Väckning vid halv 6, knappa 2 timmars bilfärd, 1 timme väntan vid incheckningen och en närapå 6 timmar lång båtresa. Det har varit en lång resdag även idag, men nu har jag äntligen landat på ålänsk mark och fått insupa frisk havsluft igen. Inte ens en vecka har jag varit på språng och i tryggt "förvar" i mina förfäders förgyllda stad. Inte ens en vecka och ändå är lättnaden så väldigt påtaglig nu när jag väl är tillbaka igen. Det tar på att hela tiden vara omringad av människor. Det tar på att umgås med människor man inte sett på länge och det är påfrestande bara det att hela tiden försöka visa upp en av sina bättre sidor, vara på alerten och tillmötesgående. Inte konstigt egentligen att det känns alldeles extra påtagligt just den här gången. Nu har jag ju trots allt inte haft en endaste släkting på miltals avstånd under hela hösten och nu, under bara de här enda veckan är alla upp över öronen på mig i princip dygnet runt igen. Inte ens mamma har jag varken sett eller umgåtts med på månader och nu har jag varit omkring henne konstant, dygnet runt, enda sedan jag kom upp från Färgelanda. Det är klart att jag är trött. Det är tillåtet att känna så. Det är okej. Jag behöver inte känna skuld, eller ånger, allt är precis som det ska. Helt till sin rätt. Hur som helst har jag överlevt veckan i Karis och nu är jag tillbaka i lugnet och "hemma" på min välbekanta ö igen. Jag har fått en stor dos släktskap, julmat och middags- och fikabjudningar, men det är som det ska. Det har varit jul, en tid där det faktiskt är meningen att man ska samlas och umgås i gemenskap. Och det är precis vad vi gjort den här veckan. Inte mycket mer, men heller inte mycket mindre. Vi har ätit tillsammans, skrattat tillsammans, grälat, skränat, höjt rösten åt varandra, fikat lite till och även gråtit en skvätt och allt det tillsammans. Vi har i princip hunnit med allt det som brukar och kan tänkas hinnas med under en veckan släktgemenskap. Nu är det dock Åland som gäller igen för hela slanten och faktum är att det känns riktigt skönt. Det är skönt med lite tystnad, med lugn och med hemvanda knutar. Ingen att ta hänsyn till, förutom i vissa avseenden mamma, mer rutin och mer vardag. Och på samma gång fakiskt en hel del att se fram emot. Det blir hur som helst Åland nu i åtminstone ett par dagar framåt. Färgelanda drar allt mer och mycket troligt tar jag mig en sväng ner mot sydväst redan i mitten av nästa vecka. Mina älsklingar där nere drar mig tillbaka och jag saknar och längtar ibland så mycket att det faktiskt gör ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar