Inspiration och kreativitet likt ett sprudlande vattenfall

Solen skiner ute och för första gången på flera dagar känns det riktigt skönt ute. Den isande kylan och den råkalla bitande vinden har äntligen dragit sig härifrån. Underbart! Den allra bästa källan för att känslorna ska blomma och tankar och inspiration ska flöda fritt. Just nu har jag verkligen hundra processer på gång där uppe i hjärnkontoret och hur mycket nytt och spännande som helst som ligger där och gottar till sig. Kreativiteten fullkomligen sprutar. Nu är det snarare så att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av allt, jag fyller hink efter hink uppe i den grå och vita substansen och jag har helt enkelt inte bassänger nog att tömma av den mängd tanke- och idévätska som bildas.



Jag flyger från uppdrag till uppdrag och flaxar än hit och dit, men det är inte så att det äter nämnvärt av min energi, utan snarare tvärtom. Jag fyller hela tiden på lagrena och hittar ny inspiration och nya källor att hämta kraft och lust ifrån. Jag trivs som fisken i vattnet med att vara tillbaka på hemmaplan och njuter till fullo av att få komma ut i arbetslivet och verkligen få jobba igen. Ett aktivt liv är helt enkelt någonting jag mår bra av och att få känna mig delaktiv, få göra någonting konkret, få arbeta, det är någonting som verkligen ger mig någonting. Jag är född arbetsmyra och det är sån jag är, så är det bara. Till och med vikarietimmarna på KHS är givande och känns roliga att gå till. Kanske är jag inne i någon form av förälskelseperiod vad gäller Åland och allting jag nu kommit tillbaka till, jag vet inte. Det är mycket möjligt att det är så, men hur som helst. Jag trivs med mitt liv för tillfället och faktum är att jag just nu inte skulle vilja ändra på så väldigt mycket alls. Jag har omväxling i vardagen, jag håller på med saker jag tycker känns givande och som jag trivs med och dagarna liksom bara flyter iväg utan att jag behöver tänka så mycket på det. Det har till och med gått så långt att jag idag blev riktigt förvånad över mig själv och min reaktion, nästan lite smått rädd, jag kom nämligen på mig själv med att vikariera i finska och faktiskt tyck det var riktigt roligt. I finska av alla ämnen, men ja, jag tyckte faktiskt det var roligt, även om klassen jag hade just då var allt annat än tyst och beskedlig. Visst tog det på, och visst var jag rätt trött och slut när jag kom hem, men ändå, jag tyckte det var roligt.

Endorfinkick av det större slaget

Det är mycket jag har återinvigt nu den senaste tiden och ikväll var det dags igen. Det är 4 år sedan jag lade spikskorna på hyllan och min dåvarande friidrottssatsning på is. Efter det har jag knappt satt fötterna på en löparbana och minst av allt gjort någonting speciellt aktivt. Ikväll spräckte jag däremot den barriären. Efter en maratonfika med Sara igår och tre timmars konstant social gemenskap, hade vi båda blivit så pass taggade att vi helt enkelt bestämde oss för att ta en date på IP redan inkommande kväll, vilket med andra ord betydde nu ikväll. Sagt och gjort. Även om regnet stundvis skvalade ner från en grådaskig och mulen himmel och termometern inte visade mycket mer än 5 plus byltade vi på oss varma kläder och sammanstrålade på WHA (Wiklöf Holding Arena, vår stora och maffiga friidrotts- och fotbollsanläggning) vid 19-tiden. Jag höll på att få hjärtat i halsgropen redan innan jag satt igång och hjärtat började slå fortare i bröstet bara av att idrottsklädd äntra banorna och planen igen, men mest av allt påverkade nog alla människor som var där för kvällen min känsla i magen. En hel drös med friidrottare, både tränare och aktiva. Prestationskrav. Ögon i nacken. Blickar. Jag kände mig som världens mest uttittade. Där kommer jag, träningsklädd, och tar stegen över den del av mitt liv som jag inte aktivt haft någon större kontakt med sedan jag var 17. Troligtvis var det största obehaget påhitt enbart från min egen sida och någonting jag själv skapade i mitt eget huvud, men jag kände mig ändå som ett ufo, väldigt mycket på fel plats. Som tur var avbefolkades banorna och arenan ganska fort efter det att vi kom och till sist var det inte mer än vi två och en enda ynka löpare kvar. Faktum är dessutom, när vi väl satte igång, så var det inte lika farligt längre. Strunt samma ifall det mot all förmodan råkade vara någon som tittade lite extra. Och vad sjutton, om nu någon hade kritiska kommentarer i huvudet. När vi väl kommit igång flöt allting bara på. Endorfinerna sprutade och skorna smattrade mot underlaget (nåja, dunsade åtminstone). Vi tog det i vårt tempo. Lugnt och sansat, men ändå så att vi kände att vi verkligen gjorde någonting. Någonstans där inne hade jag fasat för hur det skulle kännas. Att jag inte alls skulle orka, att konditionen inte alls skulle finnas där.. värst av allt, att jag kanske till och med skulle vara tvungen att sluta, ge upp, för att flåset inte hängde med. Det var med aningen spända steg och en fortfarande en gnutta ängslan kvar i kroppen som jag tog de allra första stegen. Döm om min förvåning när jag kände kroppens respons, pulsen steg, hjärtat pumpade, mjölksyran steg aningen i benen, men det var inte outhärdigt tungt. Jag orkade och framförallt, det var roligt. Känna banorna under fötterna, doften av regn och vått underlag. En endorfinkick som heter duga och en rejäl motivationsspark i baken om att fortsätta. Inga måsten, inga krav, ingen direkt prestation. Bara hålla på för att det är roligt och för att jag verkligen vill. Den här känslan har inte funnits i mig sedan långt, långt bakåt i tiden. I alla fall inte för friidrott och defintivt inte för att springa intervaller. En häftig känsla och en varmt välkommen sådan!

Det här ska definitivt göras om! Kanske tjejmilen nästa? Hänger du på? ^^

Äntligen hemma igen

Nu har jag varit hemma på åländsk mark i 2 veckor och faktum är att jag faktiskt kan stå för ordet och även känna med det. Jag är verkligen hemma. Efter dryga 2 månader på Gran Canaria trodde jag att jag aldrig någonsin skulle klara av att lämna än och fram för allt inte återvända tillbaka till det ö-liv jag levt mina tidigare 20 år. Att Åland skulle vara mitt tillhåll ens enbart över sommarmånaderna kändes rent ut sagt otrevligt och verkligt motbjudnade. Hur skulle jag någonsin stå ut? Hur skulle jag klara av att komma tillbaka hit igen? Olusten enbart inför blotta tanken på att återvända värkte i magen och allt kändes bara fel och obehagligt. Åland lockade inte det minsta, utan verkade snarare bara motbjudande och påträngande jobbigt. Så gick det ytterligare ett par veckor och det var som om jag hade vänt ett mynt. Helt andra känslor svallade inuti mig och den motbjudan och den avsmak jag för bara ett tag sedan känt mot att åter styra kosan mot Skandinavien och Åland, var i det närmaste som bortblåst. Istället hade känslor av lättnad och glädje inför en avfärd bosatt sig i mitt inre. Plötsligt kändes det skönt att tänka att jag snart skulle få åka från ön jag nu befann mig på, att få lämna det liv jag levt så intensiv de senaste månaderna och att få komma tillbaka till någonting hemvant och "verkligt" igen. Hur jag än bar mig åt, fick jag nämligen aldrig riktigt fatt i känslan av att verkligen vara ett med Gran Canaria, att helt och fullt ut hitta MIN plats och känna mig verkligt hemma. Vissa stunder lyckades jag visserligen fånga den känslan, men känslan var alltför flyktig och någon längre period klarade jag aldrig av att behålla den.

Nu är jag däremot på Åland igen, på MIN ö och äntligen känner jag den välbekanta och härligt välkomna känslan i magen igen, nu är jag verkligen hemma igen. Underbart! Kanske är även det här en känsla som är av den flyktiga sorten och kanske håller den inte i sig speciellt länge, men ändå. Just NU känner jag mig verkligen hemma, för tillfället vill jag inte vara någon annanstans än just här. Nu är nu och NU njuter jag av att vara tillbaka med åländsk mark under fötterna och havet svallande och brusande omkring mig!