och jag ser fram emot morgondagen. Hade jag fått reda på att jag skulle säga så för bara ett par månader sedan hade jag inte trott på det, men nu vet jag. Det är sanning och det är faktiskt också jag som känner så. Underbart.

Berg- och dalbana är verkligen rätt namnet just nu

Blir inte riktigt klok på mig själv och mina känslor/tankar faktiskt. De senaste dagrna har jag gått omkring som en, i det närmaste, grå och platt vålnad. Ett tomt skal utan egentlig substans. Jag har varken känts någonting speciellt, eller haft förmågan att kunna uttrycka vad som försigår inuti mig. Jag har helt enkelt inte vetat, inte förstått, inte så mycket någonting alls egentligen. Jag har bara existerat, flutit med. Känslorna har jag haft inlåsta någonstans långt där inne och det mesta annat av min egentliga personlighet har jag placerat långt utom räckhåll. Jag har till ytan varit en helt vanlig Sonja, men innanmätet har varit på flykt.
Nu äntligen känns det som om dörren till mitt inre så smått börjat öppna sig igen. Glädje och skratt har sakta med säkert påbörjat sin resa in i min kropp igen. Även ledsamhet, irritation och trötthet kommer sakteliga tillbaka till sina rättmätiga platser. Äntligen är även det efterlängtade pirret tillbaka nere i maggropen och jag känner lycka, inspiration och längtan så smått börja bubbla i kroppen igen. Min kropp och hela mitt inre påminner mig om naturen alldeles i skiftet mellan vinter och vår. Snön har länge legat som ett tjockt och kallt täcke över allting, all växtlighet har legat i träda och hela livscykeln har varit avstannad under en lång period nu. Allt bara väntar på solens allra första strålar och värmen hon utsänder, de väntar på startskottet, på att livet ska blomma upp igen. Precis så känner jag mig nu. De första snödropparna, vårens allra första livstecken, har försiktigt stuckit upp sina små och sköra, vita klockor. Än är det långt kvar till själva våren, men det är i alla fall ett gott tecken. Ett tecken på att den kalla och livlösa vintern snart äntligen är till sin ända. Hoppet är åter här och snart forsar vårbäcken sprudlande härligt igen.
Jag själv är åter på rätt väg och jag är glad och tacksam över att ännu en gång hittat fram under snödrivorna.

Upplyst på Liseberg

En hel eftermiddag och kväll bland upplysta träd och försäljningsstånd, spelbodar och jultokiga nissar. Det var mäktigt. Stort. Hade det bara varit lite snö på marken hade jag nog varit helt fast.

Förvirrad och kluven är idag bara förnamnet

Att det snurrar mycket tankar och funderingar runt i huvudet på mig är ingen nyhet, knappast för någon, men idag är det faktiskt nästan förvirrande mycket på gång där uppe bland de grå. Det har nästan gått så långt att jag inte ens kan utkristalisera vad egentligen det är som jag tänker, ingenting konkret. Vissa små fragment kan jag visserligen plocka ut nu och då, men det är ändå mest ingenting annat än en enda stor och kletig sörja som skvalpar runt och utgör mitt inre brus idag. Brus är väl kanske inte heller riktigt det allra bästa ordet att använda, inte om dagens tankevirr i alla fall. Idag är det mer passande med fräsande bränningar, för idag är havet där uppe inte att leka med. Ger du dig ut på öppet vatten kan jag helt enkelt inte garantera din säkerhet. Inte idag. Idag är det alldeles för stormigt och osäkert.
Egentligen vet jag inte riktigt vad som utlöst stormen idag heller. Faktum är att jag inte ens märkte vare sig den förvarnande kalla brisen, eller den konstant tilltagande vinden. Plötsligt var ovädret bara över mig. Eller oväder och oväder. Det känns inte riktigt rätt att kalla det oväder heller. Oväder låter negativt och väldigt destruktivt, mörkt och ruggigt. Kanske är det inte riktigt rätt beskrivning över just den här dagen, kanske är det trots allt mitt i prick. Faktum är att jag inte riktigt vet. Jag kan inte förnimma några direkta känslor jag haft under dagen, inte riktigt vad jag känner nu heller, för jag har helt enkelt inte känt någonting speciellt idag. Idag har varit en grå dag. En dag då jag förflyttats månader bakåt i tiden och då jag på något vänster kommit åt strömbrytaren. Idag har off-knappen varit intryckt. Allting nedsläckt och inga elektriska vågor i luften. Idag har jag varit en nedsläckt Sonja, en tom och platt Sonja, en Sonja utan vare sig positiva eller negativa signaler. En för tillfället nedsläckt själ, utan någon större förmåga att varken sända ut, eller ta emot emotionella signaler.
Jag är förvirrad och alldeles fullspäckad av tankar, men jag känner dem inte, jag kan inte riktigt se dem klart. Allt är ett enda töcken, ett nystan av funderingar, så stort och hårt fastknutet att jag inte lyckas urskilja de separata trådarna. Kanske är det precis där haken sitter. Stort. Rörigt. Kaos. Så maffigt och överväldigande att jag istället för att våga närma mig allting väljer att fly, stänga in mig i mig själv och helt enkelt bara trycka på off-knappen..

Jag själv väljer min verklighet.

Den som avgör hur jag mår tycks vara någon som beter sig på ett visst sätt.

Den som avgör hur jag mår tycks vara t ex
… den som kommer för sent till ett avtalat möte.

Jag är inte störd av de skäl jag tror
(T ex för att den andra kommer för sent.)

Jag är enbart störd på grund av hur jag väljer att tolka den här händelsen.

Jag kan välja att se på den här händelsen på ett annat sätt om jag vill.

Blir jag irriterad, störd och olycklig t ex för att
… någon kommer för sent till ett avtalat möte
Har jag valt att se mig själv som offer.

Jag kan istället pröva den här tanken:

När någon gör så väljer jag att bli irriterad.
Jag kan välja att reagera annorlunda.

Ur: Kay Pollak, att välja Glädje

En duggregnsdag, och några insikter rikare

Känns bra konstigt att tänka att det faktiskt är december. Jag tittar ut genom fönstret och ser bara en grå och tät dimma av små, små regndroppar. Inget annat än grått dis och gråbrunt gräs, så långt ögat når. Höstrusk i all ära, men nu är det december, inte oktober. December för mig är en vintermånad och vinter det är lika med snö och kyla, kall och krispig luft och gnistrande trädkronor. Allt annat än vad vädret idag har att erbjuda.

Egentligen har jag väl ingenting emot höstrusk och regndimma över huvud taget, idag var det nog bara jag själv som behövde någonting extra att ta ut lite av min inre frustration på. Och idag råkade det vara vädret som fick stå syndabock. Ett ganska lustigt fenomen egentligen, just det där med att lägga skulden på andra för sin egen olyckas skull. För tyvärr är det ofta precis vad som händer. Där kan jag även bra relatera till mig själv och till hur jag faktiskt själv reagerade i vissa situationer och på saker och ting, för bara ett par månader sedan. Jag kunde skylla min ilska, min frustration, och alla möjliga nedvärderande och negativa tankar och känslor jag kände inom mig, på diverse saker och personer i min omgivning.

"Jag själv kunde ju inte klandras för mitt hetsiga humör och min bitska attityd, det berodde ju helt på den sura tanten i affären jag mötte här om dagen. Hon som vägrade flytta på arslet även om hon såg att jag hade hur bråttom som helst. För det måste hon väl ändå ha sett? Att jag hade bråttom alltså. Det kunde ju helt enkelt ingen som helst i affären undgå att notera. Hur som helst så är det hon som gjort att hela min dag är försatt i ett moln av arghet och ilska."

Så kunde jag tänka förut. Jag lade skulden på andra och skyllde ifrån mig, istället för att sätta ansvaret på mig själv. Jag tog frivilligt på mig offerkoftan och såg mig själv som ynklig, som svag. Mycket har hänt på den fronten och speciellt under mina månader här och den här insikten är bland de mest givande. JAG själv ansvarar för hur jag väljer att se på de situationer jag hamnar i. Jag kan välja att se det som en utmaning, en prövning och ett äventyr, eller jag kan se det som världens nederlag. Allt är ett val och det är jag själv som besitter makten att välja. Vilken otrolig styrka och vilket GO, det gav mig att verkligen inse det. Yes, det är faktiskt ingen annan än just JAG som är herren i mitt liv. Stort. Mäktigt. Nästan lite skrämmande, men på samma gång så otroligt häftigt. Jag är regissören och filmen jag skapar, den är mitt liv.

Ett första avtryck

Tänk. Jag som sade att jag aldrig skulle skaffa en blogg, inte sjunka så lågt, men se där, här har ni mig trots allt. Jag kunde helt enkelt inte låta bli. Och faktum är att det nu faktiskt känns riktigt roligt. Det känns inspirerande, kreativt, skapande och ja, bara som någonting nytt och spännande.

Det är alltid en hejdlös skara tankar som virvlar omkring uppe i mitt huvud. Konstant pågår en symfoniorkester av diverse ljud och funderingar och det är nästan aldrig någonsin helt knäpptyst där uppe i maskineriet. Därför kan det hända att mina inlägg ibland kommer kännas aningen kryptiska och kanske rent av lite små skumma, men det är helt till sin rätt. Det är sån jag själv är som person också. Lite småskum och ganska virrig. Virrigheten speglar av sig i det jag skriver och därför kan mina texter inbland kanske också bli aningen svårtydda. Låt det bara vara, eller grubbla halvt ihjäl dig, det är helt upp till dig hur du förhåller dig till det jag skriver. Det är ditt val. Här kommer jag hur som helst att kladda ner ett samelsurium av vad som försigår i mitt huvud just för tillfället. Det är som sagt ganska mycket som händer där uppe, men en del av det kommer jag att avlägsna från virrvarret i hjärnkontoret och kladda ner till allmän beskådning här på bloggen. Förvänta er inga mästerverk. Jag är en novis och en helt vanlig liten krabat. Det jag skriver här kommer direkt från hjärtat, ocencurerat och naket. Det är mina tankar, mitt inre tjatter och varken någonting mer eller mindre.