Färgelanda here I come

Väskan är packad. Bara det allra sista återstår att slänga ner i morgon bitti. Har inte varit borta i mycket mer än en vecka, ändå är längtan och saknaden enorm. Även om det är en tidig väckning i morgon och en hel dags resande, så känns det värt det. Det är värt varenda timme på båten, varenda bussminut och alla väntetider. I morgon är jag äntligen där nere igen, i mina älskade och hemtama skogar. Om mindre än 21 timmar, om allt gått vägen och inga större förseningar ägt rum. Då får jag äntligen återse Färgelanda och den Dalsländska prakten. Prata goja, kramas och ta långa uppfriskande promenader med Maria. Pussas och kramas med min lilla prins. Och helt enkelt bara återse allt jag åkte ifrån, dagarna innan jul. Det är inte mer än 10 dagar sedan jag reste därifrån, men det känns som en evighet. Jag längtar tillbaka, men jag vet att det även kommer vara en riktig pina att tvingas säga farväl och ge mig av igen när vistelsen går mot sitt slut. Då är det inte längre enbart en kort paus det handlar om. Då är det månader. Tidigast i maj kan jag komma ner igen och det är en lång tid. Det kommer göra ont. Det kommer svida. Och det kommer vara känslofyllt och tårögt. Men det är den dagens bekymmer. Nu ser jag bara fram emot att få komma ner och träffa alla igen. Sorgen och det tunga får komma senare. Inte nu.