Första kvällen hemma ända sedan i lördags. Känns som en evighet sen sist, ändå som igår. Hur som helst njuter jag verkligen av att vara tillbaka. Fägelanda ÄR verkligen mitt hem nu, även om det bara är för en dryg vecka till. Det är här jag har mitt liv och här jag trivs som allra bäst. Så är det bra. Känner mig hur som helst som en ny människa nu, enbart efter att jag fått andats frisk Dalsländsk luft igen och gå på Dalsländsk mark. Nej, det har nog kanske inte så mycket med själva naturen att göra, eller kanske har det, vad vet jag. Hur som, så är det otroligt skönt att vara här igen. Har varit i Mora nu sedan i måndags och tre dagar där uppe är verkligen mer än tillräckligt. Det som förut verkligen var min oas, mitt andningshål i vardagen har nu tappat lite av sin stjärnglans. Visserligen är det fortfarande mysigt att komma upp, men det har inte alls samma funktion och positiva påverkan på mig som det hade de första veckorna jag var där. Inte ens mötena och mina samtal med Isobel ger lika mycket som de en gång gjorde. Förut var hon verkligen mer eller mindre min gud, min skyddsängel och min mentor, nu är hon mer som vilken samtalspartner som helst. En enorm skillnad egentligen och kanske är det bara ett bra tecken. Ett tecken på att jag faktiskt kommit vidare och tagit ännu ett steg mot min självständighet och ett fritt liv. För Mora är ju faktiskt egentligen ingenting annat än en mellanlandning, en rastplats och ett stopp för att göra sig redo för vidare äventyr. Jag är glad över att jag fick chansen att komma dit, jag är mer än tacksam faktiskt. Hade det inte varit för MHE och Mora, vet jag faktiskt inte riktigt var jag hade stått idag. Knappast där jag står just nu i alla fall. Det har hänt enorma förändringar i mitt liv sedan i april då jag började där och redan allra första veckan dör uppe tog mitt liv en total helomvändning, en förändring som mer eller mindre hållit i sig. Det var en period i mitt liv då Mora faktiskt var så nära himmelriket för mig som jag kunde komma, det var min chans att koppla av och pusta ut.. även om veckorna där alltid också betydde nya utmaningar och stora rädslor och myter att slå hål på. Det var inte bara rosa och lekande lätt att vara i Mora, men det var givande och det gav mig alltid väldigt mycket. Mycket av just den euforiska glädjen och känslan av lätthet är nu borta. Det är inte alls lika härligt att komma upp nu, som det var för bara ett par månader sedan, faktum är att det nu faktiskt är mer påfrestande, än vad det ger mig. En lite sorglig känsla, men samtidigt lite av en triumf. Jag har verkligen tagit mig någonstans, även om jag många gånger känner mig som om jag bara står kvar och trapar på stället. Jag är defintivt på rätt väg och även om jag själv anser att jag fortfarande har en bra bit kvar av min vandring, så har jag nog ärligt talat aldrig mått så bra som jag gör nu. Det sprittar av känslor och liv i min kropp och för första gången på väldigt länge, kanske någonsin, har jag en längtan och en äventyrslystenhet som verkligen driver mig och manar mig framåt. Jag njuter av livet och jag ser fram emot morgondagen. Hade jag fått reda på att jag skulle säga så för bara ett par månader sedan hade jag inte trott på det, men nu vet jag. Det är sanning och det är faktiskt också jag som känner så. Underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar