Dalsland tur och retur

Nu är jag alltså tillbaka på holmen igen, en knapp vecka senare. Jag har rest och flängt fram och tillbaka så mycket nu den senaste tiden, så faktum är, att jag faktiskt inte riktigt vet var jag har mig själv just nu. Jag känner mig kluven, rotlös och bara väldigt förvirrad och bortsnurrad av allting som händer. Även om det var en lång resa ner och upp tillbaka igen och upp emot ett helt dygn sammanlagt i res- och väntetider, så känns det ändå värt varende en minut för att ha fått komma ner igen en sväng. Det har varit intensivt, fullspäckat och mycket intryck och upplevelser, samtidigt som det egentligen inte hänt så väldigt mycket speciellt alls. Men bara det att vara tillbaka igen och egentligen inte vara en av gänget längre, ingen internatare och ingen elev på skolan, ingen direkt alls, förutom en i det närmaste helt vanlig besökare, bara det kändes oerhört annorlunda. Mitt gamla internat rum är inte mitt längre, det är ommöblerat och hur mysigt och tillfixat som helst och har fått en ny inneboende. Som tur är kunde det inte varit någon bättre, eller mer lämpad, som tagit "mitt rum" i besittning. Maria är den perfekta avbytaren och det är skönt att veta att det är hon som stökar runt där och ingen annan. Även om det var väldigt blandade känslor att vara tillbaka igen, så kändes det på något sätt ändå inte speciellt vemodigt. Det är som om jag verkligen kapade av de allra starkaste banden redan i julas när jag åkte och som om jag förberett mig på att inte vara ett med Färgelanda längre, vilket jag heller inte ska. På något sätt har jag trots allt gjort mig redo för avfärd och uppbrott och jag har vant mig vid tanken på att inte ha Färgelanda som mitt tillhåll och hem längre. Det var en hållplats i mitt liv och en plattform som jag under en period i mitt liv valde att stanna på, men den tiden är nu till ända och en ny era har påbörjats. Färgelanda kommer alltid att vara Färgelanda och ett ställe förknippat med väldigt många minnen och mycket intryck, men samtidigt är det en period i mitt liv som jag nu på ett sätt får lägga bakom mig, åtminstone för ett tag. Just nu är Färgelanda och Dalsland inte stället för min fortsatta utveckling. Jag behöver nya utmaningar och nya intryck, någonting jag inte längre finner nere i Sveriges sydvästra delar. Det är med sorg och saknad jag kommer åka iväg från mina sötnosar där nere, i min förut så hemtama urskog, men nu är det enbart dem jag kommer sakna, människorna, inte själva platsen och stället i sig. Färgelanda är visserligen betydelsefull och kommer alltid att förbli det, men det är någonting materiellt och någonting som kommer finnas kvar. Människorna där nere är det som skapar allting och som verkligen förgyller tillvaron där. Utan dem hade ingenting varit sig likt och Färgelanda hade troligtvis varit som vilken byhåla som helst. En liten håla mitt inne i skogen, med tre mataffärer, ett bibliotek, systemet och en busstation, varken mycket mer eller mindre. Min tid nere i Färgelanda är dock slut nu och jag tror inte att jag kommer flytta tillbaka ner igen, även om det alltid kommer vara ett ställe som har en speciellt plats i mitt hjärta. Min fortsatta resa vidare ut i livet har åter satts i rullning och den hållplats jag haft som min hela hösten är nu förbrukad. Tåget går vidare mot nya mål och nya vyer. Det är hög tid för avfärd nu och dags att säga farväl. Hösten och månaderna har varit innehållsrika och väldigt omtumlande. Det har varit intensivt, men ändå kolugnt. En tid att blicka tillbaka på med glädje och värme i ögonen och hur som helst en period av mitt liv som verkligen haft stor betydelse, på väldigt många plan.