Förvirrad och kluven är idag bara förnamnet

Att det snurrar mycket tankar och funderingar runt i huvudet på mig är ingen nyhet, knappast för någon, men idag är det faktiskt nästan förvirrande mycket på gång där uppe bland de grå. Det har nästan gått så långt att jag inte ens kan utkristalisera vad egentligen det är som jag tänker, ingenting konkret. Vissa små fragment kan jag visserligen plocka ut nu och då, men det är ändå mest ingenting annat än en enda stor och kletig sörja som skvalpar runt och utgör mitt inre brus idag. Brus är väl kanske inte heller riktigt det allra bästa ordet att använda, inte om dagens tankevirr i alla fall. Idag är det mer passande med fräsande bränningar, för idag är havet där uppe inte att leka med. Ger du dig ut på öppet vatten kan jag helt enkelt inte garantera din säkerhet. Inte idag. Idag är det alldeles för stormigt och osäkert.
Egentligen vet jag inte riktigt vad som utlöst stormen idag heller. Faktum är att jag inte ens märkte vare sig den förvarnande kalla brisen, eller den konstant tilltagande vinden. Plötsligt var ovädret bara över mig. Eller oväder och oväder. Det känns inte riktigt rätt att kalla det oväder heller. Oväder låter negativt och väldigt destruktivt, mörkt och ruggigt. Kanske är det inte riktigt rätt beskrivning över just den här dagen, kanske är det trots allt mitt i prick. Faktum är att jag inte riktigt vet. Jag kan inte förnimma några direkta känslor jag haft under dagen, inte riktigt vad jag känner nu heller, för jag har helt enkelt inte känt någonting speciellt idag. Idag har varit en grå dag. En dag då jag förflyttats månader bakåt i tiden och då jag på något vänster kommit åt strömbrytaren. Idag har off-knappen varit intryckt. Allting nedsläckt och inga elektriska vågor i luften. Idag har jag varit en nedsläckt Sonja, en tom och platt Sonja, en Sonja utan vare sig positiva eller negativa signaler. En för tillfället nedsläckt själ, utan någon större förmåga att varken sända ut, eller ta emot emotionella signaler.
Jag är förvirrad och alldeles fullspäckad av tankar, men jag känner dem inte, jag kan inte riktigt se dem klart. Allt är ett enda töcken, ett nystan av funderingar, så stort och hårt fastknutet att jag inte lyckas urskilja de separata trådarna. Kanske är det precis där haken sitter. Stort. Rörigt. Kaos. Så maffigt och överväldigande att jag istället för att våga närma mig allting väljer att fly, stänga in mig i mig själv och helt enkelt bara trycka på off-knappen..