17 januari, 2008

Klockan är 10.30 och det är nu min sista morgon här i Sverige på månader. Kom fram igår sent på eftermiddagen efter en skumpig och krängande båttur över havet och en påföljande bussresa. Hade turen att ha sällskap både hela båt- och bussresan, så speciellt nervös hann jag faktiskt inte bli. Inte heller kändes de två timmar resan över vattnet ändå tar speciellt påfrestande. Vi hade mycket att prata om och tiden flöt på. Sofie begav sig vidare först mot Stockholm och därefter tågbyte mot Örebro och även för hennes del, vidare mot en ny studiestad och nya äventyr. Malin kom med mig på bussen mot Uppsala och först vid stoppet vid Willys vinkade vi av varandra och sade hej då. Mötte upp Per (mammas kusin) och hans dotter Sanna i kassan inne i affären och resten av kvällen umgicks jag i deras sällskap. Per har jag endast träffat ett par gånger tidigare, under samma vecka nu i somras. Sanna, har jag aldrig tidigare mött, bara hört talas om. Det var roligt att äntligen få ett ansikte och chansen att lära känna dem båda två aningen bättre. Vi är trots allt släkt, även om det inte är i det allra första ledet. Känns lite tråkigt att jag aldrig tidigare haft någon vidare kontakt med någon av dem, speciellt inte Pers barn. Det existerar nämligen en dotter till, Charlotte, och för mig alltså ännu en obekant syssling/småkusin. Henne hämtade vi upp på Arlanda senare samma kväll, då hon kom hem från ett par månaders vistelse i Osaka. Lite Arlanda-atmosfär fick jag med andra ord känna på redan igår, men ankomsthallen den gången och inte avgångshallarna där jag kommer att irra runt idag. Gårdagen bjöd med andra ord på ett flertal möten och träffar, varav två med helt okända ansikten. Det var en väldigt intressant eftermiddag och påföljande kväll, men samtidigt även ganska intensiv och även ganska mäktig. Mycket nya intryck och en hel massa ny information att smälta. Bland annat fick en ordentlig genomgång av släkten på den här sidan av havet och vetskap om diverse grenar och kvistar det gamla trädet verkar ha skickat ut åt diverse håll och kanter. Ännu fler av mammas kusiner jag aldrig mött, knappt ens hört talas om, och därtill även en handfull sysslingar jag heller aldrig råkat på. Sanna och Charlotte är jag hur som helst väldigt glad över att ha träffat och båda två verkar som riktigt mysiga själar. Sanna är dessutom lika gammal som mig och Charlotte 25, så endast ett par år äldre. Förhoppningsvis är det här heller inte sista gången vi ses och jag hoppas på att få möta dem igen.

Nu har nyss ätit frukost, även den, den sista på skandinaviskt territorium på över ett kvartal och nu är det inte många timmar kvar tills jag verkligen befinner mig på Arlanda, har checkat in mitt allt mitt bagage och förhoppningsvis även bänkat mig i flygstolen för den första etappen på resan ner söderöver. Ännu har jag lite tid kvar här i Sverige och dryga timmen kvar här i Pers lägenhet, där jag även tillbringat natten. Tror bestämt jag ska ta mig ut i friska luften en liten sväng. Vill passa på att insupa lite frisk svensk luft innan det blir stillasittande, resande och inomhusvistelse för hela slanten. Jag sitter och tittar ut genom fönstret och den gråmulna himlen blickar tillbaka på mig. Vinden får trädens grenar och dansa som tokiga och det viner ordentligt i knutarna. Idag är det dock uppehåll och mellan molnen glimtar även några få strimmor blå himmel fram. Det är med andra ord inte världens regn och rusk, inte idag. Regn är annars någonting vi fått mer än tillräckligt nu den senaste tiden. Regn och relativt varmt för årstiden, vilket betyder en temperatur på runt 4 plusgrader. Inget vidare höjdarväder för att vara vinter med andra ord, men definitivt heller ingen väderlek som jag kommer sakna speciellt mycket nu när jag väl ger mig av. Snarare är det så att det ska bli riktigt skönt att få komma bort från rusk och grådask. Från mörkret och från den råkalla och regnmättade luften. Jag har fått min dos för en lång tid fram över och nu blickar jag istället fram emot ett betydligt behagligare klimat. Jag längtar efter solens varma strålar mot ansiktet, efter ljumma vindar som smeker min kind. Jag ser fram emot grönskande vidder och liv, men mest av allt längtar jag ändå efter ljuset och någonting annat än det kompakta vintermörkret.

Tänk. I morgon när jag vaknar, och om allting gått enligt planerna, befinner jag mig inte längre på svensk mark, inte heller på skandinavisk. Då är det nämligen spansk mark jag har under fötterna och bara ett par 10tals mil bort har jag Afrikas vidsträckta vidder. Helt otroligt, men grymt häftigt!