29.8 2008, Dag 2

Tidig väckning idag igen och nervositeten stod mig upp över öronen genast jag vaknade. En hel massa nytt även idag, men pa nagot sätt ännu läskigare än gardagen. Att vakna i ett främmande och obekant hus och inte riktigt veta vare sig rutiner, vad som förväntas av dig, eller riktigt den struktur du är tänkt att följa, det är inte direkt det allra mest nervlugnade.
Morgonbestyren avklarades och jag gav mig iväg. Första gangen pa U-bahn här och bara det var en pers i sig. Uppgangar och plattformar hit och dit och en enda röra med avgangar och avfarter överallt. Som tur är, är var hemmahallplats en relativt liten station och därifran gar det bara att aka at tva olika hall. Vänster bana betyder in mot stan och vet man bara det kommer man pa rätt. Till första anhalt och vagnsbyte var det inte nagra större problem att ta sig, det gick utan problem, men det var där de första huvudbryna kom. Läste pa skyltar, tittade pa spiundelnätet pa väggen, klurade och funderade. Kranglade mig igenom gangar och virvelkrokar, virrade pa än hit än dit, men efter en stund sökande kom jag äntligen pa rätt igen. Poccistrasse och det efterlängtade Kreisverwaltungsreferatet. Trodde jag att jag redan klarat av dagens största svarigheter hade jag defnitivt fel när jag klev in genom dörra pa den här jättebygnaden. Om jag tyckte nätverket av spindel vägar nere pa U-bahn var svara att hitta bland och första sig pa, sa var det absolut ingenting mot vad jag nu kom till. Gangar hit och dit, olika rum och olika avdelningar beroende pa vilket mitt ärende var. Informationer och deskar överallt. 5-6 vaningar och trapppor och korridorer vart jag än tittade. En enda röra av byrakrati och pappersarbeta. Det snurrade i huvudet bara att vara där och det blev inte speciellt mycket bättre av att slungas fram och tillbaka för att komma pa rätt. Upp och ner och hit och dit. En blankett här som ska fyllas i, men nej, nu var jag visst pa fel i alla fall och var tvungen att först av allt leta mig ner en vaning igen, fa ett nytt papper och leta upp en annan avdelning. Köer, köer, köer och papper hit och dit. Tur att jag startade i god tid i morse och tur att det trots allting flöt pa hyffsat okej. Jag fick till slut äntligen mina papper ifyllda och klara och nu är jag inskriven i München och har rätt att fritt röra mig här i kring. En kaotisk start pa dagen, men otroligt lärorik och vuxenpoänggivande. ^^
Sen var det bara att krangla sig ner i U-bahne virret igen och försöka hitta rätt pa sightseeing bussen. Inte det lättaste, men till slut kom jag pa ratt och pa bussen.
Nu är mina pengar slut för den här gangen, sa den turen och resten av dagen, far helt enkelt bli nasta historia.

28.8 2008, Första dagen i München

Första dagen här i München avklarad. Kan fortfarande inte riktigt fatta att jag verkligen är här, men det är jag. 5.30 i morse surrade telefonen till på nattduksbordet och gav signal om att det var dags att kliva upp och ställa sig i duschen. Morgonmänniska som jag är och dessutom van med finsk tid var halv 6 inte någon vidare faslig tid att kravla sig upp på, att jag dessutom legat och vridit och vänt på mig redan flera timmar, egentligen genom mer eller mindre hela natten, av spänning inför resan och virvlande tankar i huvudet, gjorde det snarare skönt att äntligen få ett slut på säng lakansnurret och få börja en ny dag. Duscha, klä på mig, packa ihop mina sista små attiraljer och ägodelar, skriva en liten lapp och slutligen stänga dörren bakom mig och släpa ner all packning på gatan, mycket mer än så han jag inte med innan det var dags att hoppa in i taxin och ge mig av. 6.15 stod den redan utanför trappingången och snabbt och smidigt var jag inne på Arlanda, hela 2 timmar före avgång. Jag vill ha gott om tid på mig för att veta att jag kan ta det lugnt och inte behöver jäkta. Att börja dagen med stress och speciellt att till på all annan nervositet även ha den känslan rivande i kroppen, det var ingenting jag suktade efter. Hellre dötid att slå ihjäl och svira bort, än att hasta genom kontroller och springa sig svettig genom gate och bordingkontroller. Nej, det är ingenting för mig.

Resa och allting gick hur smidigt som helst, verkligen. Aningen efter utsatt tid lyfte planet från Arlanda, men exakt på utsatt tid gick vi ner för landning på flygplatsen i München, dryga två timmar senare. Hela resan hittills, med färd från Mariehamn, båt- och bussresa och så nu, dagens taxi- och flygresa, har verkligen gått som på räls. Allting har varit i tid, inga mankemang, inget krångel. Bara flyt och flow allt igenom. Min dag i Uppsala igår var dessutom riktigt, riktigt lyckad. Även om boendet inte riktigt blev som jag hade tänkt det från allra första början, hade det nog inte kunnat bli mer sidigt och perfekt än det sist och slutligen blev. Båt- och bussresan hade jag celebert sällskap på och efter det att jag dumpat av min väska på nattens härbärgarställe, så hade jag en heldag med Maria. Bara strosande, lite nödshopping och timmar av prat och kafésittande, var verkligen precis den uppladdning jag behövde inför min kommande avresa. Na energi, kreativitet som flödade och bara en massa härlig Maria-anda. En boost av idel härligheter. Att det sedan av en slump råkade bli hos systrarna Lundberg jag fick den äran att övernatta, var helt enkelt en ren lyckträff. När jag väl kom hem efter en heldag på stan stod pasta bolognese på köksbordet, som tillsammans med sallad, stekt halloumi och varma ciabattabröd utgjorde rena gourmetmåltiden. Rena rama lyxen. Att sedan runda av kvällen med en filmkväll i soffan framför Sex and the City var verkligen pricken över i:et och avslutningen på en riktig toppendag.

Nu har jag packat upp mitt pick och pack och installerat mig det första här på min nya adress i det land som kommer utgöra min hemvistelse för de kommande månaderna. Ända sedan jag landade på Franz Joseph Strauss idag 10.50 lokal tid, har jag verkligen bombaderats av nya intryck och upplevelser. Rundvandring i huset, en snabbgenomgång av rutiner och vanor i hemmet, en första anblick på vad mina sysslor här kommer att innefatta, mina ansvarsmoment, som bl.a. kommer utgöras av ur- och iplockning av diskmaskinen, ansvara för ordningen i plastförpckningsskåpet, hålla koll på att det alltid finns dagligvaror i hemmet; mjölk, toalettpapper, kaffe, sköta om strykningen av barnens kläder och ansvara för åtminstone torsdagens middag för hela familjen. Bland annat. Det förutom min huvuduppgift att se till barnen, hämta från skolbussen, läsa läxor, se till att de på dagen får mat i magen och inte hungrar bort, samt umgås och leker med dem mellan varven. Ännu till och med lördag förmiddag är morfar här i huset och hjälper till med barnen, vilket betyder att jag nu de första dagarna har mera tid att själv börja utforska den närmaste omgivningen. På tisdag börjar skolorna igen och då kör även vardagsrutinerna igång mer på allvar. Första veckan är ändå en väldigt lightversion av hur dagarna kommer se ut när allting väl är ingång helt fullt, men det kommer åtminstone ge en första inblick över vad som väntar. Inte i förrän i slutet av september drar däremot tyskakurserna igång och till dess kommer jag vara ledig varenda förmiddag, vilket ger mig chansen att verkligen lära känna kvarteren i kring och även München i sig som stad, betydligt bättre. Även de flesta kvällar verkar jag ha till mitt eget förfogande, så speciellt i början kommer det bli relativt mycket egentid och fritid. Både på gott och ont. Risken finns att rastlösheten kommer smygande och tristessen knackar på dörren, men som det känns nu, känns det faktiskt bara som en tillgång, än ett hinder och någonting jobbigt. Känns bra med en lugn inkörsperiod och mycket chans till egen tid. Bara det att komma från en vardag delad med enbart en mamma, till att slängas in i en kärnfamilj bestående av två auktoritära vuxna, samt två barn i skolåldern, det är en extrem kontrast och någonting som i sig tar väldigt mycket på krafterna. Lite extra fritid och chans till eftertanke och reflektion, känns som räddningen.

Redan imorgon kommer min första prövning här och min första uppgift att ta mig an. Jag ska nämligen med U-bahn ta mig i till stadskärnan och registrera mig och tala om att just jag faktiskt finns här nu och för en tid framåt. Därefter har jag fått pengar och blivit tillsagd att ta mig vidare genom myllret av U-bahnehållplatser och hoppa på en av alla sightseeingbussar som kör runt staden. En rolig uppgift och någonting som jag verkligen ser fram emot. Sightseeing är alltid lärorikt och ger rätt bra en första bild över området där man just nu befinner sig. Mycket trevligare arbetsuppgifter än att sitta på en sightseeingbuss får man leta efter. Jag klagar då verkligen inte.

Nu blir det dock at släcka ner för kvällen och försöka få till ett par timmars sömn, den här allra första natten i Bayerns huvudstad. Det blir nämligen tidig väckning även i morgon, tredje dagen på raken. Tydligen är det så det behöver gå till för att slippa alltför långa köer och väntetider inne vid inregistreringen i morgon. Att stället öppnar redan klockan 7 på morgonen gör inte saken bättre, men det gäller att vara i god tid ifall man inte vill tillbringa resten av dagen instäng bakom tjocka dörrar. Tydligen är det samma sak som gäller vid anmälning och inskrivning till kommande tyskakurser, fast ännu mer kaotiskt. Senast 6-7 bör man då vara på plats för att komma med på någon av kurserna som ordnas, eller i alla fall få chansen att välja. De attraktivare går tydligen åt som smör och för att spara in på timmar av väntande gäller det att komma i tid. Köande för själva kölappen och sedan regelrätt köande på sin tur i ordningen. Galet. Men det är ingenting jag behöver tänka så mycket på förrän 15 september, då är det D- day. Men det är då det. Imorgon är min första riktiga dag här och min första egentligen kontakt med det riktiga München. Spännande.

Smått sentimentalt och väldigt kaotiskt

Nu är det inte många timmar kvar jag har att tillbringa på Åland, min älskade och hemkära ö. Inte för den här gången i alla fall. Mycket har jag börjat få på grej med nu, men än äterstår en hel del att göra. Väskan är nu åtminstone framtagen och lite kläder och tillhörigheter har redan fått bo in sig i skrymslen och vrår i min jätte trunk, men än återstår en enda villervalla med saker jag ännu önskar få med, saker jag inte riktigt vet om jag ska packa och en hel del saker och ting som bara ligger framme för att en smått förvirrad Sonja fått för sig att släpa fram det och sprida ut det över hela lägenheten. I nuläget vet jag faktiskt inte ifall man kan kalla det här för hem, som det ser ut för tillfället liknar det mer en hemvist för småtroll och sopnissar, än en hemtrevlig och städad boning. Kläder ligger överallt, på köksbordet, på soffbordet, på golvet. I princip på alla ställen man kan tänka, och inte tänka, utom i garderob, skåp och lådor där de egentligen ska hålla till. Sladdar, kablar och diverse elektroniska mojänger och mackapärer, tidningar och böcker, pennor, block och plåster. Alla möjliga och omöjliga saker träng om utrymme och uppmärksamhet runt omkring mig. Såhär har det sett ut nu den senaste tiden och värre har det blivit ju närmare avfärdsdagen jag kommit. Kaos och oreda, men ändå någon form av röd tråd genom det hela och en strimma hopp om att en gång för alla få en någorlunda rätsida på hela härligheten.

Idag har jag gått genom dagen med en sentimentalist glasögon på huvudet. Det mesta jag gjort idag har inbjudit till tankar om avfärd och många gånger även visst vemod. "Sista gången på länge som jag cyklar på min kära, röda Crecent." "Sista gången på länge som jag äter frukost hemma. Äter middag här." "Sista gången på en oförutsedd framtid som jag masserar.. en arm.. ett ben.. en nacke." Dagen har inneburit många "Sista gången på länge" och i princip konstant har tanken klingat omkring i mitt huvud. Ändå har jag inte riktigt förstått att jag verkligen kommer att åka ifrån min kära ö, så snart som i morgon och ännu vanligt besök i Uppsala, utan faktiskt kommer ta mig vidare. Ända till München ska jag och först där får jag pusta ut och slå mig till ro för ett tag framåt. Konstigt. I morgon den här tiden kommer jag inte längre sitta med åländsk jord under mina fötter. I morgon kommer jag vara långt, långt borta. I en nya stad, omringad av nya, obekanta människor och med nya och obekanta saker överallt runt om mig.

Läskigt, men otroligt spännande!

vet inte när jag kommer få tag på internet igen, snart hoppas jag, men man vet aldrig,

så tillsvidare;

Auf wiedersehen!

Talande och träffande rader

Jag har aldrig riktigt tagit med tid att tänka efter och verkligen ge mig i kast med låttexten till Freddie Perren och Dino Fekari's låt "I will survive", men här om dagen snubblade jag över den, då den fanns som förtext i en bok jag precis börjat läsa. Den kom upp i ett sammanhang jag tidigare inte alls förknippat med just den här låten, men nu gav jag mig tid till eftertanke och reflektion och det var som om alla bitar föll på plats. Åtminstone just nu och just för mig. Klockrent klingade mening för mening inuti mitt huvud och allt kändes plötsligt solsklart. I mitt huvud ljuder textrad för textrad fram och allting handlar om mig. Jag känner med varenda ord, varenda stavelse och jag kan koppla samman meningarnas innebörd så att de passar in och stämmer överens med precis vad jag själv känner och tänker. Jag är högst troligt inte den första som kan känna igen mig i en låt och får den att handla om just mig. Knappast heller är jag den enda som tagit "I will survive" till sig och verkligen känner för just den låten, men för mig är det någonting som fascinerar mig lika mycket varenda gång. Visst har låtar och låttexter satt spår i mig tidigare och visst har jag kunnat relatera ord och innebörd till mig själv och mitt liv flera gånger förut, men aldrig tidigare har någon låt känts så träffande och så rätt. Just i det här fallet stämmer raderna verkligen på pricken och ger mig ytterligare en spark i baken, en ny påminnelse och energikick. Jag är säker på vart jag strävar, envis och energisk, men nu har jag även hittat en låt med en text som för alltid kommer att påminna mig om vartåt jag är på väg och vad jag egentligen både vet och vill.

I Will Survive

At first I was afraid I was petrified

Kept thinkin' I could never live without you by my side;

But then I spent so many nights

Feeling sorry for myself.

I used to cry

But now I hold my head up high

And you see me somebody new

I'm not that chained up little person still in love with you,

And so you feel like walkin' in

And just expect me to be free,

Now I'm savin' all my lovin' for someone who's lovin' me

Go on now, go walk out the door

Just turn around now'

cause you're not welcome anymore

Weren't you the one who tried to hurt me with goodbye

Did I cry

Oh no no no no no no no no, not I

En liten uppdatering och små notiser

Nästan en hel månad sedan jag sist plitade ner ett par rader här. Inte mycket har hänt här på bloggen med andra ord, men desto mer har det skett runt omkring. De sista arbetsdagarna på sjön är avklarade och veckorna har fullkomligen sprungit fram medan jag haft mer eller mindre fullt upp hela tiden. Jag vet inte riktigt vart tiden tagit vägen, men tickat framåt med allt snabbare hastighet har den allt gjort och snart är det verkligen dags för avfärd. Alldeles snart är den här helgen förbi och en ny vecka påbörjas, veckan för avresa. Måndagen och tisdagen har jag ännu kvar att njuta av här hemma, men redan på onsdag morgon påbörjar jag min färd härifrån. Det är rätt mycket jag ska hinna fixa och dona med innan jag är redo att faktiskt ge mig av. Väskan är ännu inte packad, inte ens nedtagen från vinden. Packningslistan är inte riktigt helt utstuderad och färdigskriven, inte ens allt jag skulle behöva med mig på min färd är införskaffat och klart. Det finns egentligen en hel massa saker kvar att pyssla med innan jag kan sätta mig ner, pusta ut och känna mig förberedd och helt redo. Känns som jag skulle behöva åtminstone en vecka på mig för att få allt på grej och i ordning, men den tiden finns helt enkelt inte till mitt förfogande. Resten av dagen idag och två dagar till, det är vad jag har att spela med och så är det med det, det får helt enkelt ta och räcka. Även om jag hade haft en vecka, två, eller till och med 4 veckor på mig att förbereda mig och ställa i ordning, så tror jag faktiskt ändå inte att jag hade känslan hade varit speciellt annorlunda. Antagligen hade jag varit lika förvirrad och tankspridd och känslan av att inte riktigt vara helt förberedd och redo hade mycket troligt varit minst lika närvarande som den är just nu. Det känns som en situation, då jag helt enkelt bara behöver ge mig i kast med min uppgift, packa ihop det jag tror mig ha nytta och användning för under mina månader härifrån och ge mig iväg. Väldigt krasst, väldigt enkelt. Kasta mig ut över stupet och pröva mina vingar.

När jag åker härifrån på onsdag morgon är Uppsala det första målet på min resa och en heldag i staden vänta mig. Var i Uppsala jag övernattar är inte riktigt bestämt och helt klart, men det ordnar sig alltid. På något vänster. Redan 8.40 morgonen därefter lyfter mitt plan från Arlanda, om allt är i sin ordning. Det vankas med andra ord en relativt tidig uppstigning och ivägfärd torsdag morgon, för att jag ska hinna i god tid till incheckning och boarding, men det är nog ingen större fara. Den eventuella resfebern och fjärilarna i magen kommer nog att se till att jag vaknar och kommer mig upp. Går allt som planerat och allting är i tid, så landar jag på Franz Josef Strauss - Flygplatsen i München, 10.50. Vad som händer därifrån och framåt. Det har jag inte mycket vetskap om. Små fragment av vad som komma skall har jag i alla fall med mig redan när jag åker. Jag vet i vilken stad jag kommer befinna mig, jag vet min adress och har någorlunda koll på i vilket område jag ska slå mig ner. Till ytan har jag vetskap om de 4 personer som kommer befinna sig i min allra närmaste krets fr.o.m. 28 augusti och framåt och jag vet vad mina uppgifter i familjen kommer handla om i stort. Stommen i vardagen har jag dessutom fått ett något så när hum om, men så mycket mer vet jag egentligen inte. Jag åker ner till Tyskland med öppet sinne, som en bok med helt oskrivna blad. Till ytan vet de vem jag är och ytan är det enda jag vet om dem. De människor jag nu kommer att träffa och stöta på under min tid i München kommer in i mitt liv från och med nu och framåt. Om mitt förflutna vet ingen egentligen någonting och alla jag möter kommer få lära känna mig, lära känna Sonja som den jag är nu. Inga gamla spöken som rasslar i garderoben, inte några stämplar och gamla meriter som ligger kvar och skräpar i vrårna. En nytändning, från ruta ett och framåt. En chans att verkligen få chansen att hitta mig själv och växa in i en roll, som jag förhoppningsvis kommer känna mig trygg och bekväm i.

Visserligen är det mycket som känns läskigt och smått skrämmande inför allt nytt som komma skall, men det är en del av det hela. En del av tjusningen. En del av det äventyr jag alldeles snart kommer påbörja.