En lång och krokig, men otroligt givande resa

"Getting Started It takes time, patience, love, acceptance, and hard work to go through all the twists and turns of the road to recovery. There are many layers of learningthat will unfold in their own time and in their own way. Your work is to find your path through the challenges along the journey. There is no wrong way. There is only your way.

Use this map as a guideline to find your own process of getting beyond the obsession with food and weight."

Det är en krokig färd att vandra, både krävande, tuff och slitsam, men på samma gång är det även en otroligt givande sådan, en resa som berikar, berör och ger enormt mycket i bagaget. Jag har fortfarande en hel del krokar och krumbukter att ta mig förbi, men jag har definitivt påbörjat min resa och många slingrande avkrokar har jag redan tagit mig förbi. I texten ovanför står många kloka ord, men speciellt två meningar fastnade jag för, som verkligen talar för sig själv;

"There is no wrong way. There is only your way."

Slutet på tivoli-eran?

Det finns så många där ute som fastnat i spindelnätet, som irrar runt utan att veta vart de är på väg, utan att se varken ut eller in, inte någon början, inget slut. Det är lätt att inbilla sig och tro att man är den enda, den enda i världen med liknande tankar, den enda i universum som tänker i samma banor som en själv. Egentligen är man, är Jag, ingenting annat än en i mängden, en av oändligt många som kämpar på i motvinden, som mödosamt klafsar runt i gyttjan, i cirklande rörelser som egentligen inte leder någon vart. Många är det som känner av motströmmen, som är väl medvetna om den illaluktande lera de klafsar runt i, som känner av tendensen till att fastna i de evigt cirkelformade banorna. Har man väl börjat lägga märke till sin omgivning, blivit medveten om allt motstånd och alla tråkigheter som ens livsstil verkligen orsakar, har man verkligen sett och känt av hur mycket man egentligen går miste om genom att leva som man gör, ja, då tar det inte många vändor till innan man önskar att strömmen ändrade riktning, att leran förvandlades till skönt och härligt friskt gräs och att allting gick så lätt och smärtfritt igen.

Att uppmärksamma och se sig om kring är det första steget i processen. Önskan om att ta sig någon annanstans det andra. Att se och att vilja, det är två väldigt bra saker, men det allra viktigaste är att verkligen även GÖRA någonting för att komma någonvart.

Medvetenheten har jag haft i princip sedan allting satte igång. Sett att allting inte riktigt stod helt rätt till, den biten har jag också klarat av. Önskan och viljan om att en gång för alla slippa det eviga snurrandet i ekorrhjulet, att verkligen få bli fri och levande igen, känna luften under vingarna och flyga min väg, där har jag också varit. Många gånger. Ungefär 4 år har jag varit inne mitt i tivolits kaotiska mitt, jag har virvlat runt i karusellen, åkt upp och ned i berg- och dalbanan, skrattat mig illblå i ansiktet i lustiga huset och spelat bort alla mina pengar på diverse hassardspel och lotterier. Ett evigt håll i gång har det varit. Skrik, stoj och liv dag som natt. Ingen ro, ingen vila. Bara ett evigt surr och ett evigt snatter. Jag är trött på det kaoset nu. Jag längtar bort. Nu har jag har stått och vägt alldeles för länge, vilat på en den ena, en den andra foten. Jag har vinglat till, försiktigt nosat på marken framför mig. Tagit några små försiktiga steg framåt, men snabbt vänt och sprungit tillbaka igen efter minsta lilla skrämselljud. De senaste åren har varit en riktig jojo-färd, eller kanske snarare som en tur i trapporna i Lustiga Huset. Jag har hittat rytmen, tagit mig en bra bit uppåt. Känt in rytmen, stegen, hittat någorlunda balans för att ta mig vidare. Efter ett tag har jag nått den punkt och kommit så långt upp i trapporna, då jag någonstans långt där uppe faktiskt kan börja ana en platå. Jag kan se en hållplats, en vilopunkt. Det är då det verkliga tvivlet börjar göra sig påmint. Osäkerheten blir allt mer närgången och alla demoner inom mig, alla onda röster och alla mörka spindlar och ludna bestar gör allt för att få mig ner tillbaka i det grå och luddiga igen. Tvivlet har fått inta min kropp, jag har själv släppt in det och låtit det slå rot. Jag har banat väg för den mörka sidan att åter ta fäste inom mig och jag har själv gett min tillåtelse att stiga ner från förarsätet, retirera och åter krypa tillbaka i den underskymda position jag så länge befunnit mig i. Tryggheten och det gamla invanda har varit lättare att ta till, än att fullfölja stegen och ta mig hela vägen upp. Rädslan för vad som komma skall har varit större än lusten och nyfikenheten om vad som egentligen finns där ute. Bara det att jag låtit mig själv stanna upp, låtit de mörka tvivlen och de ludna tankarna komma in och besudla mitt inre jag igen, har gjort att jag tappat rytmen, kommit ur takt och missat tappat bort trappstegens gyllne frekvens. Har man en gång kommit ur balans där mitt i, tappat fotfästet och velat alltför länge har tåget åkt. Det trappsteg jag skulle tagit för att komma på rätt igen och för att ta mig ända upp till min platå och viloplats, det hade åkt vidare och i ett läge av dimmiga tankar och ett virrvarr röster inom sig, då är det inte lätt att hitta på rätt igen. Till den punkten i trappan har jag kommit otaliga gånger under de senaste åren. Vissa gånger har jag klarat av att parera snegsteget bättre och inte låtit de ludna bestarna tagit alltför stor plats i mitt huvud, då har jag kommit på rätt lite snabbare. 3 gånger hittills har jag varit på riktigt god väg, för att sedan med buller och bång springa rakt in i de ludna spindlarnas hemska boning och av rädsla för morgondagen, låta dem halvt om halvt invadera mig helt och fullt. Alla tre gånger har invasionen och balansmissen resulterat i en borttappad rytm och ett ras neråt i trappan. För har du en gång börjat tveka och famlar efter fel trappsteg, då tar det inte länge innan du är nere på ruta ett igen. 3 gånger har jag fått en riktig smocka och från en relativt hög höjd rasat en bra bit ner igen.

Inom mig känner jag nu åter kraften växa. Som guldregn färgar den sakta min kropp, stärker mig inifrån. Jag har känt av fenomenet förut, men den här gången känns det extra färgstarkt, extra sprakande och livfullt. Jag har börjat klättringen uppåt för trappstegen igen. Långt där ovanför mig anar jag konturerna av an rastplats, en grön oas. Dit är mina blickar riktade. Det är mitt mål. Nu är jag mer uppmärksam och mer utrustad än någonsin, målmedvetenheten finns där, jag är taggad, på gång. Jag vet att det inte kommer bli en helt enkel match. Jag vet att det lurar otaliga fällor och fallgropar framför mig, men jag vet även var jag kan hitta rytmen, var jag kan få tag i den första livlinan för att ta mig vidare. Jag vet var en av de största nycklarna till att ta mig framåt och uppåt faktiskt sitter. Rutin och ihålligt arbete, balans. Trappstegen har sin invanda och livsgivande rytm och så även jag, innerst inne. Det gäller bara att låta den tala och verkligen även följa den. Den 3:e gången ska inte få bli en 4:e. Så är det bara.

Ingenting ont som inte för någonting gott med sig

En väldigt klyschig inledning, men ack så talande. De sista dagarna av ideligt frustande och stönande, snytande och harklande har trots allt inte bara inneburit lidande, smärta och våndor. Nu när jag verkligen varit tvungen att varva ner och ta det lugnt, verkar det på något sätt som även mina tankar och min själ hunnit med att landa och komma ner på jorden en stund. Fröna har jag sedan länge redan haft inom mig, men det är inte förrän nu, när jag verkligen ger mig själv tid att stanna upp, som jag ger dem tid att slå rot och börja spira igen. Även om jag fysiskt för tillfället känner mig betydligt svagare än vanligt, både förkylningen som rasar i kroppen och antibiotikakuren jag knaprar gör sitt, så är det som min emotionella nivå, tankemässigt och på det psykiska planet faktiskt känner av en påfyllnadsprocess som startat någonstans långt där inne. Även om mina kraftmässiga energidepåer just i stunden är relativt sluttömda, så känner jag av hur energi och ny livskraft rinner till mig genom andra kanaler och fyller upp andra delar av min kropp och min inre boning. Jag känner mig allt säkrare på min sak. Jag tvivlar fortfarande och stundtals känns det minst lika läskigt, skrämmande och obehagligt svindlande som det gjort så många gånger förut, men inifrån börjar ändå en allt starkare övertygelse växa fram. Jag vill inte irra kvar i halvdunklet längre, det här är helt enkelt inte platsen för mig att bosätta mig och stanna kvar i.

Jag vill ut i ljuset, ut i det fria. Jag vill leva livet, jag vill kunna njuta, jag vill må bra ända inifrån och ut. Jag vill sprudla av lycka och jag vill vara fylld av lust och harmoni. Det är en krokig väg att ta sig ända dit, men det är mitt mål och min milstolpe, men det är DET jag eftersträvar och DIT jag vill komma.

Host, frust och snirkel snorkel

Påbörjade mitt första jobbpass för den här sommaren nu i måndags. Den här gången är jag stationerad i bar Båtsman i aktern på däck 8. Ett litet mysigt ställe om vädret tillåter och passagerarna hittar sig ut på soldäck, men ett ganska så instängt och ruffigt ställe ifall vädret inte är på sitt allra bästa humör. Är det regn och rusk har vi inte ens öppet, så då slussas vi två sommarbarnissar genast vidare till en mer behövande avdelning. Ett ganska varierande arbete med andra ord och ett helt okej sommarjobb. Skulle varit ombord ännu idag och även i morgon, men se där, det ville inte alls de små luriga bacilluskerna som fick för sig att invadera min kropp och mina inre gångar. Redan på onsdagen hade världens marodör bosatt sig min hals och under nattens småtimmar spred sig de förpestade trådarna genom resten av min kropp. Sov inte många sekunder den natten, utan låg mest bara och vred och vände på mig i lakanen och hoppades på att klockan skulle gå. Kändes som jag låg där i två halva evigheter, men tillslut var morgonen ändå så pass långt gången att jag vågade mig på en upptäcktsfärd upp till bryggan igen. Typiskt nog hade jag missat att packa ner en påse nödräddningpiller, även kallade värktabletter, just den här resan. Faktum är att jag inte hade med mig mycket till piller över huvud taget. Inte några som hade någon underlättande effekt åtminstone. Laktostabletter eller p-piller kommer man nämligen inte särskilt långt med när det gäller halsvärk från helvetet, eller ett hårt dunkande huvud. Fick alltså lov att invänta morgonen och förlita mig på bryggans utbud på pillerfronten, vilken inte är att förrakta. Uppe bland styrmän och kaptener, där finns det allt medikamenter, plåster, förband och piller utav allehanda slag. Skulle nästan säga att de har det närmaste ett riktigt apotek man kan komma, utan att verkligen vara på ett. Redan dagen innan hade jag förirrat mig upp bland hytter och kojer, korridorer och diverse dörrar för att slutligen hitta bort till själva bryggan. Den gången kom jag därifrån lastad med Strepcils och vid ett senare tillfälle även en laddning Bafucin. Den här morgonen resulterade mitt besök i ett helt litet hemmaapotek; en laddning Finrexin, en Treo och ett par Ibumetin. Jag kände att jag behövde ladda upp med allt jag bara kunde ifall det över huvud taget skulle finnas någon litet chans att jag överlevde dagen. För nu mådde jag verkligen inte bra. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag ville inget hellre än bara krypa ner under täcket och hissa den vita flaggan högt i topp. Jag drömde om min säng hemma och om att bara få trycka in öronpropparna och dåsa bort i förkylningsdimman. Att klockan var 8 och att mitt jobbpass började om bara 1,5 timme, det kändes allt annat än lockande. Mer ärligt uttryck kändes det i det närmaste bara hemskt, tyngande och övermäktigt. Jag kände mig inte det minsta i form för ett 10 timmars jobbpass. Speciellt inte då jag dessutom skulle tvingas vara allert, trevlig, tillmötesgående och full med energi och hålligång, allt det som jag nu tycktes sakna. Jag svalde en Ibumetin och bäddade ner mig under täckena ytterligare en timme, men sen var jag helt enkelt tvungen att masa mig upp. Stoltheten är en av de svåraste saker att ge vika för och jag tvekade in i det längsta om att alls yppa någonting om hur jag mådde, varnade endast om att jag eventuellt kunde uppfattas aningen disträ och seg idag, jag hade nämligen inte sovit i princip någonting alls i natt och jag kände mig inte riktigt tiptop. Kände ganska direkt att det helt enkelt inte skulle gå att jobba idag. Jag var alldeles vimsig, kunde inte klart fokusera vad jag skulle göra och trevlig mot kunderna, det orkade jag endast vara ifall jag ansträngde mig mitt allra yttersta. Det var bara en pina att stå där bakom bardisken och bara ifall jag verkligen ansträngde mig och koncentrerade mig på någonting särskilt, lyckades jag hålla tillbaka de brännande tårarna bakom ögonlocken. Jag kände mig som ett litet, ynkligt barn och egentligen ville jag ingenting hellre än få kura ihop mig gråtandes i mammas famn. Känna mig liten och hjälplös och bli tyckt synd om. Jag tror min överordnade R i Båtman efter ett tag märkte att jag inte riktigt var i form och tillslut vågade jag även själv berätta hur det verkligen låg till. Det tog verkligen emot och det var inte roligt att behöva erkänna, varken för mig själv eller för någon annan, att jag helt enkelt inte klarade av att jobba mer det här passet. Min kropp sade emot och jag hade helt enkelt varken ork eller krafter att ta mig igenom resten av dagarna på båten. Åtminstone inte de allra närmsta. Redan klockan 13 i Eckerö, fick jag kliva av. Vilken lättnad, men samtidigt, vilken otrolig stolthetsförlust. Jag avskyr att behöva ge efter, eller ge vika, men den här gången kändes det inte som jag hade något val.

Fick tid till Cityläkarna 10.30 dagen efter och förutom ett sjukintyg för att styrka mitt oönskade avhopp, fick jag även med mig ett recept på en 10 dagar lång antibiotikakur. Det var itne bara en ovanligt ilsken förkylning jag dragit på mig, utan elaka Streptokocker baciller hade även massförökat sig i min hals. Det var nog med andra ord ett rätt bra beslut att kliva av och hissa flaggan, istället för att pina mig på jobb de resterande 4 dagarna.

Nu är det inte mycket mer än vila och kurerande som gäller de närmsta dagarna. Någonting att försöka njuta av så gott det går och dessutom någonting att verkligen ta lärdom av. Allt behöver faktiskt inte gå i 310km/h och det är helt okej att ta det lugnt, koppla av och göra absolut ingenting. Allting behöver dessutom faktiskt inte vara jätte roligt eller upplyftande och det är nyttigt att ha lite tråkigt och torrt mellan varven. Nu ska jag leva och lära. Allra först ska jag däremot knapra i mig dagens andra antibiotikapiller, borsta tänderna och gå och kojsa.

Godnatt!

Livet som en berg- och dalbana, med spindlar, nät och trassel

Var länge sen jag skrev nu igen, men det blir lätt så när det är mycket omkring och många tankar och funderingar som slåss om utrymme och uppmärksamhet uppe i hjärnkontoret. Den sista tiden har det verkligen varit Autobahn-syndromet bland de små grå och min hjärna har mer eller mindre gått konstant på högvarv. Alla möjliga sorters funderingar och tankesnurr är det som virvlat runt. Allt från fragment från diverse tidpunkter i mitt liv, rädslor inför vad som komma skall, obehag över vad som varit, men även vad som kommer framöver, tankar om mig själv, om mitt liv, om min kropp, tankar och funderingar om livet, om varandet och om vardagen. Tankar om allt, men ändå om ingenting. Perioder då tankespindlarna spinner tjocka nystan uppe i mitt huvud, nystan som bara tenderar att bli tjockare och tätare ju längre tiden går, är perioder som fördunklar hela mig. Har spindeln en gång satt igång och verkligen fått fäste för sina utskjutande trådar, då är det inte helt lätt att få stopp på processen och nystanet bara tätnar och tätnar. I den situationen har jag suttit fast nu de senaste månaderna. Kortare stunder har spindeln distraherats till uppehåll och mina inre städpatruller har klarat av att sanera bort en del av alla trådar som kommit till och kan frigöra lite spelrum och utrymme för nya infallsvinklar och mer konstruktiva idéer. Det finns flera sorters tankespindlar, både de små och färgsprakande, de som spinner silkeslena och guldglittrande trådar, till de stora ludna bestarna som inte gör annat än försöker utfoma och tillverka bastanta och kompakta trådnystan av grova, askgrå och klibbiga testar. De glittrande och skimrande trådarna är ingenting som hindrar i vardagen, ingenting som bidrar till oreda, kaos eller allmän förödelse. Visserligen kan även de små spindlarna spinna relativt stora och trådrika nät, men deras nät är luftiga och porösa och bildar snarare bara en mjuk och len skyddsduk runt de små grå, än framkallar syrebrist, klaustrofobi eller ett totalt kompakt mörker. De små spindlarnas nät framkallar lugn, inger hopp och tro och är en stor och näringsrik källa till både lycka, glädje och inspiration. Är kroppen i balans, hjärtat på rätt plats och harmoni och lugn råder även inifrån, då trivs de färgsprakande små spindlarna som allra bäst och då flödar även kreativiteten och lusten fritt. De små spindlarna, harmoniförmedlarna, är de som hjälper till att bilda flow och härligt flyt i livet och vardagen. Är de aktivt verksamma mår du som allra bäst. De stora, håriga bestarna fungerar precis tvärt om. De lever av missär och misstro. Förökas och växer sig starkare och större i en kropp som inte är i balans. De väver kompakta och täta nät och snurrar in sina tanketrådar i varandra i ett allt tätare och tätare virrvarr. Får de arbeta ostört tar deras nät tillslut upp hela utrymmet uppe i hjärnkontoret och bara ett kompakt och tjockt mörker återstår.

Tyvärr är det de håriga bestarna som fått härja fritt den senaste tiden och alltför mycket märkt och tjockt nät har växt till sig uppe i mitt huvud. Jag var inte tillräckligt vaksam när den första spindeln gjorde sitt försök till att fästa sina trådar och märkte inte heller när allt fler och fler följde dess exempel . Kanske kände jag någonstans på mig vad som höll på att ske, kanske visste jag egentligen vad som var i görningen, kanske bara blundade jag och struntade i följderna. Jag vet inte. Däremot kände jag det välbekanta mörkret tätna allt mer i mitt inre och de destruktiva och elaka tankarna bli allt fler och fler. Allt under tiden som spindlarna fortsättningsvis tillåtits leva rövare. Första steget att städa upp i virrvarret och lugna ner de blodtörstande och håriga spindlarna, det är att över huvud taget uppmärksamma dem, verkligen se och känna deras närvaro och förstå att de åter igen tagit kommandot i det inre kontoret. Dit har jag kommit och jag har även så smått försökt börja städa upp i kaoset och även vågat mig på att locka in en och annan solskensspindel som ett försök att hjälpa till i saneringsarbetet. Den senaste veckan har jag fått en hel dos av värmande och frigörande energiboostar och den här veckan har även ett flertal små färgsprakande spindlar försiktigt börjat spinna sina nät i det kaos som fortfarande trots allt råder. Nu gäller det bara att ge allting tid, låta de små spindlarna fortsätta spinna vidare på sina färgsprakande och livsgivande nät, allt för att kunna släppa in ljuset och bara öppna upp ögonen för att se och kunna njuta av livets storslagna skönhet igen. Dagarna går fortfarande väldigt upp och ned. Ena dagen har de lurviga bestarna fortfarande ett starkt och hårt grepp om makten, medan de små och livsgivande underverken andra dagar klara av att lysa upp åtminstone en del av mörkret. Innerst inne vet jag vad som krävs för att få bestarna att dra sig tillbaka, jag vet vad som krävs av mig för att åter låta de gnistrande nätverket råda i mitt inre tankesnurr och bara jag vågar lyssna och lite på mitt inre, så kommer ljuset åter att stråla, det vet jag. Åtminstone allra djupast inuti mig vet jag redan allt det här. De håriga bestarna har dock förmågan att vilseleda, förvilla och lura in tankarna på sidospår och det är alltid inte helt lätt att se igenom de tjocka nät av trådar som de en gång skapat. Jag vet däremot vart jag vill och nu är det hög tid att verkligen visa att jag kan använda min envishet även på ett konstruktivt och bra sätt, för det finns helt enkelt inga alternativ, nu tänker jag helt enkelt se till att jag verkligen även tar mig dit.