Smått sentimentalt och väldigt kaotiskt

Nu är det inte många timmar kvar jag har att tillbringa på Åland, min älskade och hemkära ö. Inte för den här gången i alla fall. Mycket har jag börjat få på grej med nu, men än äterstår en hel del att göra. Väskan är nu åtminstone framtagen och lite kläder och tillhörigheter har redan fått bo in sig i skrymslen och vrår i min jätte trunk, men än återstår en enda villervalla med saker jag ännu önskar få med, saker jag inte riktigt vet om jag ska packa och en hel del saker och ting som bara ligger framme för att en smått förvirrad Sonja fått för sig att släpa fram det och sprida ut det över hela lägenheten. I nuläget vet jag faktiskt inte ifall man kan kalla det här för hem, som det ser ut för tillfället liknar det mer en hemvist för småtroll och sopnissar, än en hemtrevlig och städad boning. Kläder ligger överallt, på köksbordet, på soffbordet, på golvet. I princip på alla ställen man kan tänka, och inte tänka, utom i garderob, skåp och lådor där de egentligen ska hålla till. Sladdar, kablar och diverse elektroniska mojänger och mackapärer, tidningar och böcker, pennor, block och plåster. Alla möjliga och omöjliga saker träng om utrymme och uppmärksamhet runt omkring mig. Såhär har det sett ut nu den senaste tiden och värre har det blivit ju närmare avfärdsdagen jag kommit. Kaos och oreda, men ändå någon form av röd tråd genom det hela och en strimma hopp om att en gång för alla få en någorlunda rätsida på hela härligheten.

Idag har jag gått genom dagen med en sentimentalist glasögon på huvudet. Det mesta jag gjort idag har inbjudit till tankar om avfärd och många gånger även visst vemod. "Sista gången på länge som jag cyklar på min kära, röda Crecent." "Sista gången på länge som jag äter frukost hemma. Äter middag här." "Sista gången på en oförutsedd framtid som jag masserar.. en arm.. ett ben.. en nacke." Dagen har inneburit många "Sista gången på länge" och i princip konstant har tanken klingat omkring i mitt huvud. Ändå har jag inte riktigt förstått att jag verkligen kommer att åka ifrån min kära ö, så snart som i morgon och ännu vanligt besök i Uppsala, utan faktiskt kommer ta mig vidare. Ända till München ska jag och först där får jag pusta ut och slå mig till ro för ett tag framåt. Konstigt. I morgon den här tiden kommer jag inte längre sitta med åländsk jord under mina fötter. I morgon kommer jag vara långt, långt borta. I en nya stad, omringad av nya, obekanta människor och med nya och obekanta saker överallt runt om mig.

Läskigt, men otroligt spännande!

vet inte när jag kommer få tag på internet igen, snart hoppas jag, men man vet aldrig,

så tillsvidare;

Auf wiedersehen!