Endorfinkick av det större slaget

Det är mycket jag har återinvigt nu den senaste tiden och ikväll var det dags igen. Det är 4 år sedan jag lade spikskorna på hyllan och min dåvarande friidrottssatsning på is. Efter det har jag knappt satt fötterna på en löparbana och minst av allt gjort någonting speciellt aktivt. Ikväll spräckte jag däremot den barriären. Efter en maratonfika med Sara igår och tre timmars konstant social gemenskap, hade vi båda blivit så pass taggade att vi helt enkelt bestämde oss för att ta en date på IP redan inkommande kväll, vilket med andra ord betydde nu ikväll. Sagt och gjort. Även om regnet stundvis skvalade ner från en grådaskig och mulen himmel och termometern inte visade mycket mer än 5 plus byltade vi på oss varma kläder och sammanstrålade på WHA (Wiklöf Holding Arena, vår stora och maffiga friidrotts- och fotbollsanläggning) vid 19-tiden. Jag höll på att få hjärtat i halsgropen redan innan jag satt igång och hjärtat började slå fortare i bröstet bara av att idrottsklädd äntra banorna och planen igen, men mest av allt påverkade nog alla människor som var där för kvällen min känsla i magen. En hel drös med friidrottare, både tränare och aktiva. Prestationskrav. Ögon i nacken. Blickar. Jag kände mig som världens mest uttittade. Där kommer jag, träningsklädd, och tar stegen över den del av mitt liv som jag inte aktivt haft någon större kontakt med sedan jag var 17. Troligtvis var det största obehaget påhitt enbart från min egen sida och någonting jag själv skapade i mitt eget huvud, men jag kände mig ändå som ett ufo, väldigt mycket på fel plats. Som tur var avbefolkades banorna och arenan ganska fort efter det att vi kom och till sist var det inte mer än vi två och en enda ynka löpare kvar. Faktum är dessutom, när vi väl satte igång, så var det inte lika farligt längre. Strunt samma ifall det mot all förmodan råkade vara någon som tittade lite extra. Och vad sjutton, om nu någon hade kritiska kommentarer i huvudet. När vi väl kommit igång flöt allting bara på. Endorfinerna sprutade och skorna smattrade mot underlaget (nåja, dunsade åtminstone). Vi tog det i vårt tempo. Lugnt och sansat, men ändå så att vi kände att vi verkligen gjorde någonting. Någonstans där inne hade jag fasat för hur det skulle kännas. Att jag inte alls skulle orka, att konditionen inte alls skulle finnas där.. värst av allt, att jag kanske till och med skulle vara tvungen att sluta, ge upp, för att flåset inte hängde med. Det var med aningen spända steg och en fortfarande en gnutta ängslan kvar i kroppen som jag tog de allra första stegen. Döm om min förvåning när jag kände kroppens respons, pulsen steg, hjärtat pumpade, mjölksyran steg aningen i benen, men det var inte outhärdigt tungt. Jag orkade och framförallt, det var roligt. Känna banorna under fötterna, doften av regn och vått underlag. En endorfinkick som heter duga och en rejäl motivationsspark i baken om att fortsätta. Inga måsten, inga krav, ingen direkt prestation. Bara hålla på för att det är roligt och för att jag verkligen vill. Den här känslan har inte funnits i mig sedan långt, långt bakåt i tiden. I alla fall inte för friidrott och defintivt inte för att springa intervaller. En häftig känsla och en varmt välkommen sådan!

Det här ska definitivt göras om! Kanske tjejmilen nästa? Hänger du på? ^^