En dag på Arlanda

Nu är jag då äntligen här. På Arlanda, Sveriges svar på Heathrow, det enorma asfaltskomplexet mitt emellan Uppsala och Stockholm. Det blir ett kort inlägg den här gången. Har redan skrivit ett idag, men det ligger i tryggt förvar både på min dator och på USB-minnet jag fick av mamma precis innan jag åkte. Tyvärr ligger det i lite väl tryggt förvar och kommer att förbli opublicerat ännu åtminstone ett par timmar, kanske dagar om jag har otur, tills jag får tag i trådlöst nät, eller ett helt ordinärt och vanligt usb-uttag. Det visar sig, men uppdateringen kommer, det lovar jag.
Hur som helst har allting hittills gått som på räls, även dagen idag som verkligen har flutit på alldeles smärtfritt. Per skjutsade ut mig hit till Arlanda i god tid och redan runt 12-12.30 har jag huserat här i terminaler och gångar. Lite tråkigt att inte ha sällskap, men med tanke på den ofantliga mängd människor som ändå dagligen passerar här, har det ändå inte känts speciellt ensamt. Människor till höger och människor till vänster, det är verkligen folk överallt. Enda stället jag hittills fått vara helt solo är faktiskt på toaletten. Eftersom jag då fortfarande gick och släpade på alla mina kollin, men trots allt behövde besöka toaletten, krängde jag in kärra och hela packningen i toalettutrymmet. Som tur var var det en relativt stor toaletthistoria och det fanns åtminstone tre bås att välja mellan, betydligt enklare än om toaletten enbart bestått av ett enskilt bås. Jag är fortfarande relativt godtrogen av mig och vill inte tro att det finns folk som stjäl mina saker, men efter kamerastölden för ett par veckor sedan har jag åtminstone blivit aningen mer aktsam med mina tillhörigheter. Jag var som sagt ensam i rummet då jag kom och det avgjorde saken. För ett ögonblick vågade jag ställa ifrån mig bagagevagnen, medan jag fort som attan skyndade mig in på toaletten, gjorde mina bestyr och lika snabbt skyndade mig tillbaka ut till mina tillhörigheter igen. Tror jag aldrig varit snabbare i mitt liv vid ett toalettbesök och heller aldrig på mer helspänn än jag var nu. För att vara helt säker på att hinna ut ifall jag hörde någon komma in och för att på så sätt skydda mina väskor lite extra, satt jag hela tiden där med toalettdörren på glänt. Och ja, jag hade tur. Det kom vare sig några inkräktare, eller någon som hade för avsikt att ta mina saker.
Annars har det inte hänt så väldigt mycket här. Inte ännu. Jag står fortfarande bara i startgroparna och min egentligen resa börjar inte förrän boardingkontrollen öppnar. Ännu har jag åtminstone 20 minuter kvar tills Iberia har utgett sig för att ta emot oss. Än har jag 20 minuter kvar här i myllret och sorlet av alla människor omkring mig. Men snart är Sverige och Skandinavien ett minne blott. Om bara en timme ska jag, om allt är i tid, vara på väg upp i luften och ifrån allt det här. Snart ger jag mig av, och tankar, planeringar och funderingar är inte längre bara en dröm. Snart är Gran Canaria och Kroppsterapiskolan ren och skär verklighet.