Berg- och dalbana är verkligen rätt namnet just nu

Blir inte riktigt klok på mig själv och mina känslor/tankar faktiskt. De senaste dagrna har jag gått omkring som en, i det närmaste, grå och platt vålnad. Ett tomt skal utan egentlig substans. Jag har varken känts någonting speciellt, eller haft förmågan att kunna uttrycka vad som försigår inuti mig. Jag har helt enkelt inte vetat, inte förstått, inte så mycket någonting alls egentligen. Jag har bara existerat, flutit med. Känslorna har jag haft inlåsta någonstans långt där inne och det mesta annat av min egentliga personlighet har jag placerat långt utom räckhåll. Jag har till ytan varit en helt vanlig Sonja, men innanmätet har varit på flykt.
Nu äntligen känns det som om dörren till mitt inre så smått börjat öppna sig igen. Glädje och skratt har sakta med säkert påbörjat sin resa in i min kropp igen. Även ledsamhet, irritation och trötthet kommer sakteliga tillbaka till sina rättmätiga platser. Äntligen är även det efterlängtade pirret tillbaka nere i maggropen och jag känner lycka, inspiration och längtan så smått börja bubbla i kroppen igen. Min kropp och hela mitt inre påminner mig om naturen alldeles i skiftet mellan vinter och vår. Snön har länge legat som ett tjockt och kallt täcke över allting, all växtlighet har legat i träda och hela livscykeln har varit avstannad under en lång period nu. Allt bara väntar på solens allra första strålar och värmen hon utsänder, de väntar på startskottet, på att livet ska blomma upp igen. Precis så känner jag mig nu. De första snödropparna, vårens allra första livstecken, har försiktigt stuckit upp sina små och sköra, vita klockor. Än är det långt kvar till själva våren, men det är i alla fall ett gott tecken. Ett tecken på att den kalla och livlösa vintern snart äntligen är till sin ända. Hoppet är åter här och snart forsar vårbäcken sprudlande härligt igen.
Jag själv är åter på rätt väg och jag är glad och tacksam över att ännu en gång hittat fram under snödrivorna.