Har flängt så mycket fram och tillbaka de senaste veckorna, att jag faktiskt inte riktigt vet var jag har mig själv. Efter att jag gav mig av från Färgelanda före jul, har jag hunnit med många vändor hit och dit. Hann inte vara hemma på holmen ens i ett dygn den gången och redan dagen efter att jag väl landat på åländsk mark igen, bar det vidare av mot julfirande och Karis. En knappt vecka där och så tillbaka mot ön igen. 4 dagar i öriket och så avfärd igen. Ett par dagar i Dalsland och så tillbakaresa ännu en gång. Det har med andra ord varit fram och tillbaka, upp och ned och hit och dit den senaste tiden, vilket har gjort att jag för tillfället faktiskt inte känner mig riktigt hemma någonstans. Nu är jag hur som helst här på åländskt territorium igen, men inte för någon längre period nu heller. Hinner vara här i dryga veckan till och sen är det avresa ännu en gång. Långfärd den här gången. Och nu är det inte längre någon kortvisit det handlar om. Nu gäller det månader. På ett sätt känns det ändå bra. Har blivit lite väl mycket flängande och kastande hit och dit nu den senaste tiden och det har varit svårt att finna lugnet och stillheten. Alltför mycket på på gång och för mycket tankar och planeringar snurrandes i huvudet. Det kommer knappast bli mindre tankar nu framöver och antagligen väldigt mycket planerande och funderande ändå, men förhoppningsvis kommer jag i alla fall att lyckas skapa någon form av plattform att stå på, ett lugn att bosätta mig i. Bara jag kommer in i systemet och lär mig rutiner och vardagsvanor, ska det förhoppningsvis inte bli något större problem. Det kommer bli annorlunda, mycket nytt och många ovana intryck, men jag ser verkligen fram emot det.
Fick hur som helst biljetterna inför resan idag och även om det fortfarandehar kvar en stor overklighetsbubbla runt mig och en stark känsla av att allting bara är påhitt och fiktion, har det aldrig någonsin känts så påtagligt som det gör nu. Snart är resan och hela utbildningen inte längre bara fantasi och funderingar, snart är det en lika sann verklighet som den jag lever i just i detta nu. Tänk. Om en dryg vecka är inte längre varken Åland, eller de Dalsländska murriga skogarna, min hemvist, då är det Arguineguin och Gran Canaria som är mitt nya näste. Förutom biljetter fick jag idag även den allra sista informationen inför resan och dessutom deltagarlista och boendeplacering. Bara biljetterna skapade tankestormar utan dess like, och att därtill få ett mail med sista info och namn och adresser till de andra, som liksom jag ska iväg på samma äventyr, det var mäktigt. Och framkallade en väldigt, väldigt speciell känsla. Nu är det helt enkelt inte bara en dröm, eller på låtsas. Nu är det verklighet och snart är jag även delaktig i den. 4 andra tjejer kommer att utgöra mina nya hustomtar. 5 tjejer, alla i 20-års åldern inklämda i en och samma lägenhet. En verklig upplevelse och en stor utmaning, men samtidigt ändå rätt spännande. Jag har ingen aning om vad det är för människor jag har parats ihop med. Jag har namn, ålder och kontaktuppgifter i hemlandet, varken mer eller mindre. Hittills är vi sammanlagt 16 stycken som alla är i startgroparna för sin kanske livs största resa och utmaning och vet alla lika lite om både varandra och vad allting går ut på. Alla med samma förutsättningar och ungefär lika mycket kött på benen. En intressant början, på en resa och en tid som har alla förutsättningar att fortsätta i samma stil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar