13.9, kort rapport och kylslaget väder

Nu har jag äntligen köat klart och även anmält mig till den kurs jag redan pa förhand tittat ut. Känner mig fortfarande aningen nervös över ifall jag valt rätt niva, men det visar sig väl med tiden. Är det för svart far jag i värsta fall helt enkelt ga om samma kurs en gang till, alternativt hoppa ner en niva. Antar att jag hur som helst komemr fa lägga ner en hel del arbete pa tyskan nu framöver, men det är ju ända en av anledningarna varför jag över huvud taget kommit hit, sa jag känner mig ända relativt motiverad och förberedd. Ska bli roligt bara att fa komma ut och träffa lite folk, som dessutom manga kommer vara i ungefär samma sits som jag. Det vill säga, här som au pairer. Det blev som jag tänkt, en tidig väckning i morse, men eftersom jag ända var vaken, sa gjorde det inte särskilt mycket ända. Tog en tidigare U-bahn än jag planerat, sa redan 6.20 var jag utanför Gasteig och redo i den första av flertalet köer för dagen. Jag var inte den första, men ända närapa ända framme vid dörren. Undan för undan fylldes det pa av köande människor och efter ett tag slingrade sig kön lang. Väntan är aldrig speciellt rolig och inte heller idag var det nagonting att jubla av glädje över. Speciellt inte när vi var tvungna att sta utanför stängda dörrar och vänta och vänta i det rakalla morgonrugget. Jag var inte heller riktigt förberedd pa att vi skulle vara tvungna att sta utomhus, sa överdrivet mycket kläder hade jag heller inte pa mig. Hade jag vetat, eller varit mer förutseende, hade jag bra gärna haft pa mig ett par lager till. X-hopp och akarbrasor fick tjänstgöra som värme-element när kylan var alldeles för outhärdlig. Klockan 8 öppnades äntligen dörrarna och nummerlapparna började delas ut. Eftersom jag varit i sa pass god tid fick jag turligt nog ett sa lagt nummer som 15 och min anmälningstid var i den allra första intervallen kl.9-10, nr.1-100. Inne väntade ytterligare köande och först kl.9 släpptes vi vidare till själva anmälningsapparaturen och ett 10-tal datorer, som stod uppradade utmed väggarna och tillhörande anmälningspersonal. Även om jag fragat en första tant redan under köandet, sa hamnade jag till en början i fel kö. Jag var tvungen att snällt och lydigt traska upp 2 vaningar och fortsätta där. Ny kö och ny väntetid och ännu mer missförstand och runtirrande. Det enda som sist och slutligen behövdes fran 3-vaningen var en ynka liten krumelutt till underskrift och sa kunde jag ställa mig i den undre kön igen. För anmäla mig, det var jag i vilket fall som helst göra pa första vaningen, det gick da alls inte för sig att göra där uppe. Sagt och gjort. Jag fick traska nerför trapporna igen och ater ställa mig i anmälningskön. Som tur var lyckades jag övertala en av ordningsmännen att släppa fram mig, jag hade ju trots allt redan köat i samma kö en gang. Nu gick det lite snabbare och som 60:e man fick jag äntligen min kurs inskriven, kunde betala och fick äntligen chansen att klar och färdiganmäld lämna byggnaden och ta mig ut i friska luften igen. Höstrugget som rader ute idag var däremot ingenting jag direkt längtade efter. Kylan hade satt sig ända in i märgen och även om jag vistats inomhus en längre tid, sa satt isen benhart kvar i kroppen.

Over and out.

11.9, Einstufungtest och kommande köer

Idag har jag varit här i exakt två veckor. Är lika förundrad fortfarande över hur fort tiden går, för dagarna verkligen springer förbi. Alla stunder går kanske inte i riktigt samma supertempo, men ändå, överhängande är att dag för dag susar förbi. Är det någon stund som känns extra lång och utdragen är det för det mesta någon av förmiddagstimmarna det handlar om. Endast då har jag hittills inte alldeles späckat och fullt program. I och för sig är mina kvällar, efter middagen, som är klar någon gång före 19, inte heller de fyllda av någonting extra ordinärt, men på något vis flyter de obemärkt förbi ändå. Jag fastnar en stund i någon tidning, bläddrar lite på kanalerna på tv:n eller så sitter jag helt enkelt och knapprar på datorn här i sängen, som nu. Plötsligt har klockan sprungit iväg igen och det är dags att stänga av allting och avsluta dagen och obemärkt kommer sedan en ny dag smygande och det är dags att starta om allting igen. Uppstigning, morgonbestyr och diverse göromal och sedan rullar dagen på.

Idag fick jag äntligen det tyska einstufungtestet gjort. Det test som hjälper mig att välja rätt nivå på mina kommande tyskastudier. Det var meningen att jag skulle gjort detta test redan i måndags och jag var även där, i riktigt god tid och på plats för att skriva det, men fick cykla hem utväntad och less utan att ha skrivit en rad. Halv 9 var jag på plats, den allra första, 9 skulle testet börja. En efter en dök det upp fler som även de var där för att testa och värdera sina kunskaper. Många var liksom jag här i München som au pairer, men ingen skandinav så långt ögat nådde. Däremot ryssar och rysktalande i mängder. Tyskland verkar vara ett attraktivt resmål och boendealternativ för människor från de trakterna. Vi väntade och väntade och en halvtimme försenat kom äntligen någon av öppnade dörrarna. På ett kick förvandlades den väntande kön till en hop vilda, stridlystna tjurar och inte mycket efter det att det äntligen hänt något med den dörr vi så envetet stått och stirrat på under en varierande lång tid, stängdes den lika abrupt framför våra snopna näsor. De 2 ryskor och en tjej från Georgien som jag stått och småpratat med under tiden av vänta och som varit där i princip lika länge som jag, ingen av oss kom med i den första omgången testdeltagare. Sådana som kommit bara 5 minuter innan dörren slogs upp fick plats, men inte vi. Orättvist och väldigt irriterande, men vad kunde vi göra? Ingenting. Snällt fick vi stå kvar och vänta och även när vi fick veta att testet skulle ta runt 40minuter stod vi lydigt kvar. 40minuter efter instigning blev vi däremot snopet informerade om att testet alldeles nyss hade startat och vi inte skulle få komma in förrän om tidigast 1-1,5h. Med andra ord ingen idé att stå kvar och vänta, vi kunde lika gärna komma tillbaka till 11.30, vilket inte alls passade in i resten av dagens planer. 2 timmar stod jag alltså och väntade, alldeles i onödan och utan att få någonting alls för det. Förutom lite rutin och vana inför kommande köturer och väntesystem.
Idag var det så dags igen, men nu istället för morgontimmarna, var 14 den första tiden för dagen. Även idag anlände jag i väldig god tid, redan 40-45minuter innan jag som tidigast kunde vänta mig få komma in. Idag var jag däremot mer förberedd och visste aningen mer hur det fungerade. Därför positionerade jag mig strategiskt alldeles utanför dörröppningen och vägrade flytta på mig, utom då det verkligen var nödvändigt. Nu var faktiskt testledarna någotsånär i tid och runt 14.10 fick vi faktiskt komma in och nu fick även jag äntra dörrarna. Även den här gången tog det en halv evighet innan testet verkligen kom igång. Vi skulle registrera oss, välja användarnamn och fylla i alla ordinära och vanliga informations- och kontaktuppgifter. Allt skickades sedan elektroniskt via Internet till testledarna, som sedan kunde printa ut våra lösen och dela ut papper och vidare instruktioner. Ett helt virrvarr med steg som skulle gås igenom och inställningar som skulle göras innan vi över huvudtaget kunde sätta igång. Slutligen fick vi ändå börja och vilket test som mötte oss! En kortare text, ungefär 1/3 A4, fylld med luckor, tomrum som skulle fyllas med bokstäver. Vissa tomrum föregick av enbart en enda bokstav, andra hade första delen av ordet utskrivet och i vissa luckor skulle enbart ändelsen fyllas i. Vissa meningar hade endast en eller ett par tomma ställen, men vissa satser bestod till större del av blanka steg än utskrivna ord. Temat på texterna varierade väldigt, allt från meteoriter till varför man skriver något som einstufungstester. 5minuter hade vi på oss på varje text och 8 teter sammanlagt skulle vi klara av. Hur som helst är det här ett av de absolut svåraste tester jag skrivit, någonsin. Frågan är om jag hade klarat det speciellt bra ens ifall jag fått skriva det på svenska, det språk jag ändå behärskar någorlunda problemfritt. Många luckor fick jag helt enkelt lämna helt blanka och på andra ställen chansade jag hej vilt. Vissa platser visste jag ungefär vad som saknades, men endast ett par få ställen kände jag mig någorlunda säker på vad jag skulle skriva. Mitt resultat, 57/160 talar för sig, 35 % rätt och inte direkt ett superduper resultat. Nu är testet dock gjort och bara det är en underbar lättnad. Nu vet jag även lite bättre vilken nivå jag ska välja på kommande kurs, men ändå är jag inte helt säker på hur jag ska göra. Utgången av mitt skrivna test gav utslaget att jag i princip kunde hoppa över grundnivån (grundstuffe 1-4) och starta med den kurs som behandlar övergången grund/mellannivå. Eftersom tyskan inte alls ligger speciellt färskt och frisk i minnet och eftersom jag faktiskt inte läst tyska sedan första året i Lusse, så känner jag mig väldigt osäker på hur jag egentligen ska välja. Lite uppfräschning av grammatiken skulle definitivt inte skada och det känns som jag hellre väljer en kurs i en nivå jag verkligen behärskar och känner mig någorlunda hemma i, än att börja i en nivå på tok för högt upp över den kunskap jag besitter i dagsläget. Ännu har jag däremot ett par dagar till på mig att verkligen bestämma mig för hur jag ska göra. Tills lördag morgon har jag på mig, sen behöver jag ha bestämt mig. Då äger nämligen den stora anmälningsdagen och efter vad jag fått höra, en dag fylls av betydligt värre kaos och köande än jag redan fått utstå. Kölapparna börjar delas ut klockan 8 lördag morgon och anmälningen startar 9 och långt innan dess har de första redan börjat forma köer inuti folkögskolans väggar. Det är nämligen inte bara till tyskakurserna det är anmälning nu på lördag, den flera hundra sidor tjocka katalogens alla kurser är from lördag morgon tillgängliga för anmälning. Det är sånt tryck på vissa kurser att det tom förekommer att folk övernattar inuti byggnaden för att befinna sig först där på morgonen och garantera sig en plats på den önskade kursen. Galet. Liksom anstormandet och stridandet om de bästa platserna på läktaren, för hejarklackarna på Stafettkarnevalen. Nå, det här blir en upplevelse i sig det med. 6.30 har jag tänkt starta hemifrån när dagen D verkligen är här. Strax före 7 lär jag då vara på plats och kan påbörja mitt köande. Det blir ingen frukost hemma den morgonen. Medhavd matsäck känns som ett mer lockande och betydligt vettigare förslag.

6.9, fulltecknat, men inspirerande

Åter ett par dagar sedan jag sist skrev och visst har det väl hänt en del sedan dess, men ingen direkt världsnyhet. Dagarna rullar på och tiden bara springer iväg. Nu är det helg igen, i morgon redan söndag och sen är det i princip åter starten på en ny vecka. Ännu en gång. Nu har jag däremot äntligen börjat hitta lite bättre med cykel. Min första tur till Ostbahnhof, en knutpunkt för både U- och S-bahn samt också bussar och även ett ställe med en hel del mindre butiker, som inte ligger mer än 3-4km bort, resulterade i en kortare villfärd på småvägar och grönområden och den direktväg jag tänkt mig, blev allt annat än direkt. Snarare en väldig omväg. Nå, jag kom hem välbehållen ändå, aningen svettigare än tänkt och även aningen senare, men annars fick jag bara en extra liten sightseeingtur i omgivningarna. Kan vara bra att känna till trakten lite smått, ifall jag får för mig att cykla omvägar någon mer gång. Då kan jag cykla där med mening och njuta av utsikten och vyerna istället, inte bara rusa fram på cykel och känna stress över att inte komma hem i tid. Ända sedan jag kom hit har jag varit fast besluten att lära känna staden, omgivningarna och försöka få en känsla för att jag verkligen bor här. För det gör jag ju, om det så är bara för ett tag. Därför har jag även gett mig den på att lära mig känna omgivningarna här i kring så pass bra att jag utan problem kan ta mig fram på cykel. Det är så härligt att man över huvud taget kan ta cykeln till de flesta platser här i närheten och det mesta ligger faktiskt inte särskilt långt bort. Visst är det också skönt att det finns möjligheten att utnyttja kommunaltrafiken, både U-, S-bahn, buss och även spårvagn, med det MVV-kort jag fick redan första dagen jag kom, men det är härligt att det finns friheten att även kunna hoppa på cykeln när man ska någonstans. Inga tider att passa, inga väntetider innan du kan ge dig av (bortsett från rödljus och köer), du är helt enkelt fri och relativt obunden. Perfekt för mig. I fredags tog jag mig därför än en gång en tur in mot stan, först via Ostbahnhof, men sedan även vidare in mot själva citykärnan. På vägen stannade jag till för att ta mig en titt på Elexia, en gymkedja som ligger på vägen, för att hitta ett gym jag trivs i och som faktiskt känns rätt och bra att gå till, det är även någonting som står på min ”att göra”-lista. Jag trivs med att gå på gym, både olika klasser, men även själva styrketräningsbiten och i lagom dos mår jag även väldigt bra av det. Jag har varit och tittat på ett par stycken redan, det första stället fick jag först en genomgång muntligt av en av de anställda och så en gratis provträning, så på måndag 18.45 ska jag gå och testa ett av deras pilatespass. Ska bli väldigt intressant att se hur deras pass är uppbyggda och hur deras pass står sig i förhållande till den typ av pass jag är van med hemifrån. Att dessutom ta en klass på tyska, det ska bli spännande och lärorikt bara det. Efteråt har jag tid inbokad med en annan av deras medarbetare och då är det tänkt att jag ska ha bestämt mig för hur jag vill göra, om jag vill gå med i deras gymkedja och vilket alternativ jag i så fall ska välja. Jag har dock redan bestämt mig för att tacka nej till ett medlemskap, dels var det väldigt kostsamt och dessutom kändes hela stället lite väl flashigt och uppstyltat för min smak. Däremot går jag mer än gärna och testar på deras pilates. Pilates är en av de träningsformer jag uppskattar allra mest och dessutom, gratis är alltid lika gott. Fredagens besök på Elexia sade varken så mycket mer eller mindre, de hade inga informationsblad att dela ut och inte mycket till informartion över huvud taget. Jag fick även där boka in en tid för att komma tillbaka och prata med någon som visste mer. Även den tiden infaller nu inkommande vecka, men på onsdag 10.00. Det lilla jag såg av gymmet och klasschemat verkade helt okej och att bara gå tillbaka och prata lite, det skadar aldrig. Kanske får jag en prova på- träning även här. Annars har inget gym än så länge varit något jätte wow. Jag vet inte riktigt vad jag egentligen är ute efter, men ingenting av det jag hittills sett känns riktigt helt hundra. Även om det är väldigt litet och inte alls speciellt nytt och häftigt, så verkade det ändå hemtrevligt och alldeles tillräckligt. Frågan är bara ifall deras pass är någonting att ha. Jag skulle nämligen även vilja gå på något sådant någon gång nu och då och egentligen står bra pilatespass på min krav lista angående slutval. Även här på vårt närgym finns det chansen att komma och provträna, men för en liten kostnad av 5€. Inte speciellt mycket, så jag ska allt ta mig en tur även hit. Inkommande vecka blir det däremot knappast, det finns det nog inte riktigt tid för. Min kalender är nämligen redan relativt fulltecknad för åtminstone de första tre dagarna, samt även lördag. På måndag har jag förutom min inbokade prova på-pilates, även hela förmiddagen uppbokad. Då har jag nämligen vigt tid för att gå och skriva det tyska test som kommer gradera in mig i rättmätig grupp, när jag väl kommer så långt som att faktiskt börja läsa en kurs. Själva anmälningen till kurserna är inte förrän på lördag om en vecka, men istället för att göra allting då, både test och kursanmälning, väljer jag att göra testet redan nu, för att ha i alla fall det överstökat. Det känns som det kommer vara alldeles tillräckligt med köande och väntetid på lördag ändå, även utan test, och när det nu en gång är möjligt känns det skönt att få åtminstone en bit avklarad. Måndagen är med andra ord rätt fullspäckad. Hela förmiddagen vigd åt tyskatestet och barnpassning, läxläsning och diverse annat smatt och gott och 18.45 ska jag egentligen vara på mitt inbokade pass. Känns som om det finns risk för att bli aningen tajt med tid, men jag får fundera lite och i värsta fall ringa och omboka. Värre än så är det inte. Onsdag förmiddag har jag min träff på det andra gymmet, Elexia och eftersom onsdagar innebär kort skoldag kommer barnen hem redan 12 och därefter är det program i ett åtminstone ända fram till 18 och middagsdags. Även tisdag förmiddag har jag faktiskt uppbokad av annat än fritid eller barnpassning. Min cykeltur in till stan i fredags ledde nämligen även till ett jag lovade mig att komma som hårmodell åt en frisörpraktikant som behövde någon att sätta slingor på. Jag hade precis parkerat cykeln utanför H&M butiken mitt inne vid Marienplatz och så blev jag hejdad v en tjej med kalendern i högsta hugg och ett öppet sinne. Snabb i görningen som jag är, så sade jag ja innan jag alls riktigt hade hunnit fundera igenom allting. Först och främst förstod jag inte heller allt hon sade, men efter ett tag klarnade det i alla fall så pass mycket att det gick fram att det var slingor hon ville göra och att det var en levande provdocka hon var i behov av. Så på tisdag 9.45 ska jag befinna mig på Odeonsplatz och på den salong hon praktiserar på, som för övrigt visade sig vara en av Münchens finare salonger. Kan bli en riktigt intressant dag. Inte bara för att få en liten förändring av det yttre, utan även för att få se lite av det verkliga München, höra ännu mer tyska och bara det, att få komma in på en av de finare frisersalongerna och bli lite fixad och donad, för inte mer än 15€, vilket var vad hon ville hon ha för färgen och jobbet. Mina tre första dagar nu inkommande vecka är med andra ord relativt maffiga. Mycket program och mycket inbokat, men en hel del spännande saker, fortfarande mycket nytt och många nya upplevelser och erfarenheter. Dessutom har jag faktiskt ett par saker till som står på agendan för nästa vecka. Heli har hjälpt mig att leta fram lite information på de friidrottsklubbar och den verksamhet som finns här i kring inom just det området. Jag känner mig nämligen lite smått sugen på att hoppa in i någon grupp och träna lite friidrott igen, men på en lättsam och relativt lekfull nivå. Jag har fått ett par telefonnummer till olika klubbar och organisationer och det är en av mina punkter till nästa vecka, att ringa dem och höra hur det verkar och ifall det kanske kunde vara någonting för mig. Bra bara att få öva att prata lite i telefon, men även en chans för mig att komma med i någon form av grupp och kanske även lära känna lite människor. Telefonsamtal är annars ingenting jag gärna gör, men ibland är det ett måste. Ja, faktiskt ett riktigt måste. Jag skulle gärna vilja välja ett annat ord istället, men i många fall är telefonsamtal faktiskt ingenting annat än just rätt och slätt ett måste.

4.9, regn och internetdag

Äntligen en uppdatering pa bloggen och en chans till kontakt utifran. Internet är bra härligt egentligen och väldigt praktiskt. Har insett att jag nog kanppast kommer fa tillgang till nagot internet hemifran, sa internet kaféerna far bli mina nya vänner och chansen till kontakt. Idag har jag däremot hittat ett som ända är relativt bra beläget. En bit hemifran, men ända inte alltför langt bort. Dessutom ligger det nära en hel del affärer, bagerier och mataffärer, sa da kan jag passa pa att sla flera flugor i en smäll och göra flera ärenden samtidigt. Perfekt. Tidsuttnyttjade, det gillar jag!

Idag är det en mulen och regnig dag här i storstaden, men ända är det varmt, atminstone om jag jämför med temperaturer hemma och da speciellt den här arstiden! Mina vinterkläder i skapet känns fortfarande väldigt avlägsna och det är nästan sa att jag funderar pa att ännu inhandla lite sommarkläder och lite svalare plagg. Även om det är svalare idag än hittills är det ända 18-19 grader. Igar var det ända upp mot 30 och riktig tryckande högsommarvärme. Med andra ord ingen höst sa här langt, verkligen inte! Men jag klagar inte.

Vardagsrutinerna flyter pa och idag är det min tur att sta för middagsmaten. Har tänkt koka soppa, men vi far se vad det blir. Tänk mamma ifall du kunde vara häroch hjälpa mig, men jag ska försöka mobilisera tankarna och tänka pa hur du brukar göra. Nagonting blir det allt och med lite övning, kanske en dag rentav gott. Idag förhoppnignsvis i alla fall ätligt.

29.8 2008, Dag 2

Tidig väckning idag igen och nervositeten stod mig upp över öronen genast jag vaknade. En hel massa nytt även idag, men pa nagot sätt ännu läskigare än gardagen. Att vakna i ett främmande och obekant hus och inte riktigt veta vare sig rutiner, vad som förväntas av dig, eller riktigt den struktur du är tänkt att följa, det är inte direkt det allra mest nervlugnade.
Morgonbestyren avklarades och jag gav mig iväg. Första gangen pa U-bahn här och bara det var en pers i sig. Uppgangar och plattformar hit och dit och en enda röra med avgangar och avfarter överallt. Som tur är, är var hemmahallplats en relativt liten station och därifran gar det bara att aka at tva olika hall. Vänster bana betyder in mot stan och vet man bara det kommer man pa rätt. Till första anhalt och vagnsbyte var det inte nagra större problem att ta sig, det gick utan problem, men det var där de första huvudbryna kom. Läste pa skyltar, tittade pa spiundelnätet pa väggen, klurade och funderade. Kranglade mig igenom gangar och virvelkrokar, virrade pa än hit än dit, men efter en stund sökande kom jag äntligen pa rätt igen. Poccistrasse och det efterlängtade Kreisverwaltungsreferatet. Trodde jag att jag redan klarat av dagens största svarigheter hade jag defnitivt fel när jag klev in genom dörra pa den här jättebygnaden. Om jag tyckte nätverket av spindel vägar nere pa U-bahn var svara att hitta bland och första sig pa, sa var det absolut ingenting mot vad jag nu kom till. Gangar hit och dit, olika rum och olika avdelningar beroende pa vilket mitt ärende var. Informationer och deskar överallt. 5-6 vaningar och trapppor och korridorer vart jag än tittade. En enda röra av byrakrati och pappersarbeta. Det snurrade i huvudet bara att vara där och det blev inte speciellt mycket bättre av att slungas fram och tillbaka för att komma pa rätt. Upp och ner och hit och dit. En blankett här som ska fyllas i, men nej, nu var jag visst pa fel i alla fall och var tvungen att först av allt leta mig ner en vaning igen, fa ett nytt papper och leta upp en annan avdelning. Köer, köer, köer och papper hit och dit. Tur att jag startade i god tid i morse och tur att det trots allting flöt pa hyffsat okej. Jag fick till slut äntligen mina papper ifyllda och klara och nu är jag inskriven i München och har rätt att fritt röra mig här i kring. En kaotisk start pa dagen, men otroligt lärorik och vuxenpoänggivande. ^^
Sen var det bara att krangla sig ner i U-bahne virret igen och försöka hitta rätt pa sightseeing bussen. Inte det lättaste, men till slut kom jag pa ratt och pa bussen.
Nu är mina pengar slut för den här gangen, sa den turen och resten av dagen, far helt enkelt bli nasta historia.

28.8 2008, Första dagen i München

Första dagen här i München avklarad. Kan fortfarande inte riktigt fatta att jag verkligen är här, men det är jag. 5.30 i morse surrade telefonen till på nattduksbordet och gav signal om att det var dags att kliva upp och ställa sig i duschen. Morgonmänniska som jag är och dessutom van med finsk tid var halv 6 inte någon vidare faslig tid att kravla sig upp på, att jag dessutom legat och vridit och vänt på mig redan flera timmar, egentligen genom mer eller mindre hela natten, av spänning inför resan och virvlande tankar i huvudet, gjorde det snarare skönt att äntligen få ett slut på säng lakansnurret och få börja en ny dag. Duscha, klä på mig, packa ihop mina sista små attiraljer och ägodelar, skriva en liten lapp och slutligen stänga dörren bakom mig och släpa ner all packning på gatan, mycket mer än så han jag inte med innan det var dags att hoppa in i taxin och ge mig av. 6.15 stod den redan utanför trappingången och snabbt och smidigt var jag inne på Arlanda, hela 2 timmar före avgång. Jag vill ha gott om tid på mig för att veta att jag kan ta det lugnt och inte behöver jäkta. Att börja dagen med stress och speciellt att till på all annan nervositet även ha den känslan rivande i kroppen, det var ingenting jag suktade efter. Hellre dötid att slå ihjäl och svira bort, än att hasta genom kontroller och springa sig svettig genom gate och bordingkontroller. Nej, det är ingenting för mig.

Resa och allting gick hur smidigt som helst, verkligen. Aningen efter utsatt tid lyfte planet från Arlanda, men exakt på utsatt tid gick vi ner för landning på flygplatsen i München, dryga två timmar senare. Hela resan hittills, med färd från Mariehamn, båt- och bussresa och så nu, dagens taxi- och flygresa, har verkligen gått som på räls. Allting har varit i tid, inga mankemang, inget krångel. Bara flyt och flow allt igenom. Min dag i Uppsala igår var dessutom riktigt, riktigt lyckad. Även om boendet inte riktigt blev som jag hade tänkt det från allra första början, hade det nog inte kunnat bli mer sidigt och perfekt än det sist och slutligen blev. Båt- och bussresan hade jag celebert sällskap på och efter det att jag dumpat av min väska på nattens härbärgarställe, så hade jag en heldag med Maria. Bara strosande, lite nödshopping och timmar av prat och kafésittande, var verkligen precis den uppladdning jag behövde inför min kommande avresa. Na energi, kreativitet som flödade och bara en massa härlig Maria-anda. En boost av idel härligheter. Att det sedan av en slump råkade bli hos systrarna Lundberg jag fick den äran att övernatta, var helt enkelt en ren lyckträff. När jag väl kom hem efter en heldag på stan stod pasta bolognese på köksbordet, som tillsammans med sallad, stekt halloumi och varma ciabattabröd utgjorde rena gourmetmåltiden. Rena rama lyxen. Att sedan runda av kvällen med en filmkväll i soffan framför Sex and the City var verkligen pricken över i:et och avslutningen på en riktig toppendag.

Nu har jag packat upp mitt pick och pack och installerat mig det första här på min nya adress i det land som kommer utgöra min hemvistelse för de kommande månaderna. Ända sedan jag landade på Franz Joseph Strauss idag 10.50 lokal tid, har jag verkligen bombaderats av nya intryck och upplevelser. Rundvandring i huset, en snabbgenomgång av rutiner och vanor i hemmet, en första anblick på vad mina sysslor här kommer att innefatta, mina ansvarsmoment, som bl.a. kommer utgöras av ur- och iplockning av diskmaskinen, ansvara för ordningen i plastförpckningsskåpet, hålla koll på att det alltid finns dagligvaror i hemmet; mjölk, toalettpapper, kaffe, sköta om strykningen av barnens kläder och ansvara för åtminstone torsdagens middag för hela familjen. Bland annat. Det förutom min huvuduppgift att se till barnen, hämta från skolbussen, läsa läxor, se till att de på dagen får mat i magen och inte hungrar bort, samt umgås och leker med dem mellan varven. Ännu till och med lördag förmiddag är morfar här i huset och hjälper till med barnen, vilket betyder att jag nu de första dagarna har mera tid att själv börja utforska den närmaste omgivningen. På tisdag börjar skolorna igen och då kör även vardagsrutinerna igång mer på allvar. Första veckan är ändå en väldigt lightversion av hur dagarna kommer se ut när allting väl är ingång helt fullt, men det kommer åtminstone ge en första inblick över vad som väntar. Inte i förrän i slutet av september drar däremot tyskakurserna igång och till dess kommer jag vara ledig varenda förmiddag, vilket ger mig chansen att verkligen lära känna kvarteren i kring och även München i sig som stad, betydligt bättre. Även de flesta kvällar verkar jag ha till mitt eget förfogande, så speciellt i början kommer det bli relativt mycket egentid och fritid. Både på gott och ont. Risken finns att rastlösheten kommer smygande och tristessen knackar på dörren, men som det känns nu, känns det faktiskt bara som en tillgång, än ett hinder och någonting jobbigt. Känns bra med en lugn inkörsperiod och mycket chans till egen tid. Bara det att komma från en vardag delad med enbart en mamma, till att slängas in i en kärnfamilj bestående av två auktoritära vuxna, samt två barn i skolåldern, det är en extrem kontrast och någonting som i sig tar väldigt mycket på krafterna. Lite extra fritid och chans till eftertanke och reflektion, känns som räddningen.

Redan imorgon kommer min första prövning här och min första uppgift att ta mig an. Jag ska nämligen med U-bahn ta mig i till stadskärnan och registrera mig och tala om att just jag faktiskt finns här nu och för en tid framåt. Därefter har jag fått pengar och blivit tillsagd att ta mig vidare genom myllret av U-bahnehållplatser och hoppa på en av alla sightseeingbussar som kör runt staden. En rolig uppgift och någonting som jag verkligen ser fram emot. Sightseeing är alltid lärorikt och ger rätt bra en första bild över området där man just nu befinner sig. Mycket trevligare arbetsuppgifter än att sitta på en sightseeingbuss får man leta efter. Jag klagar då verkligen inte.

Nu blir det dock at släcka ner för kvällen och försöka få till ett par timmars sömn, den här allra första natten i Bayerns huvudstad. Det blir nämligen tidig väckning även i morgon, tredje dagen på raken. Tydligen är det så det behöver gå till för att slippa alltför långa köer och väntetider inne vid inregistreringen i morgon. Att stället öppnar redan klockan 7 på morgonen gör inte saken bättre, men det gäller att vara i god tid ifall man inte vill tillbringa resten av dagen instäng bakom tjocka dörrar. Tydligen är det samma sak som gäller vid anmälning och inskrivning till kommande tyskakurser, fast ännu mer kaotiskt. Senast 6-7 bör man då vara på plats för att komma med på någon av kurserna som ordnas, eller i alla fall få chansen att välja. De attraktivare går tydligen åt som smör och för att spara in på timmar av väntande gäller det att komma i tid. Köande för själva kölappen och sedan regelrätt köande på sin tur i ordningen. Galet. Men det är ingenting jag behöver tänka så mycket på förrän 15 september, då är det D- day. Men det är då det. Imorgon är min första riktiga dag här och min första egentligen kontakt med det riktiga München. Spännande.

Smått sentimentalt och väldigt kaotiskt

Nu är det inte många timmar kvar jag har att tillbringa på Åland, min älskade och hemkära ö. Inte för den här gången i alla fall. Mycket har jag börjat få på grej med nu, men än äterstår en hel del att göra. Väskan är nu åtminstone framtagen och lite kläder och tillhörigheter har redan fått bo in sig i skrymslen och vrår i min jätte trunk, men än återstår en enda villervalla med saker jag ännu önskar få med, saker jag inte riktigt vet om jag ska packa och en hel del saker och ting som bara ligger framme för att en smått förvirrad Sonja fått för sig att släpa fram det och sprida ut det över hela lägenheten. I nuläget vet jag faktiskt inte ifall man kan kalla det här för hem, som det ser ut för tillfället liknar det mer en hemvist för småtroll och sopnissar, än en hemtrevlig och städad boning. Kläder ligger överallt, på köksbordet, på soffbordet, på golvet. I princip på alla ställen man kan tänka, och inte tänka, utom i garderob, skåp och lådor där de egentligen ska hålla till. Sladdar, kablar och diverse elektroniska mojänger och mackapärer, tidningar och böcker, pennor, block och plåster. Alla möjliga och omöjliga saker träng om utrymme och uppmärksamhet runt omkring mig. Såhär har det sett ut nu den senaste tiden och värre har det blivit ju närmare avfärdsdagen jag kommit. Kaos och oreda, men ändå någon form av röd tråd genom det hela och en strimma hopp om att en gång för alla få en någorlunda rätsida på hela härligheten.

Idag har jag gått genom dagen med en sentimentalist glasögon på huvudet. Det mesta jag gjort idag har inbjudit till tankar om avfärd och många gånger även visst vemod. "Sista gången på länge som jag cyklar på min kära, röda Crecent." "Sista gången på länge som jag äter frukost hemma. Äter middag här." "Sista gången på en oförutsedd framtid som jag masserar.. en arm.. ett ben.. en nacke." Dagen har inneburit många "Sista gången på länge" och i princip konstant har tanken klingat omkring i mitt huvud. Ändå har jag inte riktigt förstått att jag verkligen kommer att åka ifrån min kära ö, så snart som i morgon och ännu vanligt besök i Uppsala, utan faktiskt kommer ta mig vidare. Ända till München ska jag och först där får jag pusta ut och slå mig till ro för ett tag framåt. Konstigt. I morgon den här tiden kommer jag inte längre sitta med åländsk jord under mina fötter. I morgon kommer jag vara långt, långt borta. I en nya stad, omringad av nya, obekanta människor och med nya och obekanta saker överallt runt om mig.

Läskigt, men otroligt spännande!

vet inte när jag kommer få tag på internet igen, snart hoppas jag, men man vet aldrig,

så tillsvidare;

Auf wiedersehen!

Talande och träffande rader

Jag har aldrig riktigt tagit med tid att tänka efter och verkligen ge mig i kast med låttexten till Freddie Perren och Dino Fekari's låt "I will survive", men här om dagen snubblade jag över den, då den fanns som förtext i en bok jag precis börjat läsa. Den kom upp i ett sammanhang jag tidigare inte alls förknippat med just den här låten, men nu gav jag mig tid till eftertanke och reflektion och det var som om alla bitar föll på plats. Åtminstone just nu och just för mig. Klockrent klingade mening för mening inuti mitt huvud och allt kändes plötsligt solsklart. I mitt huvud ljuder textrad för textrad fram och allting handlar om mig. Jag känner med varenda ord, varenda stavelse och jag kan koppla samman meningarnas innebörd så att de passar in och stämmer överens med precis vad jag själv känner och tänker. Jag är högst troligt inte den första som kan känna igen mig i en låt och får den att handla om just mig. Knappast heller är jag den enda som tagit "I will survive" till sig och verkligen känner för just den låten, men för mig är det någonting som fascinerar mig lika mycket varenda gång. Visst har låtar och låttexter satt spår i mig tidigare och visst har jag kunnat relatera ord och innebörd till mig själv och mitt liv flera gånger förut, men aldrig tidigare har någon låt känts så träffande och så rätt. Just i det här fallet stämmer raderna verkligen på pricken och ger mig ytterligare en spark i baken, en ny påminnelse och energikick. Jag är säker på vart jag strävar, envis och energisk, men nu har jag även hittat en låt med en text som för alltid kommer att påminna mig om vartåt jag är på väg och vad jag egentligen både vet och vill.

I Will Survive

At first I was afraid I was petrified

Kept thinkin' I could never live without you by my side;

But then I spent so many nights

Feeling sorry for myself.

I used to cry

But now I hold my head up high

And you see me somebody new

I'm not that chained up little person still in love with you,

And so you feel like walkin' in

And just expect me to be free,

Now I'm savin' all my lovin' for someone who's lovin' me

Go on now, go walk out the door

Just turn around now'

cause you're not welcome anymore

Weren't you the one who tried to hurt me with goodbye

Did I cry

Oh no no no no no no no no, not I

En liten uppdatering och små notiser

Nästan en hel månad sedan jag sist plitade ner ett par rader här. Inte mycket har hänt här på bloggen med andra ord, men desto mer har det skett runt omkring. De sista arbetsdagarna på sjön är avklarade och veckorna har fullkomligen sprungit fram medan jag haft mer eller mindre fullt upp hela tiden. Jag vet inte riktigt vart tiden tagit vägen, men tickat framåt med allt snabbare hastighet har den allt gjort och snart är det verkligen dags för avfärd. Alldeles snart är den här helgen förbi och en ny vecka påbörjas, veckan för avresa. Måndagen och tisdagen har jag ännu kvar att njuta av här hemma, men redan på onsdag morgon påbörjar jag min färd härifrån. Det är rätt mycket jag ska hinna fixa och dona med innan jag är redo att faktiskt ge mig av. Väskan är ännu inte packad, inte ens nedtagen från vinden. Packningslistan är inte riktigt helt utstuderad och färdigskriven, inte ens allt jag skulle behöva med mig på min färd är införskaffat och klart. Det finns egentligen en hel massa saker kvar att pyssla med innan jag kan sätta mig ner, pusta ut och känna mig förberedd och helt redo. Känns som jag skulle behöva åtminstone en vecka på mig för att få allt på grej och i ordning, men den tiden finns helt enkelt inte till mitt förfogande. Resten av dagen idag och två dagar till, det är vad jag har att spela med och så är det med det, det får helt enkelt ta och räcka. Även om jag hade haft en vecka, två, eller till och med 4 veckor på mig att förbereda mig och ställa i ordning, så tror jag faktiskt ändå inte att jag hade känslan hade varit speciellt annorlunda. Antagligen hade jag varit lika förvirrad och tankspridd och känslan av att inte riktigt vara helt förberedd och redo hade mycket troligt varit minst lika närvarande som den är just nu. Det känns som en situation, då jag helt enkelt bara behöver ge mig i kast med min uppgift, packa ihop det jag tror mig ha nytta och användning för under mina månader härifrån och ge mig iväg. Väldigt krasst, väldigt enkelt. Kasta mig ut över stupet och pröva mina vingar.

När jag åker härifrån på onsdag morgon är Uppsala det första målet på min resa och en heldag i staden vänta mig. Var i Uppsala jag övernattar är inte riktigt bestämt och helt klart, men det ordnar sig alltid. På något vänster. Redan 8.40 morgonen därefter lyfter mitt plan från Arlanda, om allt är i sin ordning. Det vankas med andra ord en relativt tidig uppstigning och ivägfärd torsdag morgon, för att jag ska hinna i god tid till incheckning och boarding, men det är nog ingen större fara. Den eventuella resfebern och fjärilarna i magen kommer nog att se till att jag vaknar och kommer mig upp. Går allt som planerat och allting är i tid, så landar jag på Franz Josef Strauss - Flygplatsen i München, 10.50. Vad som händer därifrån och framåt. Det har jag inte mycket vetskap om. Små fragment av vad som komma skall har jag i alla fall med mig redan när jag åker. Jag vet i vilken stad jag kommer befinna mig, jag vet min adress och har någorlunda koll på i vilket område jag ska slå mig ner. Till ytan har jag vetskap om de 4 personer som kommer befinna sig i min allra närmaste krets fr.o.m. 28 augusti och framåt och jag vet vad mina uppgifter i familjen kommer handla om i stort. Stommen i vardagen har jag dessutom fått ett något så när hum om, men så mycket mer vet jag egentligen inte. Jag åker ner till Tyskland med öppet sinne, som en bok med helt oskrivna blad. Till ytan vet de vem jag är och ytan är det enda jag vet om dem. De människor jag nu kommer att träffa och stöta på under min tid i München kommer in i mitt liv från och med nu och framåt. Om mitt förflutna vet ingen egentligen någonting och alla jag möter kommer få lära känna mig, lära känna Sonja som den jag är nu. Inga gamla spöken som rasslar i garderoben, inte några stämplar och gamla meriter som ligger kvar och skräpar i vrårna. En nytändning, från ruta ett och framåt. En chans att verkligen få chansen att hitta mig själv och växa in i en roll, som jag förhoppningsvis kommer känna mig trygg och bekväm i.

Visserligen är det mycket som känns läskigt och smått skrämmande inför allt nytt som komma skall, men det är en del av det hela. En del av tjusningen. En del av det äventyr jag alldeles snart kommer påbörja.

”Ständig förändring får livets hjul att rotera,
och därmed framträder verklighetens mångfald.
Vänta stilla medan förändringen
befriar alla lidande varelser
och bringar dem stor glädje.”
~ Buddistisk sutra

Ett steg närmare, eller ett steg längre bort, det är frågan?

Efter en helt sinnesjuk arbetsvecka är jag nu äntligen hemma och på fast mark igen. 7 dagars slit i slutet av juli och mitt i semesterfirandets högtryck tar verkligen på, inget snack om saken. Igår var första dagen på hela veckan som vi hann få en hel halvtimmes pausoch faktiskt hann känna efter vad maten smakade under dagens middag. Första gången på hela veckan som vi hade längre än 10 minuter någorlunda rast och ro innan nästa passagerar boom kom instormande och skulle få betjäning utav av högsta möjliga klass. Galet är det minsta jag kan säga om de 7 dagar som gått. Det har verkligen varit helt extremt i alla avseenden. Massa folk i farten, full båt mest hela tiden, köer utav bara den, stress, fart och ingen ro. 12 timmar på raken har varit vardagsmat och igår var första dagen vi kunde pusta ut och njuta av den första dagen med endast 11 timmars jobb. Att få gå av igår kväll var rena drömmen. Visserligen trivs jag väldigt bra med det jag gör, med mina uppgifter och att få stå uppe i Sommarbar Båtsman, träffa folk, kränga ut räkmackor, blanda våra sommardrinkar och tanka upp öl. Jag kan inte annat säga än att jag trivs, men inte under de förhållanden som rått den senaste veckan. Den stress vi omgetts av är helt enkelt inte mänsklig och att få stiga iland och komma ner på fast mark igen igår natt var ingenting annat än ren och skär lycka, en riktig befrielse. Nu väntar en vecka hemma på fastlandet och förhoppningsvis kommer det soliga och härliga sommarvädret hålla i sig ännu ett par dagar, så även jag får chansen att njuta av det. Jag är inte känd för att vara den som har en fallenhet för att vila ut och ta det riktigt lugnt, men den här veckan ska jag faktiskt göra mitt yttersta för att förkovra mig inom området.

Vad gäller mina kommande planer, så har tankarna legat där bak i kontoret och snurrat även om jag inte hunnit skänka dem så mycket aktivt funderande. Slog däremot slag i saken idag, tog mod till mig och beställde biljetter. En etapp avklarad. 28 augusti 8.40, då har jag plats på planet. Än så länge återstår det att se ifall jag även sitter på det planet när den dagen väl är här, men jag brukar inte varit den som bangar ur, så varför skulle jag vara det den här gången?

Ett närapå slutgiltigt beslut

Funderingarna går fortfarande fram och tillbaka och tankarna likaså. Nu har jag åtminstone tagit ett närapå slutgiltigt beslut. Högst troligen kommer jag att åka. Jag vet inte om det är det rätta, men går det egentligen att klassificera någotdera som rätt eller fel?! Och vem skulle i så fall vara den enväldige domaren och avgöra det?!

Jag har inte vågat yttra mig om mina framtidsplaner för speciellt många än. Faktum är att jag bara nämnt det lite tyst och försynt sådär liksom i förbifarten och utan egentlig kraft bakom. Jag har slängt fram det som ett möjligt men väldigt osäkert alternativ, men inte lagt något större fokus på det. Fortfarande är ingenting spikat och helt fast och bestämt, men jag har börjat titta på flygbiljetter och pratat om vilken dag jag eventuellt kan tänkas komma. Allting känns fortfarande både overkligt och långt borta, men sist och slutligen är det inte mycket mer än en dryg månad vi talar om. Någon gång mellan den 25-28 augusti bär det av, ifall jag nu inte backar ur i allra sista minuten, bestämmer mig för att dra täcket över huvudet och stannar hemma.

Men varför ska jag göra det? Äventyr och spänning är min grej, så det är klart jag ska åka. Egentligen. Även om det både känns läskigt, otryggt, stort och närapå övermäktigt, så är det ändå någonting som lockar. Antagligen kommer jag heller inte få en liknande chans igen, så det är lika bra att ta den nu när jag faktiskt blir serverad på silverfat. Okej. Nu var det bestämt. Inget mer tvivel och dravel fram och tillbaka. Nu ställer jag in mig på att åka. Osäkerheten, rädslorna och tvivlet får jag ta och bearbeta på vägen. Jag har gjort mycket annat i mitt liv som också varit både skrämmande och obehagligt. Det här är inte ens en bråkdel så hemskt som mycket jag redan gjort och gått igenom varit. Det här ska nog bli hur bra som helst det med. Och blir det, det inte, tja, då har jag i alla fall fått nya lärdomar och vetskaper med mig i bagaget hem. Med andra ord, ett öppet sinne och ett öppet hjärta, det är vad jag ska utrusta mig med när jag möter morgondagen och mina framtida hållplatser.

Ännu hinner jag psykiskt förbereda mig inför allting. Ännu är det ett par veckor kvar tills det verkligen är dags att ge mig av. Om en dryg halvtimme sitter jag på bussen på väg ut till båten igen, redo för en nya arbetsvecka ute på vågorna. En ny vecka av intryck och upplevelser och ytterligare tid att fortsätta tankearbetet och funderingarna för vad som komma skall.

Världen lockar...

...men frågorna och de osäkra korten väger lika tungt som spänningen och nyfikenheten inför allt nytt.

Just nu är det kaos i mitt inre. Inte den sorts röra som kantat mitt liv de senaste åren, utan en betydligt mer konstruktiv och färgrik variant än tidigare. Det är inte den soppa av idel mörkt och grått, pest eller kolera som virvlar runt där uppe. Nu är det större tankar på gång, storstilta funderingar och livsavgörande val. Livsavgörande val är något jag även stått inför tidigare, men itne på samma sätt. Då var det konkret, allvarligt och livsavgörande på det stora planet. Det är fortfarande någonting som kommer påverka både mig och mitt liv på många plan och jag kommer ledas in mott vitt skilda håll beroende på vilken stig jag sist och slutligen väljer ta, men nu är inget dera alternativ till synes någonting destruktivt, ingen väg är kantad av glasvassa skärvor och garanterar ett slutmål i fördärvet. Båda stigar för positiva saker med sig. Båda leder till utveckling och steg framåt. Bara på väldigt olika sätt. Frågan är, vilken stig lockar mest och vad är det jag egentligen vill med det kommande året?

Vill jag kasta mig ut i det okända? Hoppa på någonting jag aldrig tidigare provat på. Vill jag slänga mig in i en vardag, helt främmande och olik någonting jag förut varit med om? Vågar jag ta steget och testa mina vingar? Flyga iväg och för månader framåt slå mig ner på en plats där jag aldrig tidgare satt mina fötter. Är det vad jag verkligen vill? Och väger spänningen och nyfikenheten tyngre inför allt nytt och outforskat, än vad en vidare erövring av hemmaplan och en förkovring och upprättelse här innebär?

Det finns för- och nackdelar med båda valmöjligheter. En vidareutveckling innebär de båda, men en utveckling åt väldigt olika håll. Vill jag satsa mer på massagen, få in en fot djupare i det åländska arbetslivet, jobba och tjäna pengar, då är en av vägarna uteslutna just nu. Vill jag däremot komma ut i världen, lära känna nya människor, se nya platser, förkovra mig på andra plan, rå mer om mig själv, ja då är det istället en annan stig som inte platsar in.

En hel massa funderingar, än så länge få svar. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag vill och inte heller vilken stig som är den mest rätta just nu. Kanske är de båda lika mycket "rätt", kanske är ingen mer glamorös, eller glimmande än den andra. I vilket fall som helst, så vet jag inte vilket vägval som lockar allra mest.

Förvirrad är ordet. Förvirrad, snurrig och fylld till bredden av omkringsnurrande tankar.

Skog, du underbara, grönskande skönhet

Förutom havet är skogen någonting som ger mig otroligt mycket lugn och harmoni. Den gröna tystheten som omger mig så fort jag tagit de första stegen in bland träden, fåglarnas kvitter, vinden som susar i träden och solens strålar som värmer min kropp. Ett element där jag verkligen kan inhämta ny energi och nya krafter. Tänkte på det nu ikväll när jag tog en promenad på barkbanan i skogen här hemma. Vad otroligt vackert det är egentligen. Vilken grönska, vilken prakt. Skog, någonting jag aldrig skulle vilja vara utan. Enormt vad jag saknade det när jag var stationerad på karga Gran Canaria hela vårvintern. Bara taggiga buskar, karga klippor och steniga och dammande grusvägar. Inte ett träd så långt ögat nådde. Om du inte tog dig högt upp i bergen. Nere vid kusten där vi höll till fanns det inte mycket mer än små, torra buskväxter och enstaka palmer. Någon skog var det inte att tala om. Nu är jag däremot hemma i rätt element igen och skog har jag så det räcker och blir över. Tänk, vilken lyx att bara snöra på sig skorna och ha möjligheten att ta sig ut i skog och mark precis när andan faller på. Bara att hoppa i sandalerna, eller upp på sadeln och havet är inom räckhåll. Inte många minuter bort något dera. Underbart.

Passade på att titta mig omkring bland buskar och ris när jag var ute idag och vad ser jag inte, jo årets allra första blåbär. Och en hel liten dunge med doftande och solvarma smultron. Vilken lycka. Satta mig ner på huk och kände mig som en riktigt liten flicka igen. Det enda jag kan klaga på är de tusen flugor som surra

de kring mitt huvud. Men hellre flugor, än både mygg och bromsar. Med andra ord, egentligen ingenting att klaga på, bara att ta in och njuta.

The Fortune Cookie

”Livet förändrar hela tiden; vi förändras också. Vi lever i en föränderlig flod och en flod av förändring lever inom oss. Varje dag har vi ett val att göra: Vi kan slappna av och flyta i samma riktning som vattnet eller kämpa för att simma motströms. Om vi låter strömmen föra oss framåt gör vi sällskap med tusen energiska små bäckar som fyller våra hjärtan med mod och livslust. Om vi stretar emot blir vi kvar på samma ställe och trampar vatten tills vi blir alldeles utsjasade och förgrämda.”

~ Elizabeth Lesser

”Fenix Processen”

There is more to us than we know.
If we can be made to see it,
perhaps for the rest of our lives
we will be unwilling to settle for less.
~ Kurt Hahn

Det tog mig ett par genomläsningar och en stunds fundering innan jag verkligen fick in dikten, men när det väl klarnade och jag bildade min egen uppfattning om innehållet tycker jag den är alldeles fantastisk. Kärnan i det mesta egentligen. För mig handlar dikten om att hitta den verkliga kärnan, sin egen inre grundstolpe. Där inne bor den ofantliga skönhet och rikedom som vi alla faktiskt bär på. För alla av oss lyser, alla har vi någonting alldeles enastående fantastiskt inom oss. Det gäller bara att hitta in i själens boning och verkligen få fatt i det. Där inne finns nyckeln till det mesta, till harmoni, lycka och glädje och själslig balans.

En lång och krokig, men otroligt givande resa

"Getting Started It takes time, patience, love, acceptance, and hard work to go through all the twists and turns of the road to recovery. There are many layers of learningthat will unfold in their own time and in their own way. Your work is to find your path through the challenges along the journey. There is no wrong way. There is only your way.

Use this map as a guideline to find your own process of getting beyond the obsession with food and weight."

Det är en krokig färd att vandra, både krävande, tuff och slitsam, men på samma gång är det även en otroligt givande sådan, en resa som berikar, berör och ger enormt mycket i bagaget. Jag har fortfarande en hel del krokar och krumbukter att ta mig förbi, men jag har definitivt påbörjat min resa och många slingrande avkrokar har jag redan tagit mig förbi. I texten ovanför står många kloka ord, men speciellt två meningar fastnade jag för, som verkligen talar för sig själv;

"There is no wrong way. There is only your way."

Slutet på tivoli-eran?

Det finns så många där ute som fastnat i spindelnätet, som irrar runt utan att veta vart de är på väg, utan att se varken ut eller in, inte någon början, inget slut. Det är lätt att inbilla sig och tro att man är den enda, den enda i världen med liknande tankar, den enda i universum som tänker i samma banor som en själv. Egentligen är man, är Jag, ingenting annat än en i mängden, en av oändligt många som kämpar på i motvinden, som mödosamt klafsar runt i gyttjan, i cirklande rörelser som egentligen inte leder någon vart. Många är det som känner av motströmmen, som är väl medvetna om den illaluktande lera de klafsar runt i, som känner av tendensen till att fastna i de evigt cirkelformade banorna. Har man väl börjat lägga märke till sin omgivning, blivit medveten om allt motstånd och alla tråkigheter som ens livsstil verkligen orsakar, har man verkligen sett och känt av hur mycket man egentligen går miste om genom att leva som man gör, ja, då tar det inte många vändor till innan man önskar att strömmen ändrade riktning, att leran förvandlades till skönt och härligt friskt gräs och att allting gick så lätt och smärtfritt igen.

Att uppmärksamma och se sig om kring är det första steget i processen. Önskan om att ta sig någon annanstans det andra. Att se och att vilja, det är två väldigt bra saker, men det allra viktigaste är att verkligen även GÖRA någonting för att komma någonvart.

Medvetenheten har jag haft i princip sedan allting satte igång. Sett att allting inte riktigt stod helt rätt till, den biten har jag också klarat av. Önskan och viljan om att en gång för alla slippa det eviga snurrandet i ekorrhjulet, att verkligen få bli fri och levande igen, känna luften under vingarna och flyga min väg, där har jag också varit. Många gånger. Ungefär 4 år har jag varit inne mitt i tivolits kaotiska mitt, jag har virvlat runt i karusellen, åkt upp och ned i berg- och dalbanan, skrattat mig illblå i ansiktet i lustiga huset och spelat bort alla mina pengar på diverse hassardspel och lotterier. Ett evigt håll i gång har det varit. Skrik, stoj och liv dag som natt. Ingen ro, ingen vila. Bara ett evigt surr och ett evigt snatter. Jag är trött på det kaoset nu. Jag längtar bort. Nu har jag har stått och vägt alldeles för länge, vilat på en den ena, en den andra foten. Jag har vinglat till, försiktigt nosat på marken framför mig. Tagit några små försiktiga steg framåt, men snabbt vänt och sprungit tillbaka igen efter minsta lilla skrämselljud. De senaste åren har varit en riktig jojo-färd, eller kanske snarare som en tur i trapporna i Lustiga Huset. Jag har hittat rytmen, tagit mig en bra bit uppåt. Känt in rytmen, stegen, hittat någorlunda balans för att ta mig vidare. Efter ett tag har jag nått den punkt och kommit så långt upp i trapporna, då jag någonstans långt där uppe faktiskt kan börja ana en platå. Jag kan se en hållplats, en vilopunkt. Det är då det verkliga tvivlet börjar göra sig påmint. Osäkerheten blir allt mer närgången och alla demoner inom mig, alla onda röster och alla mörka spindlar och ludna bestar gör allt för att få mig ner tillbaka i det grå och luddiga igen. Tvivlet har fått inta min kropp, jag har själv släppt in det och låtit det slå rot. Jag har banat väg för den mörka sidan att åter ta fäste inom mig och jag har själv gett min tillåtelse att stiga ner från förarsätet, retirera och åter krypa tillbaka i den underskymda position jag så länge befunnit mig i. Tryggheten och det gamla invanda har varit lättare att ta till, än att fullfölja stegen och ta mig hela vägen upp. Rädslan för vad som komma skall har varit större än lusten och nyfikenheten om vad som egentligen finns där ute. Bara det att jag låtit mig själv stanna upp, låtit de mörka tvivlen och de ludna tankarna komma in och besudla mitt inre jag igen, har gjort att jag tappat rytmen, kommit ur takt och missat tappat bort trappstegens gyllne frekvens. Har man en gång kommit ur balans där mitt i, tappat fotfästet och velat alltför länge har tåget åkt. Det trappsteg jag skulle tagit för att komma på rätt igen och för att ta mig ända upp till min platå och viloplats, det hade åkt vidare och i ett läge av dimmiga tankar och ett virrvarr röster inom sig, då är det inte lätt att hitta på rätt igen. Till den punkten i trappan har jag kommit otaliga gånger under de senaste åren. Vissa gånger har jag klarat av att parera snegsteget bättre och inte låtit de ludna bestarna tagit alltför stor plats i mitt huvud, då har jag kommit på rätt lite snabbare. 3 gånger hittills har jag varit på riktigt god väg, för att sedan med buller och bång springa rakt in i de ludna spindlarnas hemska boning och av rädsla för morgondagen, låta dem halvt om halvt invadera mig helt och fullt. Alla tre gånger har invasionen och balansmissen resulterat i en borttappad rytm och ett ras neråt i trappan. För har du en gång börjat tveka och famlar efter fel trappsteg, då tar det inte länge innan du är nere på ruta ett igen. 3 gånger har jag fått en riktig smocka och från en relativt hög höjd rasat en bra bit ner igen.

Inom mig känner jag nu åter kraften växa. Som guldregn färgar den sakta min kropp, stärker mig inifrån. Jag har känt av fenomenet förut, men den här gången känns det extra färgstarkt, extra sprakande och livfullt. Jag har börjat klättringen uppåt för trappstegen igen. Långt där ovanför mig anar jag konturerna av an rastplats, en grön oas. Dit är mina blickar riktade. Det är mitt mål. Nu är jag mer uppmärksam och mer utrustad än någonsin, målmedvetenheten finns där, jag är taggad, på gång. Jag vet att det inte kommer bli en helt enkel match. Jag vet att det lurar otaliga fällor och fallgropar framför mig, men jag vet även var jag kan hitta rytmen, var jag kan få tag i den första livlinan för att ta mig vidare. Jag vet var en av de största nycklarna till att ta mig framåt och uppåt faktiskt sitter. Rutin och ihålligt arbete, balans. Trappstegen har sin invanda och livsgivande rytm och så även jag, innerst inne. Det gäller bara att låta den tala och verkligen även följa den. Den 3:e gången ska inte få bli en 4:e. Så är det bara.

Ingenting ont som inte för någonting gott med sig

En väldigt klyschig inledning, men ack så talande. De sista dagarna av ideligt frustande och stönande, snytande och harklande har trots allt inte bara inneburit lidande, smärta och våndor. Nu när jag verkligen varit tvungen att varva ner och ta det lugnt, verkar det på något sätt som även mina tankar och min själ hunnit med att landa och komma ner på jorden en stund. Fröna har jag sedan länge redan haft inom mig, men det är inte förrän nu, när jag verkligen ger mig själv tid att stanna upp, som jag ger dem tid att slå rot och börja spira igen. Även om jag fysiskt för tillfället känner mig betydligt svagare än vanligt, både förkylningen som rasar i kroppen och antibiotikakuren jag knaprar gör sitt, så är det som min emotionella nivå, tankemässigt och på det psykiska planet faktiskt känner av en påfyllnadsprocess som startat någonstans långt där inne. Även om mina kraftmässiga energidepåer just i stunden är relativt sluttömda, så känner jag av hur energi och ny livskraft rinner till mig genom andra kanaler och fyller upp andra delar av min kropp och min inre boning. Jag känner mig allt säkrare på min sak. Jag tvivlar fortfarande och stundtals känns det minst lika läskigt, skrämmande och obehagligt svindlande som det gjort så många gånger förut, men inifrån börjar ändå en allt starkare övertygelse växa fram. Jag vill inte irra kvar i halvdunklet längre, det här är helt enkelt inte platsen för mig att bosätta mig och stanna kvar i.

Jag vill ut i ljuset, ut i det fria. Jag vill leva livet, jag vill kunna njuta, jag vill må bra ända inifrån och ut. Jag vill sprudla av lycka och jag vill vara fylld av lust och harmoni. Det är en krokig väg att ta sig ända dit, men det är mitt mål och min milstolpe, men det är DET jag eftersträvar och DIT jag vill komma.

Host, frust och snirkel snorkel

Påbörjade mitt första jobbpass för den här sommaren nu i måndags. Den här gången är jag stationerad i bar Båtsman i aktern på däck 8. Ett litet mysigt ställe om vädret tillåter och passagerarna hittar sig ut på soldäck, men ett ganska så instängt och ruffigt ställe ifall vädret inte är på sitt allra bästa humör. Är det regn och rusk har vi inte ens öppet, så då slussas vi två sommarbarnissar genast vidare till en mer behövande avdelning. Ett ganska varierande arbete med andra ord och ett helt okej sommarjobb. Skulle varit ombord ännu idag och även i morgon, men se där, det ville inte alls de små luriga bacilluskerna som fick för sig att invadera min kropp och mina inre gångar. Redan på onsdagen hade världens marodör bosatt sig min hals och under nattens småtimmar spred sig de förpestade trådarna genom resten av min kropp. Sov inte många sekunder den natten, utan låg mest bara och vred och vände på mig i lakanen och hoppades på att klockan skulle gå. Kändes som jag låg där i två halva evigheter, men tillslut var morgonen ändå så pass långt gången att jag vågade mig på en upptäcktsfärd upp till bryggan igen. Typiskt nog hade jag missat att packa ner en påse nödräddningpiller, även kallade värktabletter, just den här resan. Faktum är att jag inte hade med mig mycket till piller över huvud taget. Inte några som hade någon underlättande effekt åtminstone. Laktostabletter eller p-piller kommer man nämligen inte särskilt långt med när det gäller halsvärk från helvetet, eller ett hårt dunkande huvud. Fick alltså lov att invänta morgonen och förlita mig på bryggans utbud på pillerfronten, vilken inte är att förrakta. Uppe bland styrmän och kaptener, där finns det allt medikamenter, plåster, förband och piller utav allehanda slag. Skulle nästan säga att de har det närmaste ett riktigt apotek man kan komma, utan att verkligen vara på ett. Redan dagen innan hade jag förirrat mig upp bland hytter och kojer, korridorer och diverse dörrar för att slutligen hitta bort till själva bryggan. Den gången kom jag därifrån lastad med Strepcils och vid ett senare tillfälle även en laddning Bafucin. Den här morgonen resulterade mitt besök i ett helt litet hemmaapotek; en laddning Finrexin, en Treo och ett par Ibumetin. Jag kände att jag behövde ladda upp med allt jag bara kunde ifall det över huvud taget skulle finnas någon litet chans att jag överlevde dagen. För nu mådde jag verkligen inte bra. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag ville inget hellre än bara krypa ner under täcket och hissa den vita flaggan högt i topp. Jag drömde om min säng hemma och om att bara få trycka in öronpropparna och dåsa bort i förkylningsdimman. Att klockan var 8 och att mitt jobbpass började om bara 1,5 timme, det kändes allt annat än lockande. Mer ärligt uttryck kändes det i det närmaste bara hemskt, tyngande och övermäktigt. Jag kände mig inte det minsta i form för ett 10 timmars jobbpass. Speciellt inte då jag dessutom skulle tvingas vara allert, trevlig, tillmötesgående och full med energi och hålligång, allt det som jag nu tycktes sakna. Jag svalde en Ibumetin och bäddade ner mig under täckena ytterligare en timme, men sen var jag helt enkelt tvungen att masa mig upp. Stoltheten är en av de svåraste saker att ge vika för och jag tvekade in i det längsta om att alls yppa någonting om hur jag mådde, varnade endast om att jag eventuellt kunde uppfattas aningen disträ och seg idag, jag hade nämligen inte sovit i princip någonting alls i natt och jag kände mig inte riktigt tiptop. Kände ganska direkt att det helt enkelt inte skulle gå att jobba idag. Jag var alldeles vimsig, kunde inte klart fokusera vad jag skulle göra och trevlig mot kunderna, det orkade jag endast vara ifall jag ansträngde mig mitt allra yttersta. Det var bara en pina att stå där bakom bardisken och bara ifall jag verkligen ansträngde mig och koncentrerade mig på någonting särskilt, lyckades jag hålla tillbaka de brännande tårarna bakom ögonlocken. Jag kände mig som ett litet, ynkligt barn och egentligen ville jag ingenting hellre än få kura ihop mig gråtandes i mammas famn. Känna mig liten och hjälplös och bli tyckt synd om. Jag tror min överordnade R i Båtman efter ett tag märkte att jag inte riktigt var i form och tillslut vågade jag även själv berätta hur det verkligen låg till. Det tog verkligen emot och det var inte roligt att behöva erkänna, varken för mig själv eller för någon annan, att jag helt enkelt inte klarade av att jobba mer det här passet. Min kropp sade emot och jag hade helt enkelt varken ork eller krafter att ta mig igenom resten av dagarna på båten. Åtminstone inte de allra närmsta. Redan klockan 13 i Eckerö, fick jag kliva av. Vilken lättnad, men samtidigt, vilken otrolig stolthetsförlust. Jag avskyr att behöva ge efter, eller ge vika, men den här gången kändes det inte som jag hade något val.

Fick tid till Cityläkarna 10.30 dagen efter och förutom ett sjukintyg för att styrka mitt oönskade avhopp, fick jag även med mig ett recept på en 10 dagar lång antibiotikakur. Det var itne bara en ovanligt ilsken förkylning jag dragit på mig, utan elaka Streptokocker baciller hade även massförökat sig i min hals. Det var nog med andra ord ett rätt bra beslut att kliva av och hissa flaggan, istället för att pina mig på jobb de resterande 4 dagarna.

Nu är det inte mycket mer än vila och kurerande som gäller de närmsta dagarna. Någonting att försöka njuta av så gott det går och dessutom någonting att verkligen ta lärdom av. Allt behöver faktiskt inte gå i 310km/h och det är helt okej att ta det lugnt, koppla av och göra absolut ingenting. Allting behöver dessutom faktiskt inte vara jätte roligt eller upplyftande och det är nyttigt att ha lite tråkigt och torrt mellan varven. Nu ska jag leva och lära. Allra först ska jag däremot knapra i mig dagens andra antibiotikapiller, borsta tänderna och gå och kojsa.

Godnatt!

Livet som en berg- och dalbana, med spindlar, nät och trassel

Var länge sen jag skrev nu igen, men det blir lätt så när det är mycket omkring och många tankar och funderingar som slåss om utrymme och uppmärksamhet uppe i hjärnkontoret. Den sista tiden har det verkligen varit Autobahn-syndromet bland de små grå och min hjärna har mer eller mindre gått konstant på högvarv. Alla möjliga sorters funderingar och tankesnurr är det som virvlat runt. Allt från fragment från diverse tidpunkter i mitt liv, rädslor inför vad som komma skall, obehag över vad som varit, men även vad som kommer framöver, tankar om mig själv, om mitt liv, om min kropp, tankar och funderingar om livet, om varandet och om vardagen. Tankar om allt, men ändå om ingenting. Perioder då tankespindlarna spinner tjocka nystan uppe i mitt huvud, nystan som bara tenderar att bli tjockare och tätare ju längre tiden går, är perioder som fördunklar hela mig. Har spindeln en gång satt igång och verkligen fått fäste för sina utskjutande trådar, då är det inte helt lätt att få stopp på processen och nystanet bara tätnar och tätnar. I den situationen har jag suttit fast nu de senaste månaderna. Kortare stunder har spindeln distraherats till uppehåll och mina inre städpatruller har klarat av att sanera bort en del av alla trådar som kommit till och kan frigöra lite spelrum och utrymme för nya infallsvinklar och mer konstruktiva idéer. Det finns flera sorters tankespindlar, både de små och färgsprakande, de som spinner silkeslena och guldglittrande trådar, till de stora ludna bestarna som inte gör annat än försöker utfoma och tillverka bastanta och kompakta trådnystan av grova, askgrå och klibbiga testar. De glittrande och skimrande trådarna är ingenting som hindrar i vardagen, ingenting som bidrar till oreda, kaos eller allmän förödelse. Visserligen kan även de små spindlarna spinna relativt stora och trådrika nät, men deras nät är luftiga och porösa och bildar snarare bara en mjuk och len skyddsduk runt de små grå, än framkallar syrebrist, klaustrofobi eller ett totalt kompakt mörker. De små spindlarnas nät framkallar lugn, inger hopp och tro och är en stor och näringsrik källa till både lycka, glädje och inspiration. Är kroppen i balans, hjärtat på rätt plats och harmoni och lugn råder även inifrån, då trivs de färgsprakande små spindlarna som allra bäst och då flödar även kreativiteten och lusten fritt. De små spindlarna, harmoniförmedlarna, är de som hjälper till att bilda flow och härligt flyt i livet och vardagen. Är de aktivt verksamma mår du som allra bäst. De stora, håriga bestarna fungerar precis tvärt om. De lever av missär och misstro. Förökas och växer sig starkare och större i en kropp som inte är i balans. De väver kompakta och täta nät och snurrar in sina tanketrådar i varandra i ett allt tätare och tätare virrvarr. Får de arbeta ostört tar deras nät tillslut upp hela utrymmet uppe i hjärnkontoret och bara ett kompakt och tjockt mörker återstår.

Tyvärr är det de håriga bestarna som fått härja fritt den senaste tiden och alltför mycket märkt och tjockt nät har växt till sig uppe i mitt huvud. Jag var inte tillräckligt vaksam när den första spindeln gjorde sitt försök till att fästa sina trådar och märkte inte heller när allt fler och fler följde dess exempel . Kanske kände jag någonstans på mig vad som höll på att ske, kanske visste jag egentligen vad som var i görningen, kanske bara blundade jag och struntade i följderna. Jag vet inte. Däremot kände jag det välbekanta mörkret tätna allt mer i mitt inre och de destruktiva och elaka tankarna bli allt fler och fler. Allt under tiden som spindlarna fortsättningsvis tillåtits leva rövare. Första steget att städa upp i virrvarret och lugna ner de blodtörstande och håriga spindlarna, det är att över huvud taget uppmärksamma dem, verkligen se och känna deras närvaro och förstå att de åter igen tagit kommandot i det inre kontoret. Dit har jag kommit och jag har även så smått försökt börja städa upp i kaoset och även vågat mig på att locka in en och annan solskensspindel som ett försök att hjälpa till i saneringsarbetet. Den senaste veckan har jag fått en hel dos av värmande och frigörande energiboostar och den här veckan har även ett flertal små färgsprakande spindlar försiktigt börjat spinna sina nät i det kaos som fortfarande trots allt råder. Nu gäller det bara att ge allting tid, låta de små spindlarna fortsätta spinna vidare på sina färgsprakande och livsgivande nät, allt för att kunna släppa in ljuset och bara öppna upp ögonen för att se och kunna njuta av livets storslagna skönhet igen. Dagarna går fortfarande väldigt upp och ned. Ena dagen har de lurviga bestarna fortfarande ett starkt och hårt grepp om makten, medan de små och livsgivande underverken andra dagar klara av att lysa upp åtminstone en del av mörkret. Innerst inne vet jag vad som krävs för att få bestarna att dra sig tillbaka, jag vet vad som krävs av mig för att åter låta de gnistrande nätverket råda i mitt inre tankesnurr och bara jag vågar lyssna och lite på mitt inre, så kommer ljuset åter att stråla, det vet jag. Åtminstone allra djupast inuti mig vet jag redan allt det här. De håriga bestarna har dock förmågan att vilseleda, förvilla och lura in tankarna på sidospår och det är alltid inte helt lätt att se igenom de tjocka nät av trådar som de en gång skapat. Jag vet däremot vart jag vill och nu är det hög tid att verkligen visa att jag kan använda min envishet även på ett konstruktivt och bra sätt, för det finns helt enkelt inga alternativ, nu tänker jag helt enkelt se till att jag verkligen även tar mig dit.

Inspiration och kreativitet likt ett sprudlande vattenfall

Solen skiner ute och för första gången på flera dagar känns det riktigt skönt ute. Den isande kylan och den råkalla bitande vinden har äntligen dragit sig härifrån. Underbart! Den allra bästa källan för att känslorna ska blomma och tankar och inspiration ska flöda fritt. Just nu har jag verkligen hundra processer på gång där uppe i hjärnkontoret och hur mycket nytt och spännande som helst som ligger där och gottar till sig. Kreativiteten fullkomligen sprutar. Nu är det snarare så att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av allt, jag fyller hink efter hink uppe i den grå och vita substansen och jag har helt enkelt inte bassänger nog att tömma av den mängd tanke- och idévätska som bildas.



Jag flyger från uppdrag till uppdrag och flaxar än hit och dit, men det är inte så att det äter nämnvärt av min energi, utan snarare tvärtom. Jag fyller hela tiden på lagrena och hittar ny inspiration och nya källor att hämta kraft och lust ifrån. Jag trivs som fisken i vattnet med att vara tillbaka på hemmaplan och njuter till fullo av att få komma ut i arbetslivet och verkligen få jobba igen. Ett aktivt liv är helt enkelt någonting jag mår bra av och att få känna mig delaktiv, få göra någonting konkret, få arbeta, det är någonting som verkligen ger mig någonting. Jag är född arbetsmyra och det är sån jag är, så är det bara. Till och med vikarietimmarna på KHS är givande och känns roliga att gå till. Kanske är jag inne i någon form av förälskelseperiod vad gäller Åland och allting jag nu kommit tillbaka till, jag vet inte. Det är mycket möjligt att det är så, men hur som helst. Jag trivs med mitt liv för tillfället och faktum är att jag just nu inte skulle vilja ändra på så väldigt mycket alls. Jag har omväxling i vardagen, jag håller på med saker jag tycker känns givande och som jag trivs med och dagarna liksom bara flyter iväg utan att jag behöver tänka så mycket på det. Det har till och med gått så långt att jag idag blev riktigt förvånad över mig själv och min reaktion, nästan lite smått rädd, jag kom nämligen på mig själv med att vikariera i finska och faktiskt tyck det var riktigt roligt. I finska av alla ämnen, men ja, jag tyckte faktiskt det var roligt, även om klassen jag hade just då var allt annat än tyst och beskedlig. Visst tog det på, och visst var jag rätt trött och slut när jag kom hem, men ändå, jag tyckte det var roligt.