29 januari

Inte mycket nytt på Grankan-fronten

Det har gått några dagar sedan jag senast uppdaterade bloggen, men egentligen har jag inte så väldigt mycket nytt att berätta om. Dagarna rullar på i ungefär samma tempo som tidigare och är upplagda på liknande sett vecka efter vecka. Kan fortfarande dock inte riktigt förstå att vi varit här så pass kort tid som vi ändå varit. Det har inte ens gått två veckor sedan vi landade i Las Palmas och tog den allra första turen hit till vår nuvarande kärnpunkt, Arguineguin. 10 dagar har vi varit här i byn, men det kunde lika gärna vara 20, eller 30 dagar, eller till och med 1 eller 2 månader. Tiden här är relativ och man tänker liksom inte i dagar och månader, som det lätt blir när man är hemma. Här är det dag för dag som gäller, tiden smälter lätt samman till en enda stor klump och det är svårt att urskilja separata delar. Framförhållningen, planeringen och tänkandet framåt är ett par dagar, på sin höjd. Vi har visserligen fått lektionsschema ända fram tills det att vi åker hem den 28 april, men det blir ändå inte så att vi planerar längre än nödvändigt. Här är det verkligen nuet som gället och vad som kommer därefter, det tror jag faktiskt inte någon riktigt har helt på grej. Det har åtminstone inte jag. Nu är jag här, mitt liv pågår med Arguineguin som centrum och medelplats, men vad som händer efteråt, när allt det här har tagit slut, det har jag inte en susning om. Det får helt enkelt framtiden utvisa. Som det känns nu är ändå massage någonting jag vill hålla på med, kanske inte på heltid, men åtminstone till en viss betydande del. Vad jag däremot väljer att rikta in mig på och hur jag kommer att disponera min tid framöver, vad jag eventuellt vill fylla ut tiden då jag inte masserar och diverse andra frågor som dyker upp så fort jag tänker på någonting anat än just här och nu, det får helt enkelt växa fram eftersom. Jag trivs med livet som det är nu, med skola, träning, viss fritid och socialt umgänge, översållat med en hel massa plugg. Jag nöjer mig vid det tills vidare och så får jag se. Ännu är det faktiskt 3 månader kvar här nere och under den tiden hinner det dyka upp ännu mer funderingar och frågor. Förhoppningsvis kommer vissa av dem även att hinna klarna och kanske är jag även mer medveten om vad jag vill och hur jag känner med min fortsatta livsbana. Först i slutet av april är jag hemma i Skandinavien igen. Mer erfaren och fylld av upplevelser och intryck. När jag åkte hit var det enbart förhoppningar och önskningar som gällde, jag kunde hoppas på en lärorik och inspirerande resa, nu vet jag att det är mer än så. Mycket mer. Jag har varit här i bara lite mer än en vecka och det har redan gett mig så otroligt mycket. Det har framförallt hänt så ofantligt mycket. Redan. Inte bara kunskapsmässigt är jag mil framför där jag var innan jag satte mig i bussen i Mariehamn och påbörjade den långa resan hit, även på många andra plan har det skett stora och betydande förändringar som stärkt mig både fysiskt och psykiskt. Bara det att bo tillsammans med 3 andra tjejer och ha dem runt sig i princip konstant, att komma till ett helt främmande land och försöka gräva ner små rottrådar, sätta upp en tillfälligt och sporadisk boplats, för att klara en längre vistelse i ett klimat och med människor som inte alls agerar som du är van vid. Det är mycket nytt som mött mig sedan jag kom, men jag var öppen för det redan från början och jag ser det fortfarande enbart som någonting positivt och lärorikt. Jag njuter av att höra spanskan ringa i öronen, att känna den ljumma brisen smeka mitt ansikte, att känna dofterna från den heta asfalten och att se alla härliga, små och pittoreska hus vi vandrar förbi varenda dag. Det är en helt annan kultur jag kommit till. Ett främmande land med en helt okänd livsföring och mentalitet. Här är det inte konstigt att man hälsar på varandra på gatan, även om man aldrig någonsin sett varandra förut. Här har man inte riktigt förstått sig på vare sig frukost, gröt, eller grövre bröd överlag. Här är det en kaka och kaffe som gäller på morgonen, äter man bröd ska det helst vara så vitt och fluffigt som möjligt och gröt, det tror jag faktiskt inte ens många Canarier vet vad det är, om de inte lärt sig det av inflyttade f.d. turister. För turister och inflyttade nordbor, det finns det gott om här nere. Det går inte att gå en dag utan att stöta på dem, inte timmar ens en gång, knappt ens minuter. I varje fall inte ifall du får för dig att strosa runt på gatorna lite längre er mot hamnen, nere i centrumsmeten. Där kryllar det verkligen av skandinaver och norrmän speciellt. Mitt emot skolbyggnaden har vi ”Norske legen”, både en affär, blandningen mellan hälsokost och apotek och en regelrätt läkarmottagning. I nedre våningen av byggnaden vi befinner oss i dagtid, har vi ”Norska klubben”, ett samlingsställe för byns norrmän och även en riktig vallfärdsplats för norrmän utifrån. Med andra ord, det vimlar av norrmän här och du hör norskan klinga dagligen. Även danskar och en hel del svenskar har hittat ner hit, men norrmännen dominerar helt klart. Det märks även på själva byn i sig att det är mycket nordbor här. Många restauranger har menyer på norska och många i personalstyrkan kan till och med ett par ord, eller i vissa fall helt flytande, norska. Dessutom märks det tydligt på utbudet i affärerna här, att skandinaverna är ett stort kundunderlag. Mycket som vi äter hemma i norden, finns att få tag på även här. Kalles Kaviar, svensk bostongurka, köttbullar, prinskorv, inlagd sill och till och med lutfisk och svensk lösgodis. Det är ju inte direkt billigt, men det finns. Än så länge har jag faktiskt inte handlat på mig så mycket ”hemma varor”. Jag nöjer mig med utbudet i de större, vanliga affärerna, men om ytterligare ett par veckor, eller månader, så kan det nog bra tänkas att jag smyger ner till den ”Danske Slagtern” och inhandlar mig en burk sill. Yoghurt är annars någonting jag redan längtar lite smått efter. Valios naturella yoghurt. Kall och med en massa gotter i. Eller bara någonting så simpelt som vanlig mjölk. Vad gäller laktosfria produkter är Spanien och den här delen av världen, verkligen mil ifrån vad vi är uppe i norden. De senaste åren har jag verkligen blivit aningen bortskämd med hur mycket det faktiskt finns att på tag på i mjölkväg, vad gäller laktosfria produkter. När jag först fick min laktoskänslighet konstaterad fanns det inte ens i närheten av så mycket som det finns idag. Det fanns låglaktosmjölk, och inte så mycket mer än det. Nu är det bara at försöka återgå till den livsföringen och stå ut med den. Det handlar trots allt inte om mer än 3 månader. Nu är jag mer än glad att det åtminstone finns sojamjölk att få tag på. Det är visserligen ingenting i jämförelse med vanlig, hederlig komjölk, men det får duga så länge. Grötflingor har jag i alla fall fått tag på och bara det är någonting att vara glad för. Med andra ord, det går ingen som helst nöd på mig här nere. Snarare njuter jag av tiden och dagarna här. Tiden är som jag nämnde tidigare, relativ, men den springer verkligen iväg. Innan jag vet ordet av kommer de här 3 månaderna vara förbi och jag vara tillbaka i verkligheten och kalla norden igen. Nu tänker jag ta vara på tiden jag har här och verkligen göra mitt allra yttersta för att få ut så mycket jag bara kan.

26 januari

Nattliga bravader och en avslagen lördag

Precis för en vecka sedan, i dåset och dimmet efter kvällens och nattens bravader, då myntade jag samma uttryck som även denna lördag ligger och gror på tungan. Ingen mer alkohol, inget större fylleslag på åtminstone ett par veckor. Nu är jag där igen och gårdagskvällen jag hade planerat till en relativt lugn och sansad afton, gled ganska snabbt över i ett gemytligt och sällskapligt rus. Även om det egentligen var någonting jag planerat undvika denna helg. Det gick med den här kvällen, precis som det gjort med de senaste utekvällarna jag planerat vara vit och ta det riktigt lugnt. En Smirnoff Ice blev till två och så var partyhumöret där till multum, även om lusten helt och hållet lyst med sin frånvaro bara timmar tidigare. Vi började vår kväll med en gemensam samling i Roque Nublo, killarnas tillhåll, svalkade struparna med den första kylda och partyhöjande drinken och delade sedan upp oss i mindre grupper för en gemensam taxiåktur ut till Puerto Rico. Restaurangen Siren valt ut för kvällen hade en helt enastående utsikt ut över samhället och byggnaderna nedanför. Solen var på väg ner och rödgula och senare lila strålar färgade himlen. Det var verkligen helt otroligt vackert. Vi fick ett långbord precis in vid fönstret och alla vi 16 personer som samlats för kvällen rymdes vid ett och samma bord. En gemytlig och uppsluppen stämning rådde och lokalen dallrade av glada skratt och muntra konversationer. Efter 3 kannor frozen jordgubbs Margeritha ökade stämningen bara mer och alla verkade verkligen vara på sitt bästa humör. En grymt läskande och förförisk drink, svalkande och otroligt god, men samtidigt aningen förrädisk. Den smakar så gudomligt gott och spritsmaken är som borttrollad av is och läskande jordgubbar. Om du inte passar dig är risken överhängande att du dricker aningen mer än du kanske hade tänkt dig. Det hände inte igår, men att humöret ökade och att vi alla blev aningen rosigare om kinderna än tidigare, det är det ingen som helst tvekan om. Hur som helst en hellyckad inledning och bara början på en fortsatt sjukt rolig kväll. Det dansades och pratades, tjoades och skuttades och jag som planerat en relativt lugn och sansad afton fick verkligen precis tvärt emot vad jag hade tänk mig. Från det att vi anlände hem till Siren efter restaurangbesöket och musiken sattes på, var jag nog den av oss som skuttade runt och dansade loss mest av oss alla. Någon utegång efteråt hade jag heller inte tänkt mig, men efter den humörhöjande inledningen fanns det ingenting annat i tankarna än att få komma vidare ut och verkligen dansa loss ordentligt. En runda på Harley’s, precis som förra helgen, men nu även en sväng till en salsabar alldeles intill. Jag dansade och dansade, tjoade och tjimmade och att det idag känns aningen stelt och styvt i ben och höfter, är faktiskt inte att undra på. 6 timmar av i princip konstant dansande sätter sina spår, så är det bara.
Ett par få timmars hackig sömn, invirad i en luddig filt och iklädd gårdagens utstyrsel och ett uppvaknande tillsammans med 5 andra rufsiga och slitna hårtottar, var vad som avslutade gårdagen och var starten på denna. Att dagen idag har gått i seghetens tecken är en underdrift. Det har varit en riktigt slö och avslagen atmosfär hela dagen och eftermiddagen. Det är inte förrän nu, som vi börjar piggna till igen. Solen har dock varit på vår sida även idag och har spridit sitt varma sken över våra lealösa och mer eller mindre apatiska kroppar. Att vara stationerad i ett land där värmen och solen brer ut sig som en omhändertagande och värnande hand, är även i det här läget, någonting att verkligen uppskatta. Istället för att låsa in sig bland täcken och kuddar i sängen, med rullgardinerna nerdragna och såpoperorna rullande på tv:n, har vi idag istället vilat våra slitna och utfestade kroppar på ett badlakan under solens värmande strålar på en gnistrande vit sandstrand med havets vågor som avslappande musik i bakgrunden. Alldeles lagom aktivitetsnivå för dagen och avslappnade och härliga timmar. För att vara en dag i avslagenhet, är det nog det bäst spenderade dag-efter-töcknet, jag hittills upplevt. 3 månader och 2 dagar kvar här på Gran Canaria och förhoppningsvis är det bara en början på kommande strandsessioner och njutningsfulla timmar på playan.

25 januari

Kanonväder och ljumma vindar

Började dagen som vanligt vid 8.30 och ägnade hela förmiddagen åt att känna på olika fystester och se lite var vi ligger till just nu. Allt i övningssyfte och ingenting överseriöst, men väldigt intressant och framförallt roligt. Step-test, rörlighetstester och några olika styrketester, var vad vi fick ta en liten titt på. Tydligen ska i göra om exakt samma tester i slutet av perioden här och då får vi se hur vi ligger till då. Huvudsyftet var hur som helst att få känna på lite hur det går till och kunna utföra liknande test med våra klienter, eller oss själva, i framtiden. Ännu en gång mitt i prick i mitt intressecentrum. Det här är mitt territorium. För ovanlighetens skull slutade vi redan till lunch och efter det har vi haft fritt. Egen behandling/egna studier står det visserligen på schemat, men idag verkar det som om alla tagit ledigt från allt råplugg. Det är inte mycket annat vi gör än pluggar till vardags, så det är riktigt skönt att ta det lite lugnare på den fronten åtminstone en halvdag. Även om inte böckerna eller våra anteckningar är framme, är vi så inne i allting att det blir smygträning och övning även om vi inte alla gånger är medvetna om det. Jag har till exempel kommit på mig själv flera nätter med att drömma i anatomiska termer, att mitt i natten vakna och rabbla fästen och benknotor. Idag kom jag på mig själv medan jag stod och tvättade håret, att jag samtidigt medan fingrarna löpte över huvudet, räknade upp de olika ben jag passerade. Intensiteten i utbildningen har verkligen börjat sätta sina spår. Vad vi än gör surrar anatomi och massagegrepp, benknutor, fästen och muskelursprung runt i huvudena på oss. Nej, inte ens i huvudena, i cranium såklart. Något huvud existerar knappast heller i vår vokabulär längre, liksom inte heller överarm, underarm, eller stora breda ryggmuskeln. Nu är det de latinska namnen som gäller och säger någon bröstkorgen, så klingar det redan falskt i öronen. Thorax låter redan mycket bättre. Det här bara efter en veckas tid här, hur omprogrammerad språkmässigt kommer jag då inte att vara efter de 15 veckor jag fortfarande har framför mig?
Jag kan ändå inte annat påstå än att jag njuter till fullo. Att kunna gå ut och lägga sig i solgasset direkt efter en intagen och medhavd lunch, det är inte det sämsta tänkbara. Det blev med andra ord gräsplätten 2 minuter från skoldörren idag direkt efter det att vi slutat och fyllt på med lite ny energi. Idag är dessutom den absolut finaste och varmaste dagen hittills. Vi har verkligen haft tur med vädret sen vi kom, men dagen idag slår verkligen alla rekord. 29 grader i skuggan och en lätt och ljummen bris. Idag är det ingen som behöver frysa, inte ens jag. Nu är vi tillbaka en sväng i lägenheten och gör oss redo för kvällen. En nykomlig, Lasse, anslöt igår till gänget och ikväll blir det välkomstfest för honom. En snabb före förfesten och samling killarnas Roque Nublo, vidare transport till Puerto Rico och middagen på en mexikansk restaurang. Därefter är kvällen öppen. En kall Smirnoff Ice, eller en svalkande och härlig drink överlag är verkligen lockande. Värmen gör sig påmind, en tung och intensiv vecka sitter i kroppen, men idag ska vi bara ut och ha roligt!

22 januari

Intensivt från morgon till kväll

Dagarna här nere rullar på i ungefär samma tempo dag efter dag. Det är full rulle från det att vi stiger upp på morgonen, tills vi stupar i säng när dagen väl är slut. Vid sju ringer väckarklockan och det är dags att börja en ny dag och så ser det ut alla fem vardagar i veckan. Endast lördag och söndag har vi chansen att sova ut och programmet är mer fritt. Från måndag till och med fredag är det lektioner från 8.30 och fram till åtminstone 16 på eftermiddagen, vissa kortare pauser och en längre lunchrast, men annars är det lektion och mängder med ny kunskap som ska in, från första stund fram tills vi slutar för dagen. Intensivt, det är det minsta jag kan säga, men ändå trivs jag som fisken i vattnet. Det är intressant till tusen och även om det är mycket och både omfattande och ingående, så känns det ändå överkomligt. Det här är kunskap som känns spännande och samtidigt verkligen intresserar mig, det här är helt enkelt mitt element, och därför, även om det är både tungt och enormt mycket kunskap som ska in på kort tid, är det så mycket lättare att motivera ett någorlunda regelbundet och aktivt läsande, än det hade varit om jag tyckt allt bara var pest och pina. Jag visste att det var mycket vi skulle få lära oss under tiden här på Gran Canaria, men jag hade nog aldrig riktigt förstått det enorma omfång kunskap vi verkligen ska hinna pränta in och hur intensivt det verkligen skulle komma att bli. Ändå har jag turen att fortfarande ha gymnasietempot kvar relativt färskt i minnet och jag är van med snabb takt när det kommer till skola och inlärning, men jag tror jag aldrig varit med om någonting liknande vad gäller intensitet, någon gång tidigare i livet. Det här tar verkligen priset. Vi har inte hunnit med mer än fyra skoldagar ännu, och det är egentligen helt otroligt hur mycket vi redan hunnit gå igenom. I den klassiska massagen har vi hunnit med två lektionstillfällen hittills och hunnit påbörja vandringen genom kroppen. Redan har vi grunderna både för ryggen, nacken, upp mot huvudet och hela benen, både fram- och baksida, rumpa, vader och lår. I anatomin med Agneta var det verkligen racertempo redan från första stund. En första ordlista i A4-format, med grundläggande latinska termer hastade vi oss först igenom. Vårt vackra benrangel Benjamin fick agera modell och visningsobjekt och med hjälp av honom fick vi vår första dusch av vårt kommande vardagsspråk. Vi rusade igenom kraniet och alla dess olika delar, pratade om ryggraden, alla kotor och dess olika uppbyggnad beroende på var de är belägna. Vi hann igenom bröstkorgen och dess konstruktion och svischade oss igenom uppslaget om förbindelser kotor emellan och fick ett första inblick i ligamenten i ovan nämnda områden och en allmän kalldusch kunskap överlag. Allt i ett rasande tempo och alla viktiga termer på latin. Mycket nytt och mycket att få in, men det är den här farten de haft på alla kurser hittills och alla verkar helt och fullt inställda på att vi kommer fixa det. Just nu känns det ganska övermäktigt när jag ser på hur mycket vi verkligen ska hinna ta in på den korta tiden här, men samtidigt är jag fast inställd på att klara det och på något sätt vet jag innerst inne ändå att det kommer gå. Det krävs mycket arbete och mycket energi från vår egen sida, men alla som är här, är här på samma premisser och strävar åt samma håll. Vi är medvetna om att det kommer ta mycket av oss att få in allting, men även beredda att ge det den tid och energi som behövs.
Skolan tar mycket av tiden, egentligen den allra största delen av dagen, men även resten av tiden är jag glad över att vara här. Det är långt bort från Skandinavien och ”hemma” och kanske har jag stängt in mig lite i bubblan av att vara här, för att skydda mig från eventuell hemlängtan och saknad, men faktum är att jag inte tänker speciellt mycket på det som för en vecka sedan var min hemmavist och mitt revir här i tillvaron. Än så länge är det så mycket nytt och så väldigt mycket att ta in, att det helt enkelt inte funnits så mycket övrig tid till tankar om någonting annat än det som finns och pågår just här och nu. Kanske kommer det senare, kanske inte alls, det lär visa sig. Det jag däremot vet med säkerhet, är att jag trivs och att jag verkligen njuter av att vara här. Det är intensivt till tusen, men jag är i rätt element, det är helt klart.

20 januari

En intensiv dag och en minst lika intensiv kväll

Nu har vi varit här på Gran Canaria i snart tre dygn, men ändå känns allting redan så hemtamt och familjärt, så hemma. Samma sak med oss i klassen. Det är egentligen ofattbart hur snabbt vi har kommit varandra nära och hur fort vi har blivit som en enda stor familj. Att vi är väldigt spridda i åldrarna är bara intressant och gör en härlig nyansering i gruppen. Jag tycker att det är lika lätt att umgås med de som är yngst här och som är i min ålder, som det är att arbeta och vara tillsammans med de lite äldre och mer livserfarna i gruppen och som är i 30-40 års åldern. Det är lite liknande som det var nere i Färgelanda nu i höst, åldern har liksom ingen större betydelse. Här är vi alla individer och man ser människan i sig och stirrar sig inte blind på några futtiga och i det här fallet obetydliga siffror.

Hela gårdagen var hur som helst lika fullspäckad som fredagen. Även om helgen oftast annars är fri från skola, var den här lördagsförmiddagen ämnad för en första lektion i grundmedicin. Ännu ett möte med en ny lärare och en introduktion i ett av våra kommande ämnen. Jag känner att jag har kommit rätt i mitt vägval just nu, det är bara att tacka och ta emot. Hela schemat fullspäckat av intressanta och spännande ämnen. Även om det kommer bli otroligt intensivt och kanske många gånger även svårt, så ser jag fram emot varenda uppförsbacke. Det här är någonting jag vill syssla med. Det är helt klart.
Efter lördagens lektion följde en eftermiddag ute i solen och den första sessionen i gräset och iklädd enbart bikini. Känns fortfarande overkligt och otroligt lyxigt att kunna lägga sig och njuta av solen, samtidigt med pluggandet och varvat med skola. Vilka privilegier egentligen.
Eftermiddagen hann bli ganska hektisk med tanke på allt vi ville hinna med. Eftersom det var sol, ville vi självklart passa på att njuta en stund av den, samtidigt som vi även alla i klassen blivit bjudna hem till Johan, Michael och Stefan på den första gemensamma klassfesten. 17 hade de sagt att vi kunde komma, men vi anlände inte förrän efter halv 18 och ändå var vi det allra första lägenhetsparet som anlände. Runt 20 var dock alla samlade och det som redan från början var upplagt för att bli en riktigt trevlig och gemytlig kväll, utvecklades precis i önskad riktning och resulterade i många glada skratt och mycket vänskapligt prat. Vid 22 delade vi på tre taxin och förflyttade festandet vidare till Puerto Rico. Vår lilla fiskeby bjuder nämligen inte på hålligång av någon större kaliber. Puerto Rico däremot är en turistfälla till tusen och barerna och pubbarna ligger tätt, tätt. Harley’s rock- och danspub blev hållplatsen för kvällen och det visade sig vara ett riktigt bra drag att söka sig dit. Inget enormt dansgolv, men vi tog det i besittning och dansade oss svettiga i timmar, samtidigt som ölen flödade och skratten svallade. Det blev med andra ord en riktigt kanonkväll och eftersom vi kom igång så pass tidigt som vi ändå gjorde var vi hemma redan runt 1 och det blev tidig sängfösare trots allt. Nej, det här tror jag vi alla är överens om att göra om. Kanske däremot att vi väntar ett par veckor eller så, innan vi slår klackarna i taket igen, åtminstone blir det vitt och lugnt åtminstone till nästa helg.
Förutom många trevliga stunder har vi även fått njuta av ett väder som heter duga. Både igår och idag har temperaturen stigit upp mot en 26-27 grader och det har varit riktigt behagligt ute. Visserligen har det varit ganska disigt och inte helt klart, men det beror tydligen på vindarna från Afrika som fört med sig den torra och varma luften och den hårda blåsten. För blåser, det gör det definitivt. Det bara viner i knutarna och går du ut på terrassen precis utanför vår dörr, får du allt hålla i hatten med ett extra stadigt grepp ifall du vill behålla den. Det river ordentligt, men vindarna är ljumma och jag njuter ändå. Jag njuter av det mesta just nu faktiskt och jag är grymt glad att jag verkligen begav mig hitåt!

18 januari, 3-0 till tjejligan

Första hela dagen här i Arguineguin och det känns redan som jag varit här åtminstone en vecka, i vissa fall ännu längre. Hur som helst känns det definitivt inte som om vi landade så sent som i går kväll och för mindre än ett dygn sedan. Redan har vi kommit varandra så pass nära och de 11 som igår på Arlanda kändes som totala främlingar, börjar nu mer och mer framstå som individer och personer som vilka andra som helst. Ännu igår var de 11 helt okända människor, idag, bara dygnet senare har de fått namn och känns mer som vänner, än någonting annat. Allting har gått så otroligt fort, det har varit intensivt till tusen redan från första stund. Vi möttes upp på Arlanda. Vid gaten till flyget startade vi våra allra första försök till kontakt och redan vid ombordstigningen till planet hade vi börjat knyta våra första band med varandra. Därefter rullade allting bara på. Det tog inte många minuter så hade jag stött ihop med mina kommande sambos. Vid första anblicken var jag kanske aningen skeptisk, men som det känns idag kommer de här tre tjejerna bli alldeles ypperliga rumskamrater.

Redan vid rumsindelningen vi hade fått på förhand, förstod jag nästan att vår lägenhet skulle vara den som var belägen allra längst bort från skolan och hela bykärnan, eftersom vår lägenhet var numrerad med en 3:a. Och visst hade jag rätt. Vi fick stiga av som nummer tre efter den relativt smärtfria åkturen hit till Arguineguin från flygplatsen igår kväll och själva resan till lägenheten var ingen större pers. Däremot förstod vi ganska snabbt att det nog antagligen kommer vara en smärre kraftmätning att ta sig till och från skolan varje dag. Vägen krokade på krök efter krök och hela tiden slingrade den sig stadigt uppåt. Det visade sig att fiskebyn vi hamnat i var ett betydligt mer kuperat ställe än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Visserligen har jag förstått att Gran Canaria består till stor del av berg och bergsområden, men på något vis hade jag stannat mina funderingar där och inte tänkt så hemskt mycket längre. 25 minuter backträning, enkelväg, varenda dag till och från skolan, det är vad vi 4 boendes här uppe på Calle Tara har att se fram emot under de kommande veckorna och månaderna. Till skolan är det i och för sig nedförsbacke, men däremot tillbaka är det ingenting annat än sugande uppför som gäller. Det är ett litet arbete att vandra upp och ned för gatorna här och visst tar det en del på krafterna, men faktum är att det är värt vartenda ett steg. Lägenheten vi fått tilldelad är helt fantastisk och utsikten vi har både från matsalsbordet och terrassen och uteplatsen precis utanför vår dörr, är helt makalös. Utsikt ned över hela Arguineguin, hamnen och alla små söta hus och som grädden på moset, Atlanten som ståtar i bakgrunden. Helt fantastiskt vackert. 2 sovrum med 2, respektive 3 sängar i vardera, 2 alldeles nybyggda badrum med dusch, handfat och toalett och tvättmaskin i ett enskilt tvättrum här i lägenheten. Därtill ett enormt vardagsrum och allrum, ett kanonfräscht kök med all nödvändig utrustning och dessutom, som om det inte var nog, till och med tv. Inte för att jag tror vi kommer sitta framför den speciellt mycket, men ändå, vi har en och det är det som räknas. Det enda som drar ned helhetsbetyget några pinnhål, är de söta små rackare som liksom vi, verkar trivas ypperligt här uppe. Jag har aldrig förut träffat på dem, åtminstone inte i levande tillstånd, men jag har heller aldrig känt någon större sorg över det. Från och med igår har mina vyer dock vidgats. Öppnandet av ett skåp, en blick av den mörka insidan och ett skrik i högan sky, var vad jag åstadkom nästan genast vi kom igår kväll. Där inne i mörkret stod den jäkeln och stirrade kallblodigt på mig med sina små, läskiga insektsögon. Sedan dess har det dykt upp ett efter ett av de sprattliga och glänsande monstren. Än så länge står det 3-0 till vår favör, men de kommer bara fler och fler invaderare och vem vet, kanske det är vi som går som förlorare efter nästan kamp?!

Annars trivs jag som fisken i vattnet hittills. Visserligen har det varit fullt ös från första stund här och även om vi fick sovmorgon ända till 10 i morse, har det varit en lång och väldigt intensiv dag. Förmiddagen gick mestadels åt till presentation av lärarkår, skola, upplägg och elever, men efter lunchpausen mitt på dagen, har det varit full rulle. Redan då började vi på riktigt, med en första och inledande lektion i klassisk massage. 8 par och teknik, positioner och grepp. Massageolja eller kanske hellre kräm av vaselin. Praktiska moment och delar, som är av största vikt när du ska gå vidare. Vi varvade parvis mellan att agera massör och att vara klient, vilket betydde lite vila mellan varven, men vi höll ändå på till 16.15 och själva lektionen slutade inte förrän efter 16.30. Efter det följde ett kortare break, lite paus för energipåfyllning och sedan en rundpromenad här i byn och en uppvisning av diverse nödvändigheter och andra ställen som det kan vara värt att känna till. Inte förrän klockan var efter 19, lämnade mina tjejer och jag följet och vandrade vidare uppåt, via mataffären för att tillslut äntligen kunna posera utanför vår lägenhet igen. Det har varit en lång, intensiv och informationsspäckad dag, men samtidigt otroligt intressant och givande och framförallt har den gett väldigt mycket mersmak. Jag var taggad och sugen redan innan jag kom, men nu bara spritter det i kroppen över allt nytt jag kan se fram emot att få erfara och vara med om. Spännande. Upplevelserikt. Fantastiskt.

17 januari, 2008

Klockan är 10.30 och det är nu min sista morgon här i Sverige på månader. Kom fram igår sent på eftermiddagen efter en skumpig och krängande båttur över havet och en påföljande bussresa. Hade turen att ha sällskap både hela båt- och bussresan, så speciellt nervös hann jag faktiskt inte bli. Inte heller kändes de två timmar resan över vattnet ändå tar speciellt påfrestande. Vi hade mycket att prata om och tiden flöt på. Sofie begav sig vidare först mot Stockholm och därefter tågbyte mot Örebro och även för hennes del, vidare mot en ny studiestad och nya äventyr. Malin kom med mig på bussen mot Uppsala och först vid stoppet vid Willys vinkade vi av varandra och sade hej då. Mötte upp Per (mammas kusin) och hans dotter Sanna i kassan inne i affären och resten av kvällen umgicks jag i deras sällskap. Per har jag endast träffat ett par gånger tidigare, under samma vecka nu i somras. Sanna, har jag aldrig tidigare mött, bara hört talas om. Det var roligt att äntligen få ett ansikte och chansen att lära känna dem båda två aningen bättre. Vi är trots allt släkt, även om det inte är i det allra första ledet. Känns lite tråkigt att jag aldrig tidigare haft någon vidare kontakt med någon av dem, speciellt inte Pers barn. Det existerar nämligen en dotter till, Charlotte, och för mig alltså ännu en obekant syssling/småkusin. Henne hämtade vi upp på Arlanda senare samma kväll, då hon kom hem från ett par månaders vistelse i Osaka. Lite Arlanda-atmosfär fick jag med andra ord känna på redan igår, men ankomsthallen den gången och inte avgångshallarna där jag kommer att irra runt idag. Gårdagen bjöd med andra ord på ett flertal möten och träffar, varav två med helt okända ansikten. Det var en väldigt intressant eftermiddag och påföljande kväll, men samtidigt även ganska intensiv och även ganska mäktig. Mycket nya intryck och en hel massa ny information att smälta. Bland annat fick en ordentlig genomgång av släkten på den här sidan av havet och vetskap om diverse grenar och kvistar det gamla trädet verkar ha skickat ut åt diverse håll och kanter. Ännu fler av mammas kusiner jag aldrig mött, knappt ens hört talas om, och därtill även en handfull sysslingar jag heller aldrig råkat på. Sanna och Charlotte är jag hur som helst väldigt glad över att ha träffat och båda två verkar som riktigt mysiga själar. Sanna är dessutom lika gammal som mig och Charlotte 25, så endast ett par år äldre. Förhoppningsvis är det här heller inte sista gången vi ses och jag hoppas på att få möta dem igen.

Nu har nyss ätit frukost, även den, den sista på skandinaviskt territorium på över ett kvartal och nu är det inte många timmar kvar tills jag verkligen befinner mig på Arlanda, har checkat in mitt allt mitt bagage och förhoppningsvis även bänkat mig i flygstolen för den första etappen på resan ner söderöver. Ännu har jag lite tid kvar här i Sverige och dryga timmen kvar här i Pers lägenhet, där jag även tillbringat natten. Tror bestämt jag ska ta mig ut i friska luften en liten sväng. Vill passa på att insupa lite frisk svensk luft innan det blir stillasittande, resande och inomhusvistelse för hela slanten. Jag sitter och tittar ut genom fönstret och den gråmulna himlen blickar tillbaka på mig. Vinden får trädens grenar och dansa som tokiga och det viner ordentligt i knutarna. Idag är det dock uppehåll och mellan molnen glimtar även några få strimmor blå himmel fram. Det är med andra ord inte världens regn och rusk, inte idag. Regn är annars någonting vi fått mer än tillräckligt nu den senaste tiden. Regn och relativt varmt för årstiden, vilket betyder en temperatur på runt 4 plusgrader. Inget vidare höjdarväder för att vara vinter med andra ord, men definitivt heller ingen väderlek som jag kommer sakna speciellt mycket nu när jag väl ger mig av. Snarare är det så att det ska bli riktigt skönt att få komma bort från rusk och grådask. Från mörkret och från den råkalla och regnmättade luften. Jag har fått min dos för en lång tid fram över och nu blickar jag istället fram emot ett betydligt behagligare klimat. Jag längtar efter solens varma strålar mot ansiktet, efter ljumma vindar som smeker min kind. Jag ser fram emot grönskande vidder och liv, men mest av allt längtar jag ändå efter ljuset och någonting annat än det kompakta vintermörkret.

Tänk. I morgon när jag vaknar, och om allting gått enligt planerna, befinner jag mig inte längre på svensk mark, inte heller på skandinavisk. Då är det nämligen spansk mark jag har under fötterna och bara ett par 10tals mil bort har jag Afrikas vidsträckta vidder. Helt otroligt, men grymt häftigt!

En dag på Arlanda

Nu är jag då äntligen här. På Arlanda, Sveriges svar på Heathrow, det enorma asfaltskomplexet mitt emellan Uppsala och Stockholm. Det blir ett kort inlägg den här gången. Har redan skrivit ett idag, men det ligger i tryggt förvar både på min dator och på USB-minnet jag fick av mamma precis innan jag åkte. Tyvärr ligger det i lite väl tryggt förvar och kommer att förbli opublicerat ännu åtminstone ett par timmar, kanske dagar om jag har otur, tills jag får tag i trådlöst nät, eller ett helt ordinärt och vanligt usb-uttag. Det visar sig, men uppdateringen kommer, det lovar jag.
Hur som helst har allting hittills gått som på räls, även dagen idag som verkligen har flutit på alldeles smärtfritt. Per skjutsade ut mig hit till Arlanda i god tid och redan runt 12-12.30 har jag huserat här i terminaler och gångar. Lite tråkigt att inte ha sällskap, men med tanke på den ofantliga mängd människor som ändå dagligen passerar här, har det ändå inte känts speciellt ensamt. Människor till höger och människor till vänster, det är verkligen folk överallt. Enda stället jag hittills fått vara helt solo är faktiskt på toaletten. Eftersom jag då fortfarande gick och släpade på alla mina kollin, men trots allt behövde besöka toaletten, krängde jag in kärra och hela packningen i toalettutrymmet. Som tur var var det en relativt stor toaletthistoria och det fanns åtminstone tre bås att välja mellan, betydligt enklare än om toaletten enbart bestått av ett enskilt bås. Jag är fortfarande relativt godtrogen av mig och vill inte tro att det finns folk som stjäl mina saker, men efter kamerastölden för ett par veckor sedan har jag åtminstone blivit aningen mer aktsam med mina tillhörigheter. Jag var som sagt ensam i rummet då jag kom och det avgjorde saken. För ett ögonblick vågade jag ställa ifrån mig bagagevagnen, medan jag fort som attan skyndade mig in på toaletten, gjorde mina bestyr och lika snabbt skyndade mig tillbaka ut till mina tillhörigheter igen. Tror jag aldrig varit snabbare i mitt liv vid ett toalettbesök och heller aldrig på mer helspänn än jag var nu. För att vara helt säker på att hinna ut ifall jag hörde någon komma in och för att på så sätt skydda mina väskor lite extra, satt jag hela tiden där med toalettdörren på glänt. Och ja, jag hade tur. Det kom vare sig några inkräktare, eller någon som hade för avsikt att ta mina saker.
Annars har det inte hänt så väldigt mycket här. Inte ännu. Jag står fortfarande bara i startgroparna och min egentligen resa börjar inte förrän boardingkontrollen öppnar. Ännu har jag åtminstone 20 minuter kvar tills Iberia har utgett sig för att ta emot oss. Än har jag 20 minuter kvar här i myllret och sorlet av alla människor omkring mig. Men snart är Sverige och Skandinavien ett minne blott. Om bara en timme ska jag, om allt är i tid, vara på väg upp i luften och ifrån allt det här. Snart ger jag mig av, och tankar, planeringar och funderingar är inte längre bara en dröm. Snart är Gran Canaria och Kroppsterapiskolan ren och skär verklighet.

I startgroparna

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå, att jag faktiskt alldeles, om betydligt mindre än ett dygn, snart ska ge mig ut på min livs resa. Jag har visserligen redan fått biljetterna i min hand, jag har tagit mig i kragen och börjat packa ner en del av det jag tror mig kunna behöva under de kommande månaderna och jag har åtminstone gjort mig hemmastadd vid tanken på att åka över pölen, mot de svenska vidderna, redan i morgon. Men däremot har det ändå inte riktigt gått in att jag faktiskt ska ge mig av, att Gran Canaria, av alla ställen, om bara ett par dagar, faktiskt kommer att vara mitt nya hem. 13.30 i morgon går startskottet, då är resans hjul äntligen i rullning. Efter en skumpig färd längs de åländska landsvägarna, ger sig M/S Eckerö ut på öppet vatten och starten mot nya oupptäckta vidder har tagit sin början. Och om allt går enligt planerna kan jag efter två timmars guppande och krängande än en gång åter stoltsera på svensk mark. Båtbussen vidare från Girisslehamn med destination Uppsala är nästa punkt i morgondagens agenda och även stoppet för dagen. Ett par timmars sömn och några timmars chans att varva ner och mentalt förbereda mig det allra sista, sedan bär det vidare mot Arlanda, slutdestination på svenskt territorium. Där börjar sedan den riktiga utmaningen och den verkliga resan. Åtminstone 11 stycken, mer och mindre förvirrade små stackare kommer att irra runt på flygplatsen torsdagen den 17:e. Åtminstone 11 stycken ivriga små rackare, med samma slutdestination och någorlunda liknande planer för de kommande 103 dagarna bortom Skandinaviens trygga gränser. 15.15 lyfter planet från sin plats på Arlanda, ett snabbt planbyte i Madrid, och vidare transport mot flygplatsen i Las Palmas. Om allting går som det ska kan vi 22.15 stiga av planet och insupa den första Canariska öluften. Det verkliga slutmålet Arguineguin, lär vi inte nå fram till förrän sent samma kväll och innan vi alla hittat in till våra lägenheter och fått tag i varsin säng att sova i, har nog natten så smått börjat övergå mot tidig morgon och fredagen gjort sitt intågande. Redan 8.30 första dagens morgon går startskottet. Upprop och presentation av lärarkår och skola, är det allra första på schemat. Sedan är det full rulle. Redan efter lunch är det dags på riktigt, en inledande massagelektion och vi är igång på allvar. En rivstart och ett högt tempo redan från dag ett. Men jag ser fram emot det. Det är mitt intresse och min nyfikenhet, som har tagit mig dit jag är idag. Det är även den del av mig som även den här gången gjort sig påmind och som strävar efter nya äventyr och nya mål att uppnå. Jag är en fighter, en tävlingsmänniska och en varelse som söker spänning och upptåg. Nu ska jag äntligen få leva ut den ådran och ge mig i kast med utmaningar av hög kaliber. Jag är förberedd och jag är manad. Det här ska bli en resa fylld av lärdom och nya upptäckter.

Min kommande lärarkår.

En spricka i bubblan och en längtan efter livet

Äntligen har jag fått ett sug efter framtiden, en längtan efter upplevelser och en nyfikenhet efter vad som komma skall. Jag längtar ut i världen, vill se mig om och ta del av livets goda. I flera års tid har jag gått omkring i min egen lilla bubbla. Levt ett liv, utan att egentligen leva. Grå och tyst har jag vandrat fram, mer som en vålnad, än en mänsklig varelse. Jag har haft konturerna och en mänsklig skepnad, men det har mer varit ett substanslöst skal, än en kropp med liv, själ och ande. Flera år av mitt liv har den skapelsen varit min själs boning och den farkost som transporterat mig runt på livets stigar. Vissa minnen har jag med mig från de här åren, men de flesta är vaga och konturlösa, likt hela mitt forna jag. Nu har min bubbla äntligen givit vika och med stapplande och sköra ben har jag börjat min klättring upp ur avgrundshålet, som så länge varit mitt tillhåll. Varje dag är ett nytt äventyr och en ny källa till glädje och inspiration. Nu är det inte längre mörkret och det ihåliga dunklet som är min hemvist, nu är jag på väg ut i ljuset och i det levande livet. Jag ser med förtjusta ögon på framtiden, trånar efter äventyr och nya upptäckter, längtar efter kunskap och erfarenhet och ser fram emot morgondagen med spänning och en nyfikenhet av sällan skådat slag. Jag är känner mig som pånyttfödd, som ett rådjurskid som på stapplande ben tar sina första steg mot livet. Även om jag redan tagit mig igenom 20 år av mitt liv, har de senaste mer handlat om överlevnad och en stretande kamp om att ta mig vidare, dag efter dag. Mycket har de här åren helt gått mig förbi och det som andra i min ålder fördrivit dagarna med, tagit sig an och skrattat sig hesa åt, har inte ens funnits i mina tankar. Jag har hasat fram på mina egna stigar, helt omedveten om vad som försigår runt omkring. Jag har varken haft ork, eller minsta lust att sticka ut huvudet ur min skyddande bubbla och mitt liv har varit blott en dunkel existens, än någonting annat. Nu börjar den lust och den glädje, jag så länge saknat, att sippra in i min kropp igen och för första gången på länge svallar mitt inre av känslor och äventyrslust igen. Jag trånar och jag längtar, jag suktar och jag ser fram emot. Jag vill ut, leva livet och ta revansch på allt jag gått misste om de senaste åren.

Nu jäklar är det min tur, att ta för mig av livets goda! 2008, ett år fullt av möjligheter och nya upplevelser.

Mitt livselixir

Dagen har trots allt inte enbart inneburit kaos och enerverande sorteringsorgier, jag tog nämligen tillfället i akt och passade på att ge mig själv en riktig dunderkur med energi. Träffade Ålands-Ellen här om dagen och fick henne att komma med mig som min partner på dagens boxercisepass med Pernilla. Vilken kick! Vilken urladding! Vilken grej! Helt totalt underbart. Det är förlösande, uppiggande och energigivande, allt på samma gång och framför allt, det är så grymt roligt. En timme och dagens släp och slit känns redan milslångt bort. Tänk att två par handskar, mitzar och en partner att ta ut allting på kan resultera i så mycket positivt. Fantastiskt.

En rörig dag, röriga tankar och ett ännu rörigare rum

Äntligen har jag fått hem allt mitt pick och pack från Färgelanda, mina böcker, mycket av mina kläder, köksartiklar, handdukar och jultomten och hans moster. Det har dröjt ända sedan jul, men igår landade äntligen lådorna här på Sandåsvägen, vilket resulterade i ett kaos av sällan skådat slag när allting väl skulle packas upp igen. Kläder skulle vikas om, sorteras och sist och slutligen tryckas in i på en lämplig hylla i gaderoben. Köksartiklar som behövde ordnas upp och föras ut i köket för en vidare omplacering bland liknande husgeråd. Och prydnadssaker, ljuslyktor och diverse småplock behövde få nya platser i hyllor, skåp och lådor. Där det egentligen inte fanns någon befintlig plats, fick utrymme helt enkelt uppfinnas. Det har varit en smått kaotisk dag och en enda lång orgie av kånkande, pustande och allmänt stönande. Nu är dock det mesta äntligen uppackat och det återstår endast det sista småplocket innan jag kan räkna mig som helt klar. Några travar med böcker väntar dock fortfarande på att ställas in på lämplig plats i bokhyllan och sängen röjas för sovplats. Sedan kommer nästa prövning och utmaning. På onsdag bär det av och då ska alla resväskor vara fit for fight igen. Jag har ännu inte ens börjat, men dagens röjningsorgie och genomgång av i princip alla mina tillhörigheter, har banat väg för kommande rustning. Två dagar kvar till avfärd och nu börjar det allt bli hög tid att bo in mig i mina väskor. Inte idag dock, det får allt bli morgondagens, eller möjligtvis tisdagens, stordåd.

Vända tillbaka dygnet?

Känns som jag verkligen kommer vara tvungen att ta ett ordentligt ryck vad gäller mina säng- och dagsvanor. Från att under en veckas tid i princip aldrig ha kommit i säng tidigare än 3 och sedan heller inte upp och ätit frukost förrän runt 13-snåret, var jag mer än lovligt kaotisk i mina dagliga rutiner och det tog ett bra tag att försöka svänga tillbaka dygnet på rätt köl igen. Jag trodde mig vara någorlunda på rätt spår, efter det att jag åter var tillbaka på åländsk mark och hade vardag upp över öronen och hemvana rutiner att falla tillbaka på. Det fungerade hyfsat i ett par dagar och jag började så smått hitta tillbaka till stigen med en relativt accepterad rytm. Några dagar var jag inne i vardagslunken igen och så kom gårdagen som en riktig käftsmäll. I ett nafs försvann veckans tidigare försök till omvänjning. I säng först vid 9-snåret på morgonen och inte upp förrän vid 14.30. Idag blir det med andra ord inga stordåd, att ens försöka tänka mig till några större planer fungerar helt enkelt inte riktigt med den skvalpande hjärnsubstans min hjärna just nu består av. Min kropp känns sådär lagom seg och apatisk. Mitt hår hänger i okammade testar längs mitt huvud. Ögonen är grusiga och blicken svår att fokusera. På smalbenet lyser ett vackert och grant skrapsår och huvudet trycker av inre spänningar. Mina händer darrar fortfarande lite smått och jag börjar redan känna mig klar för sängen och natten igen. Dyningar som erinrar om en blöt och fartfylld gårdagskväll och tillhörande natt.

Förutom vanlig mat är ädelost och pepparkakor dagens matsug. Jag har redan hunnit knapra i mig 4 stycken med ett tjockt tillhörande lager ost. Annorlunda matsug efter en blöt kväll är fortfarande någonting som fascinerar mig. Varifrån kommer allt egentligen? Och vad beror det på att det alltid är så väldigt speciella saker som får saliven att rinna till?

Det blir aldrig som man tänkt sig..

..åtminstone inte som jag tänkt mig.

Planerna var en relativt lugn, men händelserik och fantastisk tjejmiddag med mina två puddingar. God paj och smarrig glass med chokladsås till efterrätt. Matbiten gick väl okej enligt planerna och väldigt gott blev det hur som helst, det var resten som slirade en aning. Att vi skulle dricka ett par glas vin var väl också någorlunda med i beräkningen, men jag hade tänkt nöja mig med det och stanna där. En lugn och sansad kväll med andra ord och någon krogrunda hade jag definitivt inte räknat med. Känns det som om mina planer höll?! Nej. Inte riktigt. Visserligen blev det trots allt en någorlunda sansad kväll, men speciellt vit var den inte ens i närheten av att vara. Redan hemma i lägenheten hos Sanna blev det både de mer eller mindre planerade glasen vin, förutom att de utökades i sitt antal även de, och därtill shot både av Bacardi Razz och ren vodka. Jag undrar vem det var som pratade om att aldrig någonsin i sitt liv drick Razz mer? Inte kan det ju ha varit jag?! Nej, då. Det kan det helt enkelt inte. Varför lova saker, jag ändå inte kan hålla? Det är ju absolut inte min stil. Hur som helst blev jag galet på g redan på tidiga föraningen mot natt och att sedan slopa utgång efter det, det var ju nära på en omöjlighet. Hur roligt känns det nämligen att gå och lägga sig när lampan precis har tänts? Och varför kan man inte istället bara passa på att faktiskt utnyttja humöret och ta sig en sväng om? Jag valde hur som helst det senare alternativet och blev det inte Arken konstigt nog ändå. Den nergångna båtfantasin, men heltäckningsmatta, kräkvarning och Finlandsfärje-stämning. Paradis och helvete. Allt i en salig blandning.
Vad var det därtill för prat och försök jag hade om att vända tillbaka dygnet på rätt igen? Hur som helst är det någonting jag åter igen får skjuta på morgondagen och ingenting som är aktuellt att försöka mig på ännu på några dagar framöver. Klockan är snart 8 på morgonen och i förrgår hade jag redan kommit upp vid den här tiden, nu är jag inte ens i säng. Mötte mamma i dörren när jag väl var hemma för kvällen igen, påklädd, färdigsminkad och redo för avfärd. Hon på väg till Eckerö och för att ta båten över pölen, och själv kommer jag hem för att kunna lägga mig för natten, eller borde jag kanske hellre säga kvällen? morgonen? eller kanske dagen? Vad kallar man egentligen mellantinget när det inte riktigt är varken eller??

Vad det än var planerat att bli, antar jag att sanningen var nära på så lång ifrån planeringen man kan komma. Det blev hur som helst en riktigt blöt kväll. En kväll i dansens och slirens tecken. Och en kväll med, för min del, extrem mun diarré. Prat om mostrar, sysslingar och tant Elvira i Köln. Fyra snoriga ungar hit och håriga ben dit. Det var en salig röra och egentligen inget annat än bara babbel. Åtminstone från min sida. Alkohol verkar ha en förmåga att sätta igång min fantasi. Och det inte lite heller. Tankarna snurrar, munnen går och bilderna bara svischar förbi inne på min inre Auto Bahn. Jag är som en projektor, med duken inuti mitt huvud och högtalarsystemet inställt med ljudet på max fart och ljudeffekter i multum. Med andra ord, ett perfekt piller för att utlösa migränattacker, yrsel och diverse andra somatiska besvär. Alkohol och Sonja är en lustig kombination. Ena gången är aldrig den andra helt lik, men ett är då säkert, Sonjan blir aldrig varken speciellt osynlig eller tystlåten av sig. Så inte heller den här gången. Det blev till slut en ganska vild kväll, men en rolig sådan. En antagligen sista Arkenrunda innan maj och ett bra avslut på den här perioden, eller är det kanske bättre att säga, en bra inledning på det här året, en föraning på ett knäppt och vilt 2008?

Nu ska jag allt käka lite frukost, eller är det mer riktigt att kalla det nattmat även om klockan faktiskt redan är 10 över 8? Jag har ju trots allt ännu inte lagt mig än? Konstigt dygn det här med. Äta och sedan God Natt! Eller blir det God Morgon där också, eller kanske till och med God Dag? Hu. Det var förvirrande tankar det här. Ingenting att ge sig på efter en blöt krogkväll hur som helst. Får allt göra som mormor, och sova på saken. Vi hörs!

Sötnissar och avdammade minnen

Så mycket JAG som det bara kan bli.

Hann inte bara med nödvändiga ärenden på stan idag, utan passade faktiskt även på att ta en maratonfika med Sara. Riktigt roligt att se henne igen och få en kort summering av allt som hänt sedan vi sågs sist, vilket var på höstlovet och med andra ord månader sedan. Har hunnit hänt en hel del, både på hennes håll och min egen. Rätt mycket att ta igen alltså och därav en 2,5 timmes session på Bagarstugan. Varmt och svettigt om baken, men trevligt för både själ och hjärta. Speciellt spännande att höra om hennes vidare planer. Thailand - Australien - Tokyo, med eventuella planer på avstickare till bland annat Nya Zeeland. Vadå, spännande? Hade inte min reslust varit väckt sedan tidigare, hade den definitivt vaknat idag. Det är ett som är säkert. Hur som helst storstilta planer och förhoppningsvis resor och rutter som ger upplevelser och minnen för livet. Kanske det blir mitt nästa steg efter Gran Canaria-vistelsen? Helt fel skulle det hur som helst inte vara.

Hann bara så mycket som ta mig en sväng via Phuneh och var precis på väg att hoppa på cykeln för att ta mig hemåt, då jag i all hast råkade kasta en flyktig blick in på Robert's. Döm om min förtjusning när jag ser två välbekanta ansikten glatt titta tillbaka på mig. Där inne sitter nämligen Ia och Sanna och tar sig en fika dom med. Pratglad som jag är och på det härligt spralliga och faktiskt riktigt sociala humör jag var på för dagen, vände jag snabbt mina steg och tog mig en avstickare in i värmen. Riktigt passande att jag råkade springa förbi dom precis idag också. Här om dagen bestämde vi nämligen att ha en efterlängtad tjejträff, bara vi tre, nu på fredag, men några närmare planer än att vi bestämt ville laga någonting ätbart tillsammans, det hade vi inte kommit fram till. Spånade vidare lite idag och tog oss senare på kvällen en runda via Kantarellen. I morgon blir det smaskig veg.paj med diverse salivframkallande råvaror och glass med chokladsås till efterrätt. Mums! Därtill tre busiga tjejer, en hel massa att prata om, gamla godingar i cd-spelaren och nostalgiska minnen, allt nersköljt med ett par glas vin. Kan det bli mycket bättre? Hur som helst är det upplagt för en riktigt trevlig kväll, med många skratt och många storslagna historier.

Försäkringsärenden och pandaringar

Idag har det varit en nära på hysterisk dag igen, åtminstone vad gäller att springa runt stan på tusen ärenden. Egentligen hade jag väl inte speciellt mycket att göra, men jag tycker det känts som jag virrat på än hit än dit ändå. Först en sväng via Nordea och där slussad från den ena posten till den andre. Killen jag hade bokat in tid hos idag och som jag hade tänkt diskutera reseförsäkringar med, visade sig inte riktigt kunna svara på mina frågor ändå och någon passlig försäkring som motsvarade vad jag var ute efter, fanns inte heller att få ta på där. Med andra ord bara att försöka med nästa människa. Ny väntelapp och ny kö. Efter ytterligare en genomgång på vad egentligen det var jag var ute efter, en närmare förklaring om vad jag ville och en titt på olika alternativ började det så smått klarna. Ett snurrande runt på Nordea med diverse olika stopp på vägen, samt ett slutgiltigt besök på Alandiabolagen resulterade dock i en något sånär komplett reseförsäkring, samt ett parallellkort till mammas mastercard som grädden på moset. Efter alla mindre roliga, men ack så nödvändiga, ärenden på morgonkvisten fortsatta jag min dag i händelsernas tecken. Ibland är det faktiskt värt att komma sig upp i tid och så även idag. Förutom ärenden hann jag faktiskt med en hel radda andra saker också. Passade på att ta ett snabbesök hos frissan och fräscha upp kalufsen lite och dessutom lägga mig och pressa en stund i cancergrillen (solariet). Vad jag däremot inte ägnade minsta lilla tanke åt, var att ansiktskanonerna på gymmet skulle ha någonting att komma med, vilket dom däremot visade sig ha. Själva kroppsrören var det ingenting alls att prata om, men kanonerna som gassade i de övre regionerna hade däremot betydligt mer kräm i sig. Kände att det hettade lite oroväckande i ansiktet redan efter bara en stund, men struntade i signalerna och tänkte att jag nog bara inbillade mig. Lättad klev jag upp ur grillen, när väl timern räknat upp till 18 minuter och kände trycket från ansiktet lätta något. Tänkte börja klä på mig, men gjorde misstaget att kasta en hastig blick i helkroppsspegeln precis bredvid. En knallröd tomat med kritvita ringar runt ögonen var vad som mötte mig. Inte konstigt att det hade hettat lite i ansiktet, jag var röd som bara den. Ingenting att göra åt. Kanonerna hade gjort sitt jobb och det var bara att gilla läget. Snabbt som bara den tog jag min jacka och smög mig ut ur gymmet, allt i hopp om att försöka undgå att stöta ihop med någon av mänsklig gestalt. Min inbokade klipptid bara havtimmen senare var det inte heller så mycket att göra åt. Jag fick helt enkelt försöka ignorera min panda-look och ta mig an staden och alla människor ändå. Låtsas som om det regnar och bara köra på. Förhoppningsvis har dom sett andra panda-look-alike's förut och har dom det mot all förmodan inte, så fick jag väl allt bjuda dem på det då. Ett par kommentarer och förfrågningar om jag eventuellt kunde tänkas ha solat, fick jag däremot allt stå ut med, men någonting värre än det hände egentligen inte. Till nästa eventuella solariebesök vet jag i alla fall hur som helst att det gäller att vara aningen mer aktsam med att använda ansiktskanonerna fullt från första stund. Man lär så länge man lever. ^^

Pump it up

Tänk vad mycket energi och glädje det kan ge bara av att gå och lyfta lite skrot. Jag tycker det verkligen, men ganska konstigt och lite lustigt egentligen. Tycka det är givande att trängas tillsammans med andra människor på ett begränsat utrymme, svettas tillsammans, obehindrat utsöndra konstiga läten, pusta och stånka som en flodhäst, i hopp att orka lyfta lite, lite mer (eller låtsas pusta och stånka ändå bara för att det får en att känna sig lite mer häftig?!). Känna sug efter att komma tillbaka, utsätta sig för samma tumult gång efter annan och dessutom betala dyra pengar för kalaset. Människan är allt bra konstig. Alla är väl inte heller lika träningstokiga och endorfingalna som jag. Alla njuter inte lika mycket av att känna svetten lacka i pannan, flåset stig i bröstet och musklerna pumpa mjölksyra. Alla tycker inte att sådana saker är lika kul, eller ens det minsta givande, men det gör jag. Andra fascineras av bilar och vrålande motorer, går igång på hovar som klapprar och hästar som galopperar fram i rasande tempo, njuter av att känna en kall öl rinna nerför strupen och en tysk b-film rulla på tv:n, känner adrenalinet spruta vid blotta tanken på att få hålla en ny och fräsch mangatidning i näven eller suckar belåtet av att få sjunka ner i den luggslitna fåtöljen, insupa den unkna och aningen fräna doften av utslitet tyg, lyssnandes å den allra senaste metalskivan. Jag är inte en av dem. Träning och fysisk aktivitet är en av de saker som får mina ögon att tindra, mitt hjärta att slå ett extra slag och mina muskler att spänna sig av entusiasm och nyfikenhet och adrenalinet att börja pumpa ut i ådrorna. Att få röra på mig är använda min kropp, det är mitt livselixir, en av flera vägar till total tillfredställelse. Jag tog en runda på gymmet idag och vilken njutning. Svettdroppar i pannan, en kropp i arbete och till sist utröttade och spända muskler. Den friska kvällsluften som smekte mitt ansikte (okej, det var rätt kylslaget, men skönt ändå) under cykelturen tillbaka hem och en sista kraftansträngning när jag tog de sista stegen uppför trappan för att komma in. Genast in i en varm och härlig dusch och sedan krypa ner i nya rena och mjuka myskläder. Hela jag alldeles lugn och avslappnad. Underbart.

Jag tycker om gym och jag trivs i den atmosfär som råder där. Jag gillar att lyfta skrot och svettas bland hantlar, skivstänger och smith-maskiner. Däremot har jag en viss avsmak för cardiomaskiner, trampcyklar och löpband. Stå där och trampa runt, runt timme ut och timme in, utan att komma någonstans. Springa eller tokgå kilometer, efter kilometer i världens motlut, enbart för gåendets/springandets skull, utan att få den minsta lilla skymt av någonting annat än bandet som rullar fram under fötterna och om gymet du går på är lyxigt nog, eventuellt en glimt av tv-skärmen ovanför ditt huvud. Så tillgjort, så konstlat. Jag tycker visserligen både om att springa, gå och cykla, men inte instängd inomhus, fastspänd på en maskin och utan några andra synintryck än de som finns alldeles tätt inpå mig. I bästa fall kanske det åker någon enstaka bil förbi utanför fönstret, eller tanten brevid byts ut mot en svettig och illaluktande karl i medelåldern. Nej. Cardiomaskiner och konstgjorda apparater är ingenting för mig. Andra ägna sig åt den biten hur mycket de än behagar, men jag vill inte falla ner i den avgrunden. För mig känns det sjukt, tillgjort och alldeles onödigt. Gym och regelrätt styrketräning i all ära, men vill jag ägna mig åt mer konditionskrävade former, snör jag hellre på mig mina joggingskor och tar mig en runda i naturen. Frisk luft, vackra vyer och en dos av välbefinnande så det heter duga. Det kan inga gym, eller trampmaskiner någonsin motsvara.

Stan upp och ned och hit och dit

Efter de mer eller mindre upp- och ned vända tidsrytmerna jag vant mig vid nere i Färgelanda, tog jag verkligen tag i saken idag och gjorde mitt bästa för att svänga tillbaka dygnet. Kom mig i säng igår redan vid halv 12, vilket är många timmar tidigare än det blivit den senaste tiden. Fortfarande inte riktigt helt hundra rätt, inte ifall jag verkligen behöver sova ut, men ändå mer än tillräckligt för att få till någorlunda med sömntimmar. Ställde för säkerthets skull ändå väckarklockan i morse, bara för att förvissa mig om att jag skulle komma upp i tid och tack och lov för det. För en gångs skull snusade jag alldeles förträffligt ända tills mobilen ringde så plingande klart och tjusigt vid 8-snåret. Jag som alltid brukar tala så gott om mig själv vad gäller att vakna före väckarklockan, i princip vad jag än ställer den på. Det är väl bara att konstatera att min inbyggda klocka inte fungerar prickfritt precis var eviga gång. Inte ens jag är helt felfri. (: Hur som helst lyckades jag kravla mig upp ur sängen och kom äntligen i gång med dagen i någorlunda rimlig tid. Även om det inte är det allra skönaste att vakna till en skrikande och tjutande mobil, så är det i alla fall skönt att känna att du har dagen framför dig och mycket tid att spendera precis så som du själv behagar. Det är nackdelen med att sova länge. Visserligen kanske du är aningen mer utsövd när du vaknar, i många fall inte ens det, eftersom en sovmorgon ofta resulterar i ett nattugglande utan dess like, åtminstone när det gäller mig. När du väl bestämmer dig för att ge dig an dagen och faktiskt ge den en ärlig chans, masar dig upp ur sängen i vettig tid och faktiskt kommer igång på morgonen, så ser du plötsligt möjligheterna öppna sig framför dig och du inser hur mycket tid det faktiskt finns till ditt förfogande. Timmar och minuter som annars bara hade gått dig förbi, ifall du istället valt att sova bort morgonen och inte ta dig an dagen förrän långt fram på eftermiddagen. Den insikten slog mig idag och plötsligt hade jag faktiskt väldigt mycket tid på mig att uträtta allting jag hade satt upp på dagens agenda, vilken definitivt inte var av klenaste sorten. Jag hade planerat mycket och satt upp en gedigen "att göra"-lista, men faktum är att även om den verkade lång och krokig, så tog det sist och slutligen inte alltför mycket tid i anspråk att faktiskt också uträtta alla ärenden. Visserligen kunde jag inte riktigt ta mig an alla punkter idag, men jag gav dem alla en första omgång och det jag inte hann med idag, eller kunde göra av andra skäl, har jag istället bokat in till i morgon och tänker klara av ytterligare ett par då. Hur som helst har jag i alla fall hunnit med en hel del idag och det är flera saker som jag nu kan stryka från min lista. Passet är klart och uthämtat, pengar är överflyttade från ett konto till ett annat, ansökan om sommarjobb på Eckerölinjen är inlämnad, EU-sjukvårdskort är beställt från FPA och dessutom har jag både bokat klipptid och rådgivning på Nordea om eventuella försäkringar. Så en hel del är med andra ord redan klappat och klart. Nu återstår de sista finjusteringarna, de sista införskaffningarna, den alla sista planeringen och kompletteringen och så sist och slutligen den stora och omfattande packningen.. och sen är det bara avfärden som gäller. Ännu vet jag inte riktigt hur det kommer bli med den biten. Eftersom Ålandsfärjan fortfarande behagar vara på dock den 17e och Eckerö inte kör någon morgontur på torsdagar, är jag med andra ord tvungen att ta mig över pölen redan på onsdag och övernatta i Sveariket. Hur och när jag åker är inte riktigt bestämt än och ej heller vad som kommer bli mitt härbärge för natten. Jag hoppas på Uppsala och boende hos mammas kusin Per, vilket skulle vara skönast både med tanke på transfer från båten och Grisslehamn och även gällande vidare transport till Arlanda. Hur det däremot blir med den saken återstår att se. Bara jag har någonstans att tillbringa min natt är jag nöjd. Jag är inte knusslig och glad om jag bara får tak över huvudet. Vad gäller nattsömn, kommer det säkerligen ändå bli lite si så där med den biten. Det är ju trots allt dagen före avfärd och jag har på känn att det kan snurra ganska häftigt inuti mitt huvud vid den tidpunkten. Resfebern har ännu inte riktigt slagit till med all sin kraft, men en tendens och första början till stegring, det känner jag definitivt av.

Nedräkningen har börjat

Har flängt så mycket fram och tillbaka de senaste veckorna, att jag faktiskt inte riktigt vet var jag har mig själv. Efter att jag gav mig av från Färgelanda före jul, har jag hunnit med många vändor hit och dit. Hann inte vara hemma på holmen ens i ett dygn den gången och redan dagen efter att jag väl landat på åländsk mark igen, bar det vidare av mot julfirande och Karis. En knappt vecka där och så tillbaka mot ön igen. 4 dagar i öriket och så avfärd igen. Ett par dagar i Dalsland och så tillbakaresa ännu en gång. Det har med andra ord varit fram och tillbaka, upp och ned och hit och dit den senaste tiden, vilket har gjort att jag för tillfället faktiskt inte känner mig riktigt hemma någonstans. Nu är jag hur som helst här på åländskt territorium igen, men inte för någon längre period nu heller. Hinner vara här i dryga veckan till och sen är det avresa ännu en gång. Långfärd den här gången. Och nu är det inte längre någon kortvisit det handlar om. Nu gäller det månader. På ett sätt känns det ändå bra. Har blivit lite väl mycket flängande och kastande hit och dit nu den senaste tiden och det har varit svårt att finna lugnet och stillheten. Alltför mycket på på gång och för mycket tankar och planeringar snurrandes i huvudet. Det kommer knappast bli mindre tankar nu framöver och antagligen väldigt mycket planerande och funderande ändå, men förhoppningsvis kommer jag i alla fall att lyckas skapa någon form av plattform att stå på, ett lugn att bosätta mig i. Bara jag kommer in i systemet och lär mig rutiner och vardagsvanor, ska det förhoppningsvis inte bli något större problem. Det kommer bli annorlunda, mycket nytt och många ovana intryck, men jag ser verkligen fram emot det.

Fick hur som helst biljetterna inför resan idag och även om det fortfarandehar kvar en stor overklighetsbubbla runt mig och en stark känsla av att allting bara är påhitt och fiktion, har det aldrig någonsin känts så påtagligt som det gör nu. Snart är resan och hela utbildningen inte längre bara fantasi och funderingar, snart är det en lika sann verklighet som den jag lever i just i detta nu. Tänk. Om en dryg vecka är inte längre varken Åland, eller de Dalsländska murriga skogarna, min hemvist, då är det Arguineguin och Gran Canaria som är mitt nya näste. Förutom biljetter fick jag idag även den allra sista informationen inför resan och dessutom deltagarlista och boendeplacering. Bara biljetterna skapade tankestormar utan dess like, och att därtill få ett mail med sista info och namn och adresser till de andra, som liksom jag ska iväg på samma äventyr, det var mäktigt. Och framkallade en väldigt, väldigt speciell känsla. Nu är det helt enkelt inte bara en dröm, eller på låtsas. Nu är det verklighet och snart är jag även delaktig i den. 4 andra tjejer kommer att utgöra mina nya hustomtar. 5 tjejer, alla i 20-års åldern inklämda i en och samma lägenhet. En verklig upplevelse och en stor utmaning, men samtidigt ändå rätt spännande. Jag har ingen aning om vad det är för människor jag har parats ihop med. Jag har namn, ålder och kontaktuppgifter i hemlandet, varken mer eller mindre. Hittills är vi sammanlagt 16 stycken som alla är i startgroparna för sin kanske livs största resa och utmaning och vet alla lika lite om både varandra och vad allting går ut på. Alla med samma förutsättningar och ungefär lika mycket kött på benen. En intressant början, på en resa och en tid som har alla förutsättningar att fortsätta i samma stil.

Dalsland tur och retur

Nu är jag alltså tillbaka på holmen igen, en knapp vecka senare. Jag har rest och flängt fram och tillbaka så mycket nu den senaste tiden, så faktum är, att jag faktiskt inte riktigt vet var jag har mig själv just nu. Jag känner mig kluven, rotlös och bara väldigt förvirrad och bortsnurrad av allting som händer. Även om det var en lång resa ner och upp tillbaka igen och upp emot ett helt dygn sammanlagt i res- och väntetider, så känns det ändå värt varende en minut för att ha fått komma ner igen en sväng. Det har varit intensivt, fullspäckat och mycket intryck och upplevelser, samtidigt som det egentligen inte hänt så väldigt mycket speciellt alls. Men bara det att vara tillbaka igen och egentligen inte vara en av gänget längre, ingen internatare och ingen elev på skolan, ingen direkt alls, förutom en i det närmaste helt vanlig besökare, bara det kändes oerhört annorlunda. Mitt gamla internat rum är inte mitt längre, det är ommöblerat och hur mysigt och tillfixat som helst och har fått en ny inneboende. Som tur är kunde det inte varit någon bättre, eller mer lämpad, som tagit "mitt rum" i besittning. Maria är den perfekta avbytaren och det är skönt att veta att det är hon som stökar runt där och ingen annan. Även om det var väldigt blandade känslor att vara tillbaka igen, så kändes det på något sätt ändå inte speciellt vemodigt. Det är som om jag verkligen kapade av de allra starkaste banden redan i julas när jag åkte och som om jag förberett mig på att inte vara ett med Färgelanda längre, vilket jag heller inte ska. På något sätt har jag trots allt gjort mig redo för avfärd och uppbrott och jag har vant mig vid tanken på att inte ha Färgelanda som mitt tillhåll och hem längre. Det var en hållplats i mitt liv och en plattform som jag under en period i mitt liv valde att stanna på, men den tiden är nu till ända och en ny era har påbörjats. Färgelanda kommer alltid att vara Färgelanda och ett ställe förknippat med väldigt många minnen och mycket intryck, men samtidigt är det en period i mitt liv som jag nu på ett sätt får lägga bakom mig, åtminstone för ett tag. Just nu är Färgelanda och Dalsland inte stället för min fortsatta utveckling. Jag behöver nya utmaningar och nya intryck, någonting jag inte längre finner nere i Sveriges sydvästra delar. Det är med sorg och saknad jag kommer åka iväg från mina sötnosar där nere, i min förut så hemtama urskog, men nu är det enbart dem jag kommer sakna, människorna, inte själva platsen och stället i sig. Färgelanda är visserligen betydelsefull och kommer alltid att förbli det, men det är någonting materiellt och någonting som kommer finnas kvar. Människorna där nere är det som skapar allting och som verkligen förgyller tillvaron där. Utan dem hade ingenting varit sig likt och Färgelanda hade troligtvis varit som vilken byhåla som helst. En liten håla mitt inne i skogen, med tre mataffärer, ett bibliotek, systemet och en busstation, varken mycket mer eller mindre. Min tid nere i Färgelanda är dock slut nu och jag tror inte att jag kommer flytta tillbaka ner igen, även om det alltid kommer vara ett ställe som har en speciellt plats i mitt hjärta. Min fortsatta resa vidare ut i livet har åter satts i rullning och den hållplats jag haft som min hela hösten är nu förbrukad. Tåget går vidare mot nya mål och nya vyer. Det är hög tid för avfärd nu och dags att säga farväl. Hösten och månaderna har varit innehållsrika och väldigt omtumlande. Det har varit intensivt, men ändå kolugnt. En tid att blicka tillbaka på med glädje och värme i ögonen och hur som helst en period av mitt liv som verkligen haft stor betydelse, på väldigt många plan.

Färgelanda here I come

Väskan är packad. Bara det allra sista återstår att slänga ner i morgon bitti. Har inte varit borta i mycket mer än en vecka, ändå är längtan och saknaden enorm. Även om det är en tidig väckning i morgon och en hel dags resande, så känns det värt det. Det är värt varenda timme på båten, varenda bussminut och alla väntetider. I morgon är jag äntligen där nere igen, i mina älskade och hemtama skogar. Om mindre än 21 timmar, om allt gått vägen och inga större förseningar ägt rum. Då får jag äntligen återse Färgelanda och den Dalsländska prakten. Prata goja, kramas och ta långa uppfriskande promenader med Maria. Pussas och kramas med min lilla prins. Och helt enkelt bara återse allt jag åkte ifrån, dagarna innan jul. Det är inte mer än 10 dagar sedan jag reste därifrån, men det känns som en evighet. Jag längtar tillbaka, men jag vet att det även kommer vara en riktig pina att tvingas säga farväl och ge mig av igen när vistelsen går mot sitt slut. Då är det inte längre enbart en kort paus det handlar om. Då är det månader. Tidigast i maj kan jag komma ner igen och det är en lång tid. Det kommer göra ont. Det kommer svida. Och det kommer vara känslofyllt och tårögt. Men det är den dagens bekymmer. Nu ser jag bara fram emot att få komma ner och träffa alla igen. Sorgen och det tunga får komma senare. Inte nu.

Konstiga sug och matantiklimax

Idag har det verkligen varit en dag i seghetens tecken och en tillvaro i ett skirt bakfylletöcken. Inte för att jag mått alldeles förfärligt, men jag har definitivt haft mer alerta och kvicktänkta dagar. Det som däremot fascinerar mig lika mycket varenda gång, det är suget på det mer konstiga efter det andra. Suget som allt som oftast dyker upp efter en kväll och natt ute i vimlet. Efter förra partykvällen vaknade jag med en bild av smör på näthinnan. Smör, smör, smör. Det var liksom det enda jag såg. Varför inte kalkonsmörgås, eller kycklingsallad, utan just smör? Nej, jag ville ha lussebulle med smör. Jaha, tänkte jag och det fick bli en del av min frukost. Idag hade jag jag inget uttalat sug på någonting speciellt, men en stor och saftig kebabrulle kittlade i gommen bara jag tänkte på det. Ångande, varmt och färskt ugnsbröd, smakrik och saftigt kebabkött, krispiga grönsaker (mest för sakens skull) och massa god och slibbig sås. Både vitlökssås och vanlig, stark kebabsås. Mums! DET hade allt varit någonting. Jag gick och suktade efter min kebab hela dagen och såg den liksom svävande framför ögonen så fort jag blundade. Det går mot middagstid och jag hör hur mamma slamrar ute i köket. Jag lystrar till ljuden och försöker urskilja vad det är jag hör. Bara det att jag hör kastruller som skramlar och slevar slå mot den hårda emaljen, så ringer varningsklockan. Jag fasar det värsta. Istället för min efterlängtade kebab ser jag nu kycklingstrimlorna vi har inne i köket dansa polka framför mina ögon. Jag ryser till och wokgrönsakerna vi köpte här om dagen ansluter sig till dansen. Det går en våg av obehag genom kroppen. Jag hör mamma mixtra med plattorna vid spisen, hör det välkända ljudet av vatten som spolar, ljudet av ris som rinner ner i uppmätningskärlet. Obehaget växer. Samtidigt med alla ljudintryck formas bilder inuti mitt huvud. Erica är här och tillsammans spinner vi vidare på mina associationer. Det blir bara värre och värre och avsmaken växer i munnen. När mamma kommer in 20 minuter senare är kommer sanningen som ett slag i magen. Någon kebab kan jag ju helt och hållet glömma idag. Det blev som jag fasade, kyckling.. och inte bara det. Klar och ogräddig kycklinggryta med wokgrönsaker. Med råris. Inte pommes frittes, klyftpotatis, saftigt bröd eller ens vanligt basmatiris, utan den allra mest nyttiga och fiberrika varianten på marknaden. Och därtill en grönsallad med gurka, avokado och vinägrette! Mycket möjligt en god och smaklig måltid en alldeles vanlig dag, men inte idag. Inte en dag då kroppen skriker efter fett, pizza, kebab och gräddiga såser. Jag åt, det gjorde jag visserligen, men aldrig har det känts så bakfram att äta en liknande måltid. Idag kändes det som om jag lika gärna hade blivit erbjuden sandkaka med lervällning, så aptitretande fann jag det. Det gick ner, men det var definitivt inte vad jag helst hade velat ha. Inte idag.

En blöt kväll och årets roligaste diss

Lustigt det här. Det blir nästan aldrig som man planerar och som man tänker att det ska bli. Inte ofta vad gäller mig i alla fall. Jag hade ställt in mig på en lugn kväll igår, en stillsam middag och en fortsatt ganska lugn och fridfull natt. Med den inställningen gick jag in och började göra mig i ordning igår på eftermiddagen/kvällen. Duschade och började med grovjobbet, inga större förändingar i mitt tankesätt och mina planeringar så långt. Jag var fortfarande helt inställd på att ta det lugnt och på att vara nykter. Jag hade ju faktiskt varit så entusiastisk att jag till och med lovat agera chaufför och köra in tillbaka till staden till tolv-slaget. Jag vet inte riktigt var någonstans mina planer undan för undan började knaka i fogarna, men knakade, det gjorde det. Allt eftersom eftermiddagen övergick mot kväll och middagsbjudningen kom allt närmare, ju mer partysugen blev jag. Jag som, för bara ett par timmar sedan, inte haft den minsta lilla lust till någonting speciellt alls. Inte mer lust än att avnjuta en förhoppningsvis god middag i trevligt sällskap och ha en annars helvit kväll. Någonstans där på vägen övergick dock mitt humör allt mer åt att vara inställt mot party. Partyradarn kom på och plötsligt hade jag inte den minsta lilla lust att vara helnykter längre och sedan till på köpet köra resten av gänget in till stan, för att i regnrusket och kylan beskåda några fjuttiga raketer och fyrverkerier. Som tur var, var det ingen som hejvilt protesterade mot att vi istället för bil, skulle vara tvungna att ta taxi tillbaka. Jag kunde därför utnyttja mitt partyhumör och hade sist och slutligen en riktig kanonkväll. Middagsbjudningen var urtrevlig, maten god och sällskapet kalasbra. Det blev med andra ord en hellyckad kväll, även om den blev betydligt blötare än tänkt..

Kvällens mest komiska inslag kom dock runt 12-snåret. Jag hade träffat på Sanna för bara en liten stund sen och vi hade precis stött på även Ia, då Sanna kläckte ur sig: - "Alltså, jag tyckte att det var Sonja jag såg. Det var väldigt likt, men jag var liksom inte riktigt säker. Hon hade ju så snygga skor..."

Haha. Där snackar vi kvällens diss. Kanske till och med årets. Är det kanske någonting jag behöver fundera över. Min syn på skor? Har jag, eller har jag verkligen haft så väldigt mindre bra skosmak? Strunt samma. Det var i så fall då det, 2007, nu är det 2008, ett nytt år med nya upptåg och nya upplevelser.

Skål och välkomna till en fartfylld och underbar nystart!