13.9, kort rapport och kylslaget väder

Nu har jag äntligen köat klart och även anmält mig till den kurs jag redan pa förhand tittat ut. Känner mig fortfarande aningen nervös över ifall jag valt rätt niva, men det visar sig väl med tiden. Är det för svart far jag i värsta fall helt enkelt ga om samma kurs en gang till, alternativt hoppa ner en niva. Antar att jag hur som helst komemr fa lägga ner en hel del arbete pa tyskan nu framöver, men det är ju ända en av anledningarna varför jag över huvud taget kommit hit, sa jag känner mig ända relativt motiverad och förberedd. Ska bli roligt bara att fa komma ut och träffa lite folk, som dessutom manga kommer vara i ungefär samma sits som jag. Det vill säga, här som au pairer. Det blev som jag tänkt, en tidig väckning i morse, men eftersom jag ända var vaken, sa gjorde det inte särskilt mycket ända. Tog en tidigare U-bahn än jag planerat, sa redan 6.20 var jag utanför Gasteig och redo i den första av flertalet köer för dagen. Jag var inte den första, men ända närapa ända framme vid dörren. Undan för undan fylldes det pa av köande människor och efter ett tag slingrade sig kön lang. Väntan är aldrig speciellt rolig och inte heller idag var det nagonting att jubla av glädje över. Speciellt inte när vi var tvungna att sta utanför stängda dörrar och vänta och vänta i det rakalla morgonrugget. Jag var inte heller riktigt förberedd pa att vi skulle vara tvungna att sta utomhus, sa överdrivet mycket kläder hade jag heller inte pa mig. Hade jag vetat, eller varit mer förutseende, hade jag bra gärna haft pa mig ett par lager till. X-hopp och akarbrasor fick tjänstgöra som värme-element när kylan var alldeles för outhärdlig. Klockan 8 öppnades äntligen dörrarna och nummerlapparna började delas ut. Eftersom jag varit i sa pass god tid fick jag turligt nog ett sa lagt nummer som 15 och min anmälningstid var i den allra första intervallen kl.9-10, nr.1-100. Inne väntade ytterligare köande och först kl.9 släpptes vi vidare till själva anmälningsapparaturen och ett 10-tal datorer, som stod uppradade utmed väggarna och tillhörande anmälningspersonal. Även om jag fragat en första tant redan under köandet, sa hamnade jag till en början i fel kö. Jag var tvungen att snällt och lydigt traska upp 2 vaningar och fortsätta där. Ny kö och ny väntetid och ännu mer missförstand och runtirrande. Det enda som sist och slutligen behövdes fran 3-vaningen var en ynka liten krumelutt till underskrift och sa kunde jag ställa mig i den undre kön igen. För anmäla mig, det var jag i vilket fall som helst göra pa första vaningen, det gick da alls inte för sig att göra där uppe. Sagt och gjort. Jag fick traska nerför trapporna igen och ater ställa mig i anmälningskön. Som tur var lyckades jag övertala en av ordningsmännen att släppa fram mig, jag hade ju trots allt redan köat i samma kö en gang. Nu gick det lite snabbare och som 60:e man fick jag äntligen min kurs inskriven, kunde betala och fick äntligen chansen att klar och färdiganmäld lämna byggnaden och ta mig ut i friska luften igen. Höstrugget som rader ute idag var däremot ingenting jag direkt längtade efter. Kylan hade satt sig ända in i märgen och även om jag vistats inomhus en längre tid, sa satt isen benhart kvar i kroppen.

Over and out.

11.9, Einstufungtest och kommande köer

Idag har jag varit här i exakt två veckor. Är lika förundrad fortfarande över hur fort tiden går, för dagarna verkligen springer förbi. Alla stunder går kanske inte i riktigt samma supertempo, men ändå, överhängande är att dag för dag susar förbi. Är det någon stund som känns extra lång och utdragen är det för det mesta någon av förmiddagstimmarna det handlar om. Endast då har jag hittills inte alldeles späckat och fullt program. I och för sig är mina kvällar, efter middagen, som är klar någon gång före 19, inte heller de fyllda av någonting extra ordinärt, men på något vis flyter de obemärkt förbi ändå. Jag fastnar en stund i någon tidning, bläddrar lite på kanalerna på tv:n eller så sitter jag helt enkelt och knapprar på datorn här i sängen, som nu. Plötsligt har klockan sprungit iväg igen och det är dags att stänga av allting och avsluta dagen och obemärkt kommer sedan en ny dag smygande och det är dags att starta om allting igen. Uppstigning, morgonbestyr och diverse göromal och sedan rullar dagen på.

Idag fick jag äntligen det tyska einstufungtestet gjort. Det test som hjälper mig att välja rätt nivå på mina kommande tyskastudier. Det var meningen att jag skulle gjort detta test redan i måndags och jag var även där, i riktigt god tid och på plats för att skriva det, men fick cykla hem utväntad och less utan att ha skrivit en rad. Halv 9 var jag på plats, den allra första, 9 skulle testet börja. En efter en dök det upp fler som även de var där för att testa och värdera sina kunskaper. Många var liksom jag här i München som au pairer, men ingen skandinav så långt ögat nådde. Däremot ryssar och rysktalande i mängder. Tyskland verkar vara ett attraktivt resmål och boendealternativ för människor från de trakterna. Vi väntade och väntade och en halvtimme försenat kom äntligen någon av öppnade dörrarna. På ett kick förvandlades den väntande kön till en hop vilda, stridlystna tjurar och inte mycket efter det att det äntligen hänt något med den dörr vi så envetet stått och stirrat på under en varierande lång tid, stängdes den lika abrupt framför våra snopna näsor. De 2 ryskor och en tjej från Georgien som jag stått och småpratat med under tiden av vänta och som varit där i princip lika länge som jag, ingen av oss kom med i den första omgången testdeltagare. Sådana som kommit bara 5 minuter innan dörren slogs upp fick plats, men inte vi. Orättvist och väldigt irriterande, men vad kunde vi göra? Ingenting. Snällt fick vi stå kvar och vänta och även när vi fick veta att testet skulle ta runt 40minuter stod vi lydigt kvar. 40minuter efter instigning blev vi däremot snopet informerade om att testet alldeles nyss hade startat och vi inte skulle få komma in förrän om tidigast 1-1,5h. Med andra ord ingen idé att stå kvar och vänta, vi kunde lika gärna komma tillbaka till 11.30, vilket inte alls passade in i resten av dagens planer. 2 timmar stod jag alltså och väntade, alldeles i onödan och utan att få någonting alls för det. Förutom lite rutin och vana inför kommande köturer och väntesystem.
Idag var det så dags igen, men nu istället för morgontimmarna, var 14 den första tiden för dagen. Även idag anlände jag i väldig god tid, redan 40-45minuter innan jag som tidigast kunde vänta mig få komma in. Idag var jag däremot mer förberedd och visste aningen mer hur det fungerade. Därför positionerade jag mig strategiskt alldeles utanför dörröppningen och vägrade flytta på mig, utom då det verkligen var nödvändigt. Nu var faktiskt testledarna någotsånär i tid och runt 14.10 fick vi faktiskt komma in och nu fick även jag äntra dörrarna. Även den här gången tog det en halv evighet innan testet verkligen kom igång. Vi skulle registrera oss, välja användarnamn och fylla i alla ordinära och vanliga informations- och kontaktuppgifter. Allt skickades sedan elektroniskt via Internet till testledarna, som sedan kunde printa ut våra lösen och dela ut papper och vidare instruktioner. Ett helt virrvarr med steg som skulle gås igenom och inställningar som skulle göras innan vi över huvudtaget kunde sätta igång. Slutligen fick vi ändå börja och vilket test som mötte oss! En kortare text, ungefär 1/3 A4, fylld med luckor, tomrum som skulle fyllas med bokstäver. Vissa tomrum föregick av enbart en enda bokstav, andra hade första delen av ordet utskrivet och i vissa luckor skulle enbart ändelsen fyllas i. Vissa meningar hade endast en eller ett par tomma ställen, men vissa satser bestod till större del av blanka steg än utskrivna ord. Temat på texterna varierade väldigt, allt från meteoriter till varför man skriver något som einstufungstester. 5minuter hade vi på oss på varje text och 8 teter sammanlagt skulle vi klara av. Hur som helst är det här ett av de absolut svåraste tester jag skrivit, någonsin. Frågan är om jag hade klarat det speciellt bra ens ifall jag fått skriva det på svenska, det språk jag ändå behärskar någorlunda problemfritt. Många luckor fick jag helt enkelt lämna helt blanka och på andra ställen chansade jag hej vilt. Vissa platser visste jag ungefär vad som saknades, men endast ett par få ställen kände jag mig någorlunda säker på vad jag skulle skriva. Mitt resultat, 57/160 talar för sig, 35 % rätt och inte direkt ett superduper resultat. Nu är testet dock gjort och bara det är en underbar lättnad. Nu vet jag även lite bättre vilken nivå jag ska välja på kommande kurs, men ändå är jag inte helt säker på hur jag ska göra. Utgången av mitt skrivna test gav utslaget att jag i princip kunde hoppa över grundnivån (grundstuffe 1-4) och starta med den kurs som behandlar övergången grund/mellannivå. Eftersom tyskan inte alls ligger speciellt färskt och frisk i minnet och eftersom jag faktiskt inte läst tyska sedan första året i Lusse, så känner jag mig väldigt osäker på hur jag egentligen ska välja. Lite uppfräschning av grammatiken skulle definitivt inte skada och det känns som jag hellre väljer en kurs i en nivå jag verkligen behärskar och känner mig någorlunda hemma i, än att börja i en nivå på tok för högt upp över den kunskap jag besitter i dagsläget. Ännu har jag däremot ett par dagar till på mig att verkligen bestämma mig för hur jag ska göra. Tills lördag morgon har jag på mig, sen behöver jag ha bestämt mig. Då äger nämligen den stora anmälningsdagen och efter vad jag fått höra, en dag fylls av betydligt värre kaos och köande än jag redan fått utstå. Kölapparna börjar delas ut klockan 8 lördag morgon och anmälningen startar 9 och långt innan dess har de första redan börjat forma köer inuti folkögskolans väggar. Det är nämligen inte bara till tyskakurserna det är anmälning nu på lördag, den flera hundra sidor tjocka katalogens alla kurser är from lördag morgon tillgängliga för anmälning. Det är sånt tryck på vissa kurser att det tom förekommer att folk övernattar inuti byggnaden för att befinna sig först där på morgonen och garantera sig en plats på den önskade kursen. Galet. Liksom anstormandet och stridandet om de bästa platserna på läktaren, för hejarklackarna på Stafettkarnevalen. Nå, det här blir en upplevelse i sig det med. 6.30 har jag tänkt starta hemifrån när dagen D verkligen är här. Strax före 7 lär jag då vara på plats och kan påbörja mitt köande. Det blir ingen frukost hemma den morgonen. Medhavd matsäck känns som ett mer lockande och betydligt vettigare förslag.

6.9, fulltecknat, men inspirerande

Åter ett par dagar sedan jag sist skrev och visst har det väl hänt en del sedan dess, men ingen direkt världsnyhet. Dagarna rullar på och tiden bara springer iväg. Nu är det helg igen, i morgon redan söndag och sen är det i princip åter starten på en ny vecka. Ännu en gång. Nu har jag däremot äntligen börjat hitta lite bättre med cykel. Min första tur till Ostbahnhof, en knutpunkt för både U- och S-bahn samt också bussar och även ett ställe med en hel del mindre butiker, som inte ligger mer än 3-4km bort, resulterade i en kortare villfärd på småvägar och grönområden och den direktväg jag tänkt mig, blev allt annat än direkt. Snarare en väldig omväg. Nå, jag kom hem välbehållen ändå, aningen svettigare än tänkt och även aningen senare, men annars fick jag bara en extra liten sightseeingtur i omgivningarna. Kan vara bra att känna till trakten lite smått, ifall jag får för mig att cykla omvägar någon mer gång. Då kan jag cykla där med mening och njuta av utsikten och vyerna istället, inte bara rusa fram på cykel och känna stress över att inte komma hem i tid. Ända sedan jag kom hit har jag varit fast besluten att lära känna staden, omgivningarna och försöka få en känsla för att jag verkligen bor här. För det gör jag ju, om det så är bara för ett tag. Därför har jag även gett mig den på att lära mig känna omgivningarna här i kring så pass bra att jag utan problem kan ta mig fram på cykel. Det är så härligt att man över huvud taget kan ta cykeln till de flesta platser här i närheten och det mesta ligger faktiskt inte särskilt långt bort. Visst är det också skönt att det finns möjligheten att utnyttja kommunaltrafiken, både U-, S-bahn, buss och även spårvagn, med det MVV-kort jag fick redan första dagen jag kom, men det är härligt att det finns friheten att även kunna hoppa på cykeln när man ska någonstans. Inga tider att passa, inga väntetider innan du kan ge dig av (bortsett från rödljus och köer), du är helt enkelt fri och relativt obunden. Perfekt för mig. I fredags tog jag mig därför än en gång en tur in mot stan, först via Ostbahnhof, men sedan även vidare in mot själva citykärnan. På vägen stannade jag till för att ta mig en titt på Elexia, en gymkedja som ligger på vägen, för att hitta ett gym jag trivs i och som faktiskt känns rätt och bra att gå till, det är även någonting som står på min ”att göra”-lista. Jag trivs med att gå på gym, både olika klasser, men även själva styrketräningsbiten och i lagom dos mår jag även väldigt bra av det. Jag har varit och tittat på ett par stycken redan, det första stället fick jag först en genomgång muntligt av en av de anställda och så en gratis provträning, så på måndag 18.45 ska jag gå och testa ett av deras pilatespass. Ska bli väldigt intressant att se hur deras pass är uppbyggda och hur deras pass står sig i förhållande till den typ av pass jag är van med hemifrån. Att dessutom ta en klass på tyska, det ska bli spännande och lärorikt bara det. Efteråt har jag tid inbokad med en annan av deras medarbetare och då är det tänkt att jag ska ha bestämt mig för hur jag vill göra, om jag vill gå med i deras gymkedja och vilket alternativ jag i så fall ska välja. Jag har dock redan bestämt mig för att tacka nej till ett medlemskap, dels var det väldigt kostsamt och dessutom kändes hela stället lite väl flashigt och uppstyltat för min smak. Däremot går jag mer än gärna och testar på deras pilates. Pilates är en av de träningsformer jag uppskattar allra mest och dessutom, gratis är alltid lika gott. Fredagens besök på Elexia sade varken så mycket mer eller mindre, de hade inga informationsblad att dela ut och inte mycket till informartion över huvud taget. Jag fick även där boka in en tid för att komma tillbaka och prata med någon som visste mer. Även den tiden infaller nu inkommande vecka, men på onsdag 10.00. Det lilla jag såg av gymmet och klasschemat verkade helt okej och att bara gå tillbaka och prata lite, det skadar aldrig. Kanske får jag en prova på- träning även här. Annars har inget gym än så länge varit något jätte wow. Jag vet inte riktigt vad jag egentligen är ute efter, men ingenting av det jag hittills sett känns riktigt helt hundra. Även om det är väldigt litet och inte alls speciellt nytt och häftigt, så verkade det ändå hemtrevligt och alldeles tillräckligt. Frågan är bara ifall deras pass är någonting att ha. Jag skulle nämligen även vilja gå på något sådant någon gång nu och då och egentligen står bra pilatespass på min krav lista angående slutval. Även här på vårt närgym finns det chansen att komma och provträna, men för en liten kostnad av 5€. Inte speciellt mycket, så jag ska allt ta mig en tur även hit. Inkommande vecka blir det däremot knappast, det finns det nog inte riktigt tid för. Min kalender är nämligen redan relativt fulltecknad för åtminstone de första tre dagarna, samt även lördag. På måndag har jag förutom min inbokade prova på-pilates, även hela förmiddagen uppbokad. Då har jag nämligen vigt tid för att gå och skriva det tyska test som kommer gradera in mig i rättmätig grupp, när jag väl kommer så långt som att faktiskt börja läsa en kurs. Själva anmälningen till kurserna är inte förrän på lördag om en vecka, men istället för att göra allting då, både test och kursanmälning, väljer jag att göra testet redan nu, för att ha i alla fall det överstökat. Det känns som det kommer vara alldeles tillräckligt med köande och väntetid på lördag ändå, även utan test, och när det nu en gång är möjligt känns det skönt att få åtminstone en bit avklarad. Måndagen är med andra ord rätt fullspäckad. Hela förmiddagen vigd åt tyskatestet och barnpassning, läxläsning och diverse annat smatt och gott och 18.45 ska jag egentligen vara på mitt inbokade pass. Känns som om det finns risk för att bli aningen tajt med tid, men jag får fundera lite och i värsta fall ringa och omboka. Värre än så är det inte. Onsdag förmiddag har jag min träff på det andra gymmet, Elexia och eftersom onsdagar innebär kort skoldag kommer barnen hem redan 12 och därefter är det program i ett åtminstone ända fram till 18 och middagsdags. Även tisdag förmiddag har jag faktiskt uppbokad av annat än fritid eller barnpassning. Min cykeltur in till stan i fredags ledde nämligen även till ett jag lovade mig att komma som hårmodell åt en frisörpraktikant som behövde någon att sätta slingor på. Jag hade precis parkerat cykeln utanför H&M butiken mitt inne vid Marienplatz och så blev jag hejdad v en tjej med kalendern i högsta hugg och ett öppet sinne. Snabb i görningen som jag är, så sade jag ja innan jag alls riktigt hade hunnit fundera igenom allting. Först och främst förstod jag inte heller allt hon sade, men efter ett tag klarnade det i alla fall så pass mycket att det gick fram att det var slingor hon ville göra och att det var en levande provdocka hon var i behov av. Så på tisdag 9.45 ska jag befinna mig på Odeonsplatz och på den salong hon praktiserar på, som för övrigt visade sig vara en av Münchens finare salonger. Kan bli en riktigt intressant dag. Inte bara för att få en liten förändring av det yttre, utan även för att få se lite av det verkliga München, höra ännu mer tyska och bara det, att få komma in på en av de finare frisersalongerna och bli lite fixad och donad, för inte mer än 15€, vilket var vad hon ville hon ha för färgen och jobbet. Mina tre första dagar nu inkommande vecka är med andra ord relativt maffiga. Mycket program och mycket inbokat, men en hel del spännande saker, fortfarande mycket nytt och många nya upplevelser och erfarenheter. Dessutom har jag faktiskt ett par saker till som står på agendan för nästa vecka. Heli har hjälpt mig att leta fram lite information på de friidrottsklubbar och den verksamhet som finns här i kring inom just det området. Jag känner mig nämligen lite smått sugen på att hoppa in i någon grupp och träna lite friidrott igen, men på en lättsam och relativt lekfull nivå. Jag har fått ett par telefonnummer till olika klubbar och organisationer och det är en av mina punkter till nästa vecka, att ringa dem och höra hur det verkar och ifall det kanske kunde vara någonting för mig. Bra bara att få öva att prata lite i telefon, men även en chans för mig att komma med i någon form av grupp och kanske även lära känna lite människor. Telefonsamtal är annars ingenting jag gärna gör, men ibland är det ett måste. Ja, faktiskt ett riktigt måste. Jag skulle gärna vilja välja ett annat ord istället, men i många fall är telefonsamtal faktiskt ingenting annat än just rätt och slätt ett måste.

4.9, regn och internetdag

Äntligen en uppdatering pa bloggen och en chans till kontakt utifran. Internet är bra härligt egentligen och väldigt praktiskt. Har insett att jag nog kanppast kommer fa tillgang till nagot internet hemifran, sa internet kaféerna far bli mina nya vänner och chansen till kontakt. Idag har jag däremot hittat ett som ända är relativt bra beläget. En bit hemifran, men ända inte alltför langt bort. Dessutom ligger det nära en hel del affärer, bagerier och mataffärer, sa da kan jag passa pa att sla flera flugor i en smäll och göra flera ärenden samtidigt. Perfekt. Tidsuttnyttjade, det gillar jag!

Idag är det en mulen och regnig dag här i storstaden, men ända är det varmt, atminstone om jag jämför med temperaturer hemma och da speciellt den här arstiden! Mina vinterkläder i skapet känns fortfarande väldigt avlägsna och det är nästan sa att jag funderar pa att ännu inhandla lite sommarkläder och lite svalare plagg. Även om det är svalare idag än hittills är det ända 18-19 grader. Igar var det ända upp mot 30 och riktig tryckande högsommarvärme. Med andra ord ingen höst sa här langt, verkligen inte! Men jag klagar inte.

Vardagsrutinerna flyter pa och idag är det min tur att sta för middagsmaten. Har tänkt koka soppa, men vi far se vad det blir. Tänk mamma ifall du kunde vara häroch hjälpa mig, men jag ska försöka mobilisera tankarna och tänka pa hur du brukar göra. Nagonting blir det allt och med lite övning, kanske en dag rentav gott. Idag förhoppnignsvis i alla fall ätligt.

29.8 2008, Dag 2

Tidig väckning idag igen och nervositeten stod mig upp över öronen genast jag vaknade. En hel massa nytt även idag, men pa nagot sätt ännu läskigare än gardagen. Att vakna i ett främmande och obekant hus och inte riktigt veta vare sig rutiner, vad som förväntas av dig, eller riktigt den struktur du är tänkt att följa, det är inte direkt det allra mest nervlugnade.
Morgonbestyren avklarades och jag gav mig iväg. Första gangen pa U-bahn här och bara det var en pers i sig. Uppgangar och plattformar hit och dit och en enda röra med avgangar och avfarter överallt. Som tur är, är var hemmahallplats en relativt liten station och därifran gar det bara att aka at tva olika hall. Vänster bana betyder in mot stan och vet man bara det kommer man pa rätt. Till första anhalt och vagnsbyte var det inte nagra större problem att ta sig, det gick utan problem, men det var där de första huvudbryna kom. Läste pa skyltar, tittade pa spiundelnätet pa väggen, klurade och funderade. Kranglade mig igenom gangar och virvelkrokar, virrade pa än hit än dit, men efter en stund sökande kom jag äntligen pa rätt igen. Poccistrasse och det efterlängtade Kreisverwaltungsreferatet. Trodde jag att jag redan klarat av dagens största svarigheter hade jag defnitivt fel när jag klev in genom dörra pa den här jättebygnaden. Om jag tyckte nätverket av spindel vägar nere pa U-bahn var svara att hitta bland och första sig pa, sa var det absolut ingenting mot vad jag nu kom till. Gangar hit och dit, olika rum och olika avdelningar beroende pa vilket mitt ärende var. Informationer och deskar överallt. 5-6 vaningar och trapppor och korridorer vart jag än tittade. En enda röra av byrakrati och pappersarbeta. Det snurrade i huvudet bara att vara där och det blev inte speciellt mycket bättre av att slungas fram och tillbaka för att komma pa rätt. Upp och ner och hit och dit. En blankett här som ska fyllas i, men nej, nu var jag visst pa fel i alla fall och var tvungen att först av allt leta mig ner en vaning igen, fa ett nytt papper och leta upp en annan avdelning. Köer, köer, köer och papper hit och dit. Tur att jag startade i god tid i morse och tur att det trots allting flöt pa hyffsat okej. Jag fick till slut äntligen mina papper ifyllda och klara och nu är jag inskriven i München och har rätt att fritt röra mig här i kring. En kaotisk start pa dagen, men otroligt lärorik och vuxenpoänggivande. ^^
Sen var det bara att krangla sig ner i U-bahne virret igen och försöka hitta rätt pa sightseeing bussen. Inte det lättaste, men till slut kom jag pa ratt och pa bussen.
Nu är mina pengar slut för den här gangen, sa den turen och resten av dagen, far helt enkelt bli nasta historia.

28.8 2008, Första dagen i München

Första dagen här i München avklarad. Kan fortfarande inte riktigt fatta att jag verkligen är här, men det är jag. 5.30 i morse surrade telefonen till på nattduksbordet och gav signal om att det var dags att kliva upp och ställa sig i duschen. Morgonmänniska som jag är och dessutom van med finsk tid var halv 6 inte någon vidare faslig tid att kravla sig upp på, att jag dessutom legat och vridit och vänt på mig redan flera timmar, egentligen genom mer eller mindre hela natten, av spänning inför resan och virvlande tankar i huvudet, gjorde det snarare skönt att äntligen få ett slut på säng lakansnurret och få börja en ny dag. Duscha, klä på mig, packa ihop mina sista små attiraljer och ägodelar, skriva en liten lapp och slutligen stänga dörren bakom mig och släpa ner all packning på gatan, mycket mer än så han jag inte med innan det var dags att hoppa in i taxin och ge mig av. 6.15 stod den redan utanför trappingången och snabbt och smidigt var jag inne på Arlanda, hela 2 timmar före avgång. Jag vill ha gott om tid på mig för att veta att jag kan ta det lugnt och inte behöver jäkta. Att börja dagen med stress och speciellt att till på all annan nervositet även ha den känslan rivande i kroppen, det var ingenting jag suktade efter. Hellre dötid att slå ihjäl och svira bort, än att hasta genom kontroller och springa sig svettig genom gate och bordingkontroller. Nej, det är ingenting för mig.

Resa och allting gick hur smidigt som helst, verkligen. Aningen efter utsatt tid lyfte planet från Arlanda, men exakt på utsatt tid gick vi ner för landning på flygplatsen i München, dryga två timmar senare. Hela resan hittills, med färd från Mariehamn, båt- och bussresa och så nu, dagens taxi- och flygresa, har verkligen gått som på räls. Allting har varit i tid, inga mankemang, inget krångel. Bara flyt och flow allt igenom. Min dag i Uppsala igår var dessutom riktigt, riktigt lyckad. Även om boendet inte riktigt blev som jag hade tänkt det från allra första början, hade det nog inte kunnat bli mer sidigt och perfekt än det sist och slutligen blev. Båt- och bussresan hade jag celebert sällskap på och efter det att jag dumpat av min väska på nattens härbärgarställe, så hade jag en heldag med Maria. Bara strosande, lite nödshopping och timmar av prat och kafésittande, var verkligen precis den uppladdning jag behövde inför min kommande avresa. Na energi, kreativitet som flödade och bara en massa härlig Maria-anda. En boost av idel härligheter. Att det sedan av en slump råkade bli hos systrarna Lundberg jag fick den äran att övernatta, var helt enkelt en ren lyckträff. När jag väl kom hem efter en heldag på stan stod pasta bolognese på köksbordet, som tillsammans med sallad, stekt halloumi och varma ciabattabröd utgjorde rena gourmetmåltiden. Rena rama lyxen. Att sedan runda av kvällen med en filmkväll i soffan framför Sex and the City var verkligen pricken över i:et och avslutningen på en riktig toppendag.

Nu har jag packat upp mitt pick och pack och installerat mig det första här på min nya adress i det land som kommer utgöra min hemvistelse för de kommande månaderna. Ända sedan jag landade på Franz Joseph Strauss idag 10.50 lokal tid, har jag verkligen bombaderats av nya intryck och upplevelser. Rundvandring i huset, en snabbgenomgång av rutiner och vanor i hemmet, en första anblick på vad mina sysslor här kommer att innefatta, mina ansvarsmoment, som bl.a. kommer utgöras av ur- och iplockning av diskmaskinen, ansvara för ordningen i plastförpckningsskåpet, hålla koll på att det alltid finns dagligvaror i hemmet; mjölk, toalettpapper, kaffe, sköta om strykningen av barnens kläder och ansvara för åtminstone torsdagens middag för hela familjen. Bland annat. Det förutom min huvuduppgift att se till barnen, hämta från skolbussen, läsa läxor, se till att de på dagen får mat i magen och inte hungrar bort, samt umgås och leker med dem mellan varven. Ännu till och med lördag förmiddag är morfar här i huset och hjälper till med barnen, vilket betyder att jag nu de första dagarna har mera tid att själv börja utforska den närmaste omgivningen. På tisdag börjar skolorna igen och då kör även vardagsrutinerna igång mer på allvar. Första veckan är ändå en väldigt lightversion av hur dagarna kommer se ut när allting väl är ingång helt fullt, men det kommer åtminstone ge en första inblick över vad som väntar. Inte i förrän i slutet av september drar däremot tyskakurserna igång och till dess kommer jag vara ledig varenda förmiddag, vilket ger mig chansen att verkligen lära känna kvarteren i kring och även München i sig som stad, betydligt bättre. Även de flesta kvällar verkar jag ha till mitt eget förfogande, så speciellt i början kommer det bli relativt mycket egentid och fritid. Både på gott och ont. Risken finns att rastlösheten kommer smygande och tristessen knackar på dörren, men som det känns nu, känns det faktiskt bara som en tillgång, än ett hinder och någonting jobbigt. Känns bra med en lugn inkörsperiod och mycket chans till egen tid. Bara det att komma från en vardag delad med enbart en mamma, till att slängas in i en kärnfamilj bestående av två auktoritära vuxna, samt två barn i skolåldern, det är en extrem kontrast och någonting som i sig tar väldigt mycket på krafterna. Lite extra fritid och chans till eftertanke och reflektion, känns som räddningen.

Redan imorgon kommer min första prövning här och min första uppgift att ta mig an. Jag ska nämligen med U-bahn ta mig i till stadskärnan och registrera mig och tala om att just jag faktiskt finns här nu och för en tid framåt. Därefter har jag fått pengar och blivit tillsagd att ta mig vidare genom myllret av U-bahnehållplatser och hoppa på en av alla sightseeingbussar som kör runt staden. En rolig uppgift och någonting som jag verkligen ser fram emot. Sightseeing är alltid lärorikt och ger rätt bra en första bild över området där man just nu befinner sig. Mycket trevligare arbetsuppgifter än att sitta på en sightseeingbuss får man leta efter. Jag klagar då verkligen inte.

Nu blir det dock at släcka ner för kvällen och försöka få till ett par timmars sömn, den här allra första natten i Bayerns huvudstad. Det blir nämligen tidig väckning även i morgon, tredje dagen på raken. Tydligen är det så det behöver gå till för att slippa alltför långa köer och väntetider inne vid inregistreringen i morgon. Att stället öppnar redan klockan 7 på morgonen gör inte saken bättre, men det gäller att vara i god tid ifall man inte vill tillbringa resten av dagen instäng bakom tjocka dörrar. Tydligen är det samma sak som gäller vid anmälning och inskrivning till kommande tyskakurser, fast ännu mer kaotiskt. Senast 6-7 bör man då vara på plats för att komma med på någon av kurserna som ordnas, eller i alla fall få chansen att välja. De attraktivare går tydligen åt som smör och för att spara in på timmar av väntande gäller det att komma i tid. Köande för själva kölappen och sedan regelrätt köande på sin tur i ordningen. Galet. Men det är ingenting jag behöver tänka så mycket på förrän 15 september, då är det D- day. Men det är då det. Imorgon är min första riktiga dag här och min första egentligen kontakt med det riktiga München. Spännande.

Smått sentimentalt och väldigt kaotiskt

Nu är det inte många timmar kvar jag har att tillbringa på Åland, min älskade och hemkära ö. Inte för den här gången i alla fall. Mycket har jag börjat få på grej med nu, men än äterstår en hel del att göra. Väskan är nu åtminstone framtagen och lite kläder och tillhörigheter har redan fått bo in sig i skrymslen och vrår i min jätte trunk, men än återstår en enda villervalla med saker jag ännu önskar få med, saker jag inte riktigt vet om jag ska packa och en hel del saker och ting som bara ligger framme för att en smått förvirrad Sonja fått för sig att släpa fram det och sprida ut det över hela lägenheten. I nuläget vet jag faktiskt inte ifall man kan kalla det här för hem, som det ser ut för tillfället liknar det mer en hemvist för småtroll och sopnissar, än en hemtrevlig och städad boning. Kläder ligger överallt, på köksbordet, på soffbordet, på golvet. I princip på alla ställen man kan tänka, och inte tänka, utom i garderob, skåp och lådor där de egentligen ska hålla till. Sladdar, kablar och diverse elektroniska mojänger och mackapärer, tidningar och böcker, pennor, block och plåster. Alla möjliga och omöjliga saker träng om utrymme och uppmärksamhet runt omkring mig. Såhär har det sett ut nu den senaste tiden och värre har det blivit ju närmare avfärdsdagen jag kommit. Kaos och oreda, men ändå någon form av röd tråd genom det hela och en strimma hopp om att en gång för alla få en någorlunda rätsida på hela härligheten.

Idag har jag gått genom dagen med en sentimentalist glasögon på huvudet. Det mesta jag gjort idag har inbjudit till tankar om avfärd och många gånger även visst vemod. "Sista gången på länge som jag cyklar på min kära, röda Crecent." "Sista gången på länge som jag äter frukost hemma. Äter middag här." "Sista gången på en oförutsedd framtid som jag masserar.. en arm.. ett ben.. en nacke." Dagen har inneburit många "Sista gången på länge" och i princip konstant har tanken klingat omkring i mitt huvud. Ändå har jag inte riktigt förstått att jag verkligen kommer att åka ifrån min kära ö, så snart som i morgon och ännu vanligt besök i Uppsala, utan faktiskt kommer ta mig vidare. Ända till München ska jag och först där får jag pusta ut och slå mig till ro för ett tag framåt. Konstigt. I morgon den här tiden kommer jag inte längre sitta med åländsk jord under mina fötter. I morgon kommer jag vara långt, långt borta. I en nya stad, omringad av nya, obekanta människor och med nya och obekanta saker överallt runt om mig.

Läskigt, men otroligt spännande!

vet inte när jag kommer få tag på internet igen, snart hoppas jag, men man vet aldrig,

så tillsvidare;

Auf wiedersehen!