2007, en tillbakablick

Tänk. Egentligen bara en dag kvar på det här året. Eller om vi ska vara petnoga en och en halv., den här dagen är ju inte riktigt slut ännu. Kan faktiskt inte riktigt förstå vart det här året har tagit vägen. Allting har verkligen bara rusat förbi och speciellt hösten och nu de allra sista månader. Känns som det inte alls var speciellt länge sedan jag flyttade ner till Färgelanda och bodde in mig i mitt ljusa rum på Gråbo, lärde känna nya människor, tog mig an Livslinjen och hela det konceptet och helt enkelt började på ny kula nere i sydväst. Det känns som hela Dalslandsvistelsen kunde varit endast några få veckor, samtidigt som det på något vänster ändå känns som det minst lika bra kunde handla om år. Jag kan helt enkelt inte riktigt greppa det där med tid. Allting är relativt, javisst, men när det gäller tid är det verkligen ett klockrent uttryck. Vissa dagar och stunder sniglar sig fram och en minut känns i det närmaste som en timme och ibland ännu mer, medan andra dagar, veckor och månader bara svischar förbi och verkar inte pågå i mycket mer än en sekund.

Det här året har har hur som helst verkligen varit i en klass för sig. Aldrig har jag varit med om att det har hänt så mycket och skett sådana otroliga förändringar under bara några få månader. Det här senaste året har varit så intensivt och så fullspäckat av intryck, upplevelser och livsavgörande faser att det istället för bara ett år lika bra hade kunnat handla om två, och i vissa avseenden kanske även tre. Det började inget vidare. Den inledande vintern var motig, trög och mörk. Det var segt, oinspirerat, tungt. Starten i Mora kom som ett ljus i allting och efter första veckan där, någon gång i april, kom den verkliga vändningen. Bara på några dagar vändes allting på ända och hela mitt liv ställdes på kant. Jag stod vid vägskälet. Livet och allt vad det innebär, eller en fortsatt tillvaro i dunklet med ångest och förbud som mina två bundsförvanter. Vägskälet kom precis rätt i tid, jag var så redo jag bara kunde bli. Jag tog tjuren vid hornen och valde livet. Det var nu, eller aldrig. Efter det rullade allting igång. Slit och hårt arbete har det varit. Mycket djävlar anamma och spott i näven. Det har varit både hårt och tufft, men jag har varit envis och enträgen. Stretat på och vägrat lägga mig ner och ge upp, även om det många dagar känts som det enda vettiga. Min envishet har varit en av mina styrkor, den har tagit mig framåt och fått mig att kämpa vidare, trots att dalarna ibland varit becksvarta. Det har varit många dalar under färden och även om de mörkare perioderna fortfarande återkommer då och då, handlar det inte längre om avgrundshål och långvariga perioder av mörker, topparna och de ljusa stunderna har undan för undan dykt upp med allt tätare intervall och dagarna med lycka och glädje har blivit allt fler. Mitt liv har med andra ord ändrat från den mörkaste grå- och brunmurriga nyansen, till en tillvaro allt mer färgad i glatt och ljust. Skillnaden från nu och tillbaka till för ett år sedan, är motsatser som lika vitt skilda som natt och dag.

Mora var vändpunkten och sedan dess har mitt liv bara gått fortare och fortare. Jag var på väg tillbaka ner i den djupaste avgrund, men lyckades vända i sista stund. Från apati och likgiltighet inför framtiden tog jag steget och gav mig ut på öppet hav. Jag hittade motivationen igen och på något sätt vinglade jag mig tillbaka in på livets stig. Tillsammans med Linda gav jag mig iväg på en resa till Bulgarien, kastade mig huvudstupa ut i det okända och ut i livet. Jag var skoltrött så huvudet värkte, men tog mig ändå framåt och vidare och fick efter fyra år min efterlängtade vita mössa. Jag tog studenten och jag firade. Och faktum är, jag njöt. Jag hade tänkt strunta i allting och ville först ingenting hellre än att bara dra täcket över huvudet och sova bort hela dagen. Låtsas som jag inte existerade. Kura och förtränga. Ändå tvingade jag på mig festkläder och gav mig ut i vimlet. Släpade mig till studentmiddagen och anslöt till festligheterna. Och faktiskt. Jag hade roligt. Jag hade så roligt som jag inte haft på väldigt, väldigt länge och jag festade till. Jag gick till och med ut på krogen, någonting som då var i det närmaste en prestation av världsklass. Jag vågade mig ut, jag utmanade mig själv på diverse plan, jag var rädd och full av oro, men jag gjorde det ändå och jag njöt av mina framsteg. Det var en skräckens dag, men jag gjorde det till min och till en dag att minnas.

Sommaren flöt på och undan för undan började allting ramla på plats. Det gick i maklig takt och förändringarna skedde inte över en natt, men sakta men säkert gick det framåt. Det gick åt rätt håll. Mot livet. Hela tiden mot livet. Det är en både krokig och snårig stig, full av fällor och svårövertagliga hinder, men det är en väg som ger resultat och som stärker och inspirerar. Även om det vissa dagar fortfarande är kämpigt, mörkt och dystert, så är jag fast besluten. Lika fast besluten som jag var i Mora någon gång i april. Då valde jag livets väg och jag tänker inte avvika, det här är vägen jag tänker fortsätta på. Det här är den väg jag vill gå, min väg.