Tänk vad mycket energi och glädje det kan ge bara av att gå och lyfta lite skrot. Jag tycker det verkligen, men ganska konstigt och lite lustigt egentligen. Tycka det är givande att trängas tillsammans med andra människor på ett begränsat utrymme, svettas tillsammans, obehindrat utsöndra konstiga läten, pusta och stånka som en flodhäst, i hopp att orka lyfta lite, lite mer (eller låtsas pusta och stånka ändå bara för att det får en att känna sig lite mer häftig?!). Känna sug efter att komma tillbaka, utsätta sig för samma tumult gång efter annan och dessutom betala dyra pengar för kalaset. Människan är allt bra konstig. Alla är väl inte heller lika träningstokiga och endorfingalna som jag. Alla njuter inte lika mycket av att känna svetten lacka i pannan, flåset stig i bröstet och musklerna pumpa mjölksyra. Alla tycker inte att sådana saker är lika kul, eller ens det minsta givande, men det gör jag. Andra fascineras av bilar och vrålande motorer, går igång på hovar som klapprar och hästar som galopperar fram i rasande tempo, njuter av att känna en kall öl rinna nerför strupen och en tysk b-film rulla på tv:n, känner adrenalinet spruta vid blotta tanken på att få hålla en ny och fräsch mangatidning i näven eller suckar belåtet av att få sjunka ner i den luggslitna fåtöljen, insupa den unkna och aningen fräna doften av utslitet tyg, lyssnandes å den allra senaste metalskivan. Jag är inte en av dem. Träning och fysisk aktivitet är en av de saker som får mina ögon att tindra, mitt hjärta att slå ett extra slag och mina muskler att spänna sig av entusiasm och nyfikenhet och adrenalinet att börja pumpa ut i ådrorna. Att få röra på mig är använda min kropp, det är mitt livselixir, en av flera vägar till total tillfredställelse. Jag tog en runda på gymmet idag och vilken njutning. Svettdroppar i pannan, en kropp i arbete och till sist utröttade och spända muskler. Den friska kvällsluften som smekte mitt ansikte (okej, det var rätt kylslaget, men skönt ändå) under cykelturen tillbaka hem och en sista kraftansträngning när jag tog de sista stegen uppför trappan för att komma in. Genast in i en varm och härlig dusch och sedan krypa ner i nya rena och mjuka myskläder. Hela jag alldeles lugn och avslappnad. Underbart.
Jag tycker om gym och jag trivs i den atmosfär som råder där. Jag gillar att lyfta skrot och svettas bland hantlar, skivstänger och smith-maskiner. Däremot har jag en viss avsmak för cardiomaskiner, trampcyklar och löpband. Stå där och trampa runt, runt timme ut och timme in, utan att komma någonstans. Springa eller tokgå kilometer, efter kilometer i världens motlut, enbart för gåendets/springandets skull, utan att få den minsta lilla skymt av någonting annat än bandet som rullar fram under fötterna och om gymet du går på är lyxigt nog, eventuellt en glimt av tv-skärmen ovanför ditt huvud. Så tillgjort, så konstlat. Jag tycker visserligen både om att springa, gå och cykla, men inte instängd inomhus, fastspänd på en maskin och utan några andra synintryck än de som finns alldeles tätt inpå mig. I bästa fall kanske det åker någon enstaka bil förbi utanför fönstret, eller tanten brevid byts ut mot en svettig och illaluktande karl i medelåldern. Nej. Cardiomaskiner och konstgjorda apparater är ingenting för mig. Andra ägna sig åt den biten hur mycket de än behagar, men jag vill inte falla ner i den avgrunden. För mig känns det sjukt, tillgjort och alldeles onödigt. Gym och regelrätt styrketräning i all ära, men vill jag ägna mig åt mer konditionskrävade former, snör jag hellre på mig mina joggingskor och tar mig en runda i naturen. Frisk luft, vackra vyer och en dos av välbefinnande så det heter duga. Det kan inga gym, eller trampmaskiner någonsin motsvara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar